Fotografering har vi ägnat oss åt idag, eller ja, Loppis (min lillebrorsas flickvän) har fotograferat mig & tjejerna när vi gjorde alla trick dem kan. När jag hade Magic så hade jag ju en fotosida på hemsidan med alla trick han kunde, så nu ville jag ha det igen!  En del trick fick vi utföra flera gånger för att dem skulle funka, så det märktes tydligt vilka jag inte brukar träna, haha. Stackars lilla prinsessan blev helt slut av den lilla träningen.

Även Rally fick visa upp sina trick - alla 3!!  Döm av min förvåning när hon gjorde "genom" mycket snabbare utomhus är inomhus!  Duktig liten räv!  Även "spinn" funkade bättre ute, så framtiden ser ljus ut. Med andra ord behöver vi gå ut oftare för att träna, jag är ju så bekväm av mig att jag helst tränar inomhus, men nu får det bli ändring på det!

Senare ikväll ska jag & tjejerna gå en promenad tillsammans med Therese & Foxie, så det ska bli skoj. Rally & Foxie gillar ju verkligen varandra, så dem kommer nog inte heller att klaga. Java har nog aldrig träffat Foxie, jo, nån enstaka gång när hon var liten, men det blir säkert inga problem. Trots att Java inte är sig själv så går hon ihop med nästan alla hundar, min fina prinsessa.  

Men, men, in på hemsidan & kolla på korten - om ni känner för det!  

Även denna dag har spenderats på Skutberget där vi tittade på agilitytävlingen. Rally skötte sig bättre än igår, så visst finns det hopp för räven! Java är ju rutinerad & man kan tro att hon är minst 10 år, så lugn & sansad, lägger sig & sover trots att det är fullt liv runt om. Snacka om att ha en av- & påknapp! Jag hoppas att Rally ska bli likadan, bara strunta i folk & andra hundar & bara slappna av.

När vi kom hem så fick dem mat & sen körde Rally ett litet race. Och mitt i leken så somnade hon i den mjuka bädden - med leksaken i munnen!  Haha.

Båda tjejerna sover fortfarande, men dem borde vakna snart, iaf Rally. Blir dock inte mycket annat för dem idag, tänkte att jag skulle ta tag i träningen imorrn, har några idéer som jag måste testa. Måste ju hitta en leksak som Rally ÄLSKAR så mycket att hon är beredd att jobba för den, så jag ska testa alla leksaker jag har hemma, vilket är en hel del!! Köpte dessutom en ny idag som hon verkade gilla, men vi får som sagt se imorrn vad som kan falla räven i smak.

Resten av kvällen blir lugn för alla, jag känner mig rätt så trött & kommer nog att lägga mig tidigt, behöver sova känner jag. Kanske får tjejerna ett varsitt tuggben senare, så har dem nåt att pyssla med. Eller ja, Java äter ju upp sitt ganska fort, men det tar betydligt längre tid för lilla skiten. Haha.

Den här dagen har vi spenderat på Skutberget där vi kollade på agilitytävlingarna som går där nu. Det blev ganska många timmar i solen, vilket känns på vissa ställen, haha. Tjejerna har skött sig bra, t.o.m Rally som har så svårt för att göra ingenting. Så jag är nöjd med dem båda två!

Men det var inte helt känslolöst att sitta där & titta på dem klasserna som jag & Java borde ha startat i. Den första banan, agilityklassen, såg riktigt rolig ut & ja, jag tror att den skulle passa oss. Hoppbanan däremot var för svår, men jag hade velat starta ändå. Så jag satt där & tänkte på min sjuka hund, tänk om vi aldrig mer kommer att kunna tävla?!  Tänk om vår tävlingskarriär för alltid är över. Den tanken fick tårarna att bränna bakom ögonlocken, men jag lyckades hålla emot, för jag ville ju inte sitta där bland massa folk & gråta! Nån måtta får det väl ändå vara?
På slutet så bytte jag plats för att kunna se hopp 1:an, så jag satt ganska själv, tack & lov. För det var en aussie som hoppade & slog i, antingen bommen, eller så trampade han snett, så han skrek & började halta omkring & ville inte stödja på sitt ena framben. Och då brast det för mig, då blev det bara för mycket! Så ja, jag satt där & grät en stund, rädd för att aldrig mer kunna tävla med min prinsessa.

Och dum som jag är så kommer jag att åka dit imorrn också. För även om det är jobbigt så mår jag bra av det, att vara ute & titta på nånting som jag tycker är roligt. Så jag tror att det positiva överväger det negativa, även om det känns hemskt emellanåt.

Om drygt en timme ska vi hem till farsan & grilla, min lillebrorsa fyller ju hela 21 år imorrn, så vi ska fira honom idag eftersom vår storebrorsa inte kunde imorrn. Det blir nog trevligt, även om jag ärligt talat känner mig ganska trött. Men jag har ju en timme på mig att samla krafter, så det ska nog gå bra.  

Usch, idag är det en jobbig dag.  Jag har varit nedstämd hela dagen, ingenting känns roligt. Jag TROR att det beror på Värmlandsrallyt, så tävlingsmänniskan i mig får hela mig att må dåligt. För hade Java varit frisk så hade vi tävlat agility flera dagar i rad, men nu är hon ju sjuk & jag kan glömma tävlingarna.  På Facebook skriver väldigt många om att de är på väg till Karlstad för att tävla, så ja, jag vill också!!

Men detta året får jag nöja mig med att titta på, bra träning för Rally som både behöver miljötränas & framför allt passivitetstränas! Och självklart får Java också följa med, skulle få skitdåligt samvete av att lämna henne ensam hemma flera timmar när jag är iväg på nåt där jag faktiskt kan ha med mig henne.

Det blev ingen date med nån idag, vilket känns både skönt & tråkigt. Jag är ju inte alls på humör, men det hade varit roligt för tjejerna, iaf för Rally. Java har dock fått simma lite idag, så det är lilla räven som inte har gjort nånting. Men valpar ska ju inte motioneras varje dag, så hon dör nog inte av en lugn dag. Och som jag skrev tidigare, hon kommer ju att få vara ute hela dagen imorrn.  

Idag har vi varit vid Sundstatjärn där vi har badat - allihop! Jag & Java simmade en hel del medan Rally var kvar på "stranden". Fast lite fick hon också simma förstås, även om det inte var uppskattat! Haha.

Efter badet så städade jag lägenheten, & det är ju inte sådär jättelätt när man har en Rally i huset. För såhär ser det ut då:

När städningen var klar så blev det en promenad med Elin & alla vovvarna. Så nog har vi varit igång idag. Men det är så det ska vara, man mår bättre av det. Imorrn ska vi eventuellt träffa Therese & Foxie på förmiddagen, & på kvällen ska vi träffa Kajan & Bullen!!  Jag har inte träffat Kajan & Bullen på ett par år, så det ska bli roligt. Jag har dock inte bestämt mig för hur jag ska göra med Java, men det lutar åt att hon får stanna hemma.

Usch, jag "längtar" bara efter onsdagen om 2 veckor, då när Java's lungor ska röntgas igen. Jag vill veta hur dem ser ut, om dem är bättre, sämre eller likadana. Och jag vill veta det NU!!

Åter igen blir jag rörd över hur många människor runt omkring mig som faktiskt bryr sig om mig (& mina djur). Efter att jag skrev gårdagens inlägg så har jag fått en del kommentarer här i bloggen, några mail & flera sms. Nästan varje gång jag läste nåt av det ni skrev så rann tårarna, av glädje. Ni ger mig nya krafter & nytt hopp, ni hjälper mig att fortsätta kämpa i mörkret, ni tror på mig & det får mig att också tro på mig själv! Igår kväll var första kvällen på minst en vecka som jag inte grät mig till sömns, & det är tack vare er! Så tack snälla ni, ni är underbara.  

För er som inte har läst kommentarerna i förra inlägget så kan jag berätta att det är några som gärna skulle hjälpa mig vidare i utredningarna med Java om det behövs. Så dem tyckte att jag skulle starta en insamlingsfond dit folk kunde skänka lite pengar för att hjälpa mig med den ekonomiska biten. Jag blir jätterörd över att folk vill göra detta, för som jag skrev igår, snart är hon utförsäkrad för flera månader framöver & mina pengar är snart slut. Att i värsta fall behöva ta bort henne för att pengarna inte längre räcker till är en tanke som skrämmer livet ur mig. Det har nämligen hänt mig förut & jag vet hur fruktansvärt dåligt jag mådde (lång tid!) efter det. Och att mista Java på samma sätt skulle kunna innebära slutet även för mig, om det vill sig riktigt illa. För jag kan inte beskriva hur mycket hon betyder för mig, min älskade prinsessa, utan henne skulle jag inte orka fortsätta min kamp.
Men för att återgå till det jag skulle skriva, om 2 veckor, onsdagen den 24 Juli kl. 10:20 ska hon göra en ny lungröntgen & då får jag svar på vad som händer efter det. Skulle lungorna vara bra så ska jag fan fira ordentligt! Men skulle dem vara likadana, eller t.o.m sämre, så kommer jag att starta en insamlingsfond & be er om hjälp för att rädda min stora fina tjej. Så jag återkommer helt enkelt om detta längre fram.

Idag har vi vilat en hel del, jag har varit jättetrött & behövt sova några timmar även på förmiddagen/dagen, men så är det ibland. Vi har iaf varit ute i skogen där tjejerna fick springa runt, klättra på stenar & smaka på blåbär. Java var väl inte sådär jättefascinerad av blåbären, men dem gick hem hos den lilla räven!  Magic älskade ju blåbär, han kunde gå & äta massor i skogen, därför var jag tvungen att låta tjejerna få smaka också.

Det här med att hålla sig borta från Facebook går inte så bra. Jag kan inte låta bli att logga in där flera gånger om dagen, så snacka om att vara beroende! Så jag ger det nog ett nytt försök, märker jag att jag blir helt förstörd av att läsa allt så får jag fan bita ihop & hålla mig borta därifrån ett tag. Men en sista chans får det bli som sagt.

Jo, en annan sak som flera personer har erbjudit mig är att komma hem till dem & bara vara ett tag. Det är något jag JÄTTEGÄRNA skulle vilja göra, av flera olika anledningar, för jag tror att det skulle vara bra för mig. MEN, tänk att det alltid ska finnas ett men, jag behöver spara alla pengar jag kan, ifall jag behöver dem till Java. Plus att det inte känns schysst mot Java att dra med henne hem till andra där hon tvingas leva tätt inpå andra hundar, i vanliga fall skulle hon nog älska det, men nu när hon inte mår helt bra så uppskattar hon inte hundsällskap på samma sätt.  Och jag kan inte åka iväg & lämna henne hemma, ånej, det skulle jag aldrig kunna göra i dagsläget. Men längre fram så åker vi gärna bort & stannar borta ett tag, ett litet break från vardagen, men inte just nu som sagt. Jo, en annan del som "hindrar" mig att åka iväg är DBT:n (terapin), det är obligatorisk närvaro 2 gånger i veckan, är man borta för mycket så får man inte gå kvar & jag BEHÖVER gå kvar i den. Att bara vara borta nån vecka är nog lugnt, men det måste planeras i förväg, för DBT-teamet tycker inte om saker med kort varsel. Men när det gäller Java så förstår dem, som när jag sket i terapin för att Java var tvungen att åka in akut till Strömsholm, då tänkte jag att dem fick tycka vad fan dem ville om det, behövde Java mig så skulle jag finnas jag där för henne, oavsett vad jag hade planerat. Så dem accepterar om jag inte kommer p.g.a henne, men i övrigt vet jag som sagt inte...

Jaha, nu har det blivit ännu ett ganska långt inlägg, jösses, orden tar aldrig slut.  Men jag mår bättre av att skriva av mig, få ur mig det jag känner & tänker, & att sen få positiv respons på det är guld värt! Ni anar inte hur några ord från er kan höja mitt mående otroligt mycket, för det är knappt att jag förstår det själv. Så åter igen - tack, ni är bäst!!

Jag är så förbannat trött på att vara jag. Just nu befinner jag mig i ännu en svacka & det känns omöjligt att nånsin ta sig härifrån.

Jag vill inte vara hon som har benen fulla med ärr. Jag vill inte vara hon som har armar som visar tydliga spår efter självskador på olika sätt. Jag vill inte vara hon som sägs ha diagnoserna Borderline & Asberger. Jag vill inte vara hon som måste äta flera olika mediciner varje dag för att klara av dagen. Jag vill inte vara hon som har varit sjukskriven i snart 4 år. Jag vill inte vara hon som fortfarande inte klarar av några krav. Förstår ni? JAG VILL INTE VARA HON!!

Världen är inte längre i färg, varje kväll/natt gråter jag mig till sömns & önskar att livet vore annorlunda. Jag undrar vad jag har gjort som är så hemskt att jag förtjänar att må såhär, för nånting måste det ju vara, eller hur? Nånting som jag har gjort jävligt fel! Det känns som om jag blir bestraffad för nånting, men jag vet inte vad & därför kan jag inte heller göra nånting åt det.

Det känns som att jag springer för livet, men inte rör mig en millimeter. Allting snurrar samtidigt som världen har stannat upp. I mitt huvud blir det seriekrock, helt kaos. Min hjärna är förbrukad. Fullständigt utsliten. Finns det nån chans att allt kan bli bra igen?

Jag försöker hela tiden att fokusera på mina fina tjejer, för just nu är det dem som håller mig vid ytan & ser till att jag inte drunknar. Men rädslan för att förlora dem, framför allt Java, är så stor att jag knappt vågar andas. Om 2 veckor är det dags för ny lungröntgen & med min jävla otur med djuren så kommer dem garanterat inte att vara bättre. Och är dem inte det så väntar fler undersökningar & utredningar & jag är orolig för att inte kunna gå hela vägen. För fram t.o.m 1 December så har vi enbart 5 500:- kvar att utnyttja av försäkringen, så vad fan gör jag om pengarna tar slut?! Jag kan inte leva utan min prinsessa, hon är det bästa jag har, hon får inte lämna mig nu.

Dem senaste dagarna har jag verkligen försökt att få mitt humör att vända till det positiva, men det känns lönlöst. För oavsett vad jag än gör, promenerar, tränar, kör agility, badar m.m så ändras inte mitt humör nånting, utan allting känns precis lika värdelöst. Mina sjuka tankar & känslor existerar i allra högsta grad & det är ett helvete att slåss mot dem! Tänk er själva att ni vet vad som är "rätt" respektive "fel", men så finns det en röst inom en som säger raka motsatsen, eller säger är väl en klar underdrift, skriker, vrålar är ett bättre ordval. Och hur står man emot den?

I DBT:n pratar man om färdigheter, wise mind & konstruktiva sätt. Men när jag mår såhär så säger mina impulser till mig att bränna skiten som har med DBT att göra, för varför skulle det kunna hjälpa mig? Ingenting annat har ju funkat en längre tid, så varför skulle just DBT:n vara så annorlunda?

Nej, jag har inte gett upp, även om det faktiskt känns så just nu. Jag vet att jag besitter krafter som är utom min kontroll, krafter som får mig att komma upp på morgonen, & som får mig att fortsätta kämpa, dag in & dag ut. Jag vet inte vart dem krafterna kommer ifrån, & jag vet inte heller om jag vågar ta reda på det. Kanske ska jag bara nöja mig med att dem finns där? För nej, allt blir inte bättre av att man gräver i det, vissa saker blir bäst om man bara låter dem vara.

Jag funderar på att bojkotta Facebook ett tag, för som det är nu så mår jag bara ännu sämre av att vara inne där. För alla uppdaterar om sina träningar & framför allt tävlingar, stoltserar med alla sina priser, uttagningar osv. Och missförstå mig rätt nu, det är inga som helst fel med det, absolut inte, MEN just nu klarar inte jag av att läsa om det. För jag vill också kunna skriva att jag & Java har lyckats med det här, & det här, men som läget är nu så kan jag inte det. För vi kan ju inte tävla. Nu vet jag mycket väl att tävling inte är allt här i livet, men för mig är det en viktig del som ger mitt liv ännu en mening. För mig betyder det oerhört mycket, & jag saknar det som fan! Sen all gemenskap, att vara ett gäng som tillsammans drar iväg på träningar, tävlingar & uppvisningar & bara umgås & lever livet, det saknar jag. Jag vill vara "en i gänget" igen, men utan någon tävlingshund så känns det omöjligt.

Så nej, räkna inte med nån respons från mig på Facebook, vill ni något så finns jag på mailen & mobilen, eller via bloggen. För jag tror som sagt att jag måste hålla mig borta därifrån tills dess att jag känner mig mer stabil & vet att jag klarar av att läsa allting som skrivs där. För stabil är jag verkligen inte nu! Kan ju bara berätta om tidigare idag när jag var på apoteket för att hämta ut mer medicin, & höll jag på att bryta ihop där inne, för jag vill inte gå på en jävla massa piller! Jag vill bara slänga iväg dem, elda upp dem, aldrig mer se dem! Jag vill inte att dem ska vara en del i mitt liv, jag är så förbannat trött på dem!  Så stabil? Nej, det är jag verkligen inte.

Nu blev det här inlägget ganska långt, ändå känns det som om jag skulle kunna skriva hur mycket till som helst. Mina tankar & känslor stannar aldrig upp, utan fortsätter att snurra omkring som värsta stormen inombords. Jag vet inte hur jag ska få allt att lugna ner sig igen, jag önskar att jag visste, men det gör jag inte. Mina gamla "knep" är inte längre tillåtna, att skära sig eller ta överdoser, så nu har jag verkligen ingen aning om hur det nånsin ska kunna bli bättre. Men nånstans inom mig brinner glöden än & jag måste göra allt som står i min makt för att hindra att den släcks & för alltid dör ut.

Idag lät jag Java få göra saker hon absolut ÄLSKAR!! Nämligen agility & bad. Lilla Rally fick såklart hänga med på allt, men jag tror inte att hon uppskattade det lika mycket som sin svartvita vän gjorde. Java skulle kunna springa tills hon dör, & trots att hon blir väldigt andfådd otroligt snabbt så fortsätter benen att spinna på framåt. Båda hundarna fick köra korta pass & vila mellan passen, så det blev även passivitetsträning, en mycket viktig del att träna. Kan väl säga att tjejerna klarade det sådär, så mer träning på det!

Java fick köra slalom, tunnel, hopphinder, däcket & balansen. Hon tog allt med glädje, men det roligaste verkade nästan vara slalom... :X Hur hände det liksom?! Hon har iofs blivit väldigt mycket bättre på det den senaste tiden, men att köra det helt självständigt var nånting nytt - & det ledde till massa beröm!

Rally fick köra ett litet hopphinder, tunnel & balansen. Hopphindret gick inte sådär superbra, haha, ingen vidare hoppteknik än, men det är inte så konstigt, hon är ju bara bebis än! Tunneln tycker hon är rolig, men behöver ändå ganska mycket hjälp. Balansen blev dagens favorit! Hon gick fram & tillbaka över den flera gånger, ville liksom inte sluta, haha. Första gångerna hade jag koppel på henne, för att ha större chans att hinna fånga henne om hon skulle hoppa ner, men sen så fick hon vara lös & då sprang hon upp & ner flera gånger.

Jag hade med mig min lillebrorsa som fotade en hel del, så här kommer ett helt gäng bilder! :D

Men allting är inte frid & fröjd, tidigare idag räknade jag efter hur mycket Agria har lagt ut på Java detta året, & jag TRODDE att jag skulle ha runt 20 000:- kvar (hon har veterinärvård upp till 50 000:-). Men det visade sig att jag har hur fel som helst, vi har ynka 5 500:- kvar!! Det innebär att jag snart måste använda mina sista undansparade pengar om hon inte blir frisk nu. Om lungorna fortfarande är dåliga om 2 veckor så ska hon ju tillbaka till Strömsholm för en "operation" där dem ska gå ner med en kamera till lungorna & ta vävnadsprover därifrån. Den resan lär inte bli gratis, & det skrämmer mig. För vad gör jag om (eller säger man när?) försäkringspengarna & mina undansparade pengar tar slut? Vad fan gör jag då?! Detta följer mig dag & natt, jag är LIVRÄDD för att förlora min prinsessa, hon är ju det bästa jag har.