Jag är så förbannat trött på att vara jag. Just nu befinner jag mig i ännu en svacka & det känns omöjligt att nånsin ta sig härifrån.

Jag vill inte vara hon som har benen fulla med ärr. Jag vill inte vara hon som har armar som visar tydliga spår efter självskador på olika sätt. Jag vill inte vara hon som sägs ha diagnoserna Borderline & Asberger. Jag vill inte vara hon som måste äta flera olika mediciner varje dag för att klara av dagen. Jag vill inte vara hon som har varit sjukskriven i snart 4 år. Jag vill inte vara hon som fortfarande inte klarar av några krav. Förstår ni? JAG VILL INTE VARA HON!!

Världen är inte längre i färg, varje kväll/natt gråter jag mig till sömns & önskar att livet vore annorlunda. Jag undrar vad jag har gjort som är så hemskt att jag förtjänar att må såhär, för nånting måste det ju vara, eller hur? Nånting som jag har gjort jävligt fel! Det känns som om jag blir bestraffad för nånting, men jag vet inte vad & därför kan jag inte heller göra nånting åt det.

Det känns som att jag springer för livet, men inte rör mig en millimeter. Allting snurrar samtidigt som världen har stannat upp. I mitt huvud blir det seriekrock, helt kaos. Min hjärna är förbrukad. Fullständigt utsliten. Finns det nån chans att allt kan bli bra igen?

Jag försöker hela tiden att fokusera på mina fina tjejer, för just nu är det dem som håller mig vid ytan & ser till att jag inte drunknar. Men rädslan för att förlora dem, framför allt Java, är så stor att jag knappt vågar andas. Om 2 veckor är det dags för ny lungröntgen & med min jävla otur med djuren så kommer dem garanterat inte att vara bättre. Och är dem inte det så väntar fler undersökningar & utredningar & jag är orolig för att inte kunna gå hela vägen. För fram t.o.m 1 December så har vi enbart 5 500:- kvar att utnyttja av försäkringen, så vad fan gör jag om pengarna tar slut?! Jag kan inte leva utan min prinsessa, hon är det bästa jag har, hon får inte lämna mig nu.

Dem senaste dagarna har jag verkligen försökt att få mitt humör att vända till det positiva, men det känns lönlöst. För oavsett vad jag än gör, promenerar, tränar, kör agility, badar m.m så ändras inte mitt humör nånting, utan allting känns precis lika värdelöst. Mina sjuka tankar & känslor existerar i allra högsta grad & det är ett helvete att slåss mot dem! Tänk er själva att ni vet vad som är "rätt" respektive "fel", men så finns det en röst inom en som säger raka motsatsen, eller säger är väl en klar underdrift, skriker, vrålar är ett bättre ordval. Och hur står man emot den?

I DBT:n pratar man om färdigheter, wise mind & konstruktiva sätt. Men när jag mår såhär så säger mina impulser till mig att bränna skiten som har med DBT att göra, för varför skulle det kunna hjälpa mig? Ingenting annat har ju funkat en längre tid, så varför skulle just DBT:n vara så annorlunda?

Nej, jag har inte gett upp, även om det faktiskt känns så just nu. Jag vet att jag besitter krafter som är utom min kontroll, krafter som får mig att komma upp på morgonen, & som får mig att fortsätta kämpa, dag in & dag ut. Jag vet inte vart dem krafterna kommer ifrån, & jag vet inte heller om jag vågar ta reda på det. Kanske ska jag bara nöja mig med att dem finns där? För nej, allt blir inte bättre av att man gräver i det, vissa saker blir bäst om man bara låter dem vara.

Jag funderar på att bojkotta Facebook ett tag, för som det är nu så mår jag bara ännu sämre av att vara inne där. För alla uppdaterar om sina träningar & framför allt tävlingar, stoltserar med alla sina priser, uttagningar osv. Och missförstå mig rätt nu, det är inga som helst fel med det, absolut inte, MEN just nu klarar inte jag av att läsa om det. För jag vill också kunna skriva att jag & Java har lyckats med det här, & det här, men som läget är nu så kan jag inte det. För vi kan ju inte tävla. Nu vet jag mycket väl att tävling inte är allt här i livet, men för mig är det en viktig del som ger mitt liv ännu en mening. För mig betyder det oerhört mycket, & jag saknar det som fan! Sen all gemenskap, att vara ett gäng som tillsammans drar iväg på träningar, tävlingar & uppvisningar & bara umgås & lever livet, det saknar jag. Jag vill vara "en i gänget" igen, men utan någon tävlingshund så känns det omöjligt.

Så nej, räkna inte med nån respons från mig på Facebook, vill ni något så finns jag på mailen & mobilen, eller via bloggen. För jag tror som sagt att jag måste hålla mig borta därifrån tills dess att jag känner mig mer stabil & vet att jag klarar av att läsa allting som skrivs där. För stabil är jag verkligen inte nu! Kan ju bara berätta om tidigare idag när jag var på apoteket för att hämta ut mer medicin, & höll jag på att bryta ihop där inne, för jag vill inte gå på en jävla massa piller! Jag vill bara slänga iväg dem, elda upp dem, aldrig mer se dem! Jag vill inte att dem ska vara en del i mitt liv, jag är så förbannat trött på dem!  Så stabil? Nej, det är jag verkligen inte.

Nu blev det här inlägget ganska långt, ändå känns det som om jag skulle kunna skriva hur mycket till som helst. Mina tankar & känslor stannar aldrig upp, utan fortsätter att snurra omkring som värsta stormen inombords. Jag vet inte hur jag ska få allt att lugna ner sig igen, jag önskar att jag visste, men det gör jag inte. Mina gamla "knep" är inte längre tillåtna, att skära sig eller ta överdoser, så nu har jag verkligen ingen aning om hur det nånsin ska kunna bli bättre. Men nånstans inom mig brinner glöden än & jag måste göra allt som står i min makt för att hindra att den släcks & för alltid dör ut.

 

B

9 juli 2013 16:13

Men kära nån, så fruktansvärt för dig! Jag hoppas innerligt att du har någon när och kär som kan stötta dig så att du inte är alldeles ensam när allt är så nattsvart!
Vi känner inte varandra, men vi var på Strömsholm samtidigt sist och jag har kollat din blogg på "Hundbloggar" när jag såg att du skrev om ditt och Javas besök där.
Jag blev så starkt berörd av ditt inlägg idag så jag måste bara skicka några rader till dig och en stor kram genom cyberrymden!

Malin Sjöström

9 juli 2013 21:26

Tack för din kommentar! :)
Jag har några få som alltid finns vid min sida & stöttar mig i alla lägen, utan dem vet jag inte hur det skulle gå.
Varför var du på Strömsholm? Har du också något djur som inte mår bra? :( Det är så jobbigt när djuren är sjuka, för dem kan ju inte själva tala om vad det är som är fel. Man känner sig så maktlös & helt plötsligt spelar pengar in hur långt man kan gå för dem man älskar mest.
Men man får aldrig sluta hoppas på att det kan bli bra, eller hur? Hur mörkt det än ser ut så måste det finnas en ljusare framtid.

 

Sara

9 juli 2013 17:03

Förstår ditt helvete och lider med dig. Blev glad av att läsa att du får DBT-hjälp. Det är en fantastisk metod som har räddat många liv, däribland mitt. Håll ut, det blir bättre. Jag lovar.

http://jaktlabbeliv.wordpress.com

Malin Sjöström

9 juli 2013 21:27

Ja, jag hoppas verkligen att det ska hjälpa mig. Jag har precis börjat så det är för tidigt att säga om det hjälper eller inte. Jag har iaf fått världens bästa terapeut så det ser lovande ut (även om hon just nu har semester).

 

Mary-Ann

9 juli 2013 18:55

Hej Malin, jag blev ledsen över hur du mår. Jag vill bara erbjuda dig att komma hit om du känner för det. Om du vill komma bort en helg eller bara träffas, så är du ALLTID välkommen. Om du inte har pengar att ta dig hit kan du åka med David. Hundarna är självklart välkomna också. Utifrån mina erfarenheter när det gäller att ha dåliga perioder är att få tänka på annat, och komma bort. Nu har inte jag borderline eller asperger, så jag vet som sagt inte hur du känner. Men jag finns här, trots att vi inte känner varandra allt för bra. Jag och Sheldon bryr oss om dig och hundarna. Hör av dig om du behöver prata eller vill träffas :)

Kramar från Mary-Ann och Sheldon

Malin Sjöström

9 juli 2013 21:29

Tack fina du!

 

Therese

9 juli 2013 20:50

Hej Malin. Ett tips är att du startar en insamlingsfond för Java om pengarna tar slut. Där de som känner dig och de som läser din blogg kan sätta in en liten slant för att bidra. Jag skulle velat bidra <3 Hoppas du och Java mår bättre snart! Tänker på er. Kram från bloggläsaren Therese

Malin Sjöström

9 juli 2013 21:35

Tack snälla! :) Jag har faktiskt tänkt den tanken själv, men det får vänta ett par veckor till. För då ska hon röntga lungorna på nytt & det är först då jag får veta om vi måste gå vidare med allting. Men skönt att veta att det finns folk som bryr sig & är redo att hjälpa till, sånt uppskattas alltid!

 

lisa

10 juli 2013 08:29

älskade älskade vän.. jag vet EXAKT hur du känner. Det tog mig 1 ½ månad innan jag vågade på att skriva DBT-kontrakt, o lång tid för mig att acceptera skiten. Jag undrade precis som du, vafan det skulle vara bra för, varför de helt plötsligt skulle hjälpa mig. Men det gör det, om än inte hela tiden, så gör det mitt liv lite bättre.

Jag vet att det är tufft, förjävligt. Att avhålla sig från FB ett tag o slippa se andras uppdateringar kan vara skönt ibland. Jag pallade inte heller med det förut, o det hjälpte att inte titta.

Håller även med therese, jag hade gärna velat bidra med en slant för din och Javas skull <3

http://www.redcanine.weebly.com

Malin Sjöström

10 juli 2013 16:17

Finaste du!

 

B

10 juli 2013 13:37

Jo, även jag har en sjuk hund, han har varit sjuk i ett par månader nu utan man hittat en diagnos. Massor av olika mediciner och undersökningar har han fått gå igenom , stackarn. Precis s om du skriver är man så maktlös när djuren inte mår bra. Vi får hoppas på det bästa för båda hundarna och framför allt att du själv får må bättre så småningom med den hjälp och stöd du kan få!
Stor kram till dig!

Malin Sjöström

10 juli 2013 16:20

Samma som med Java då. :( Det är nåt fel med bakdelen på henne, tror att det är kisseriet, för det är framför allt där jag har märkt symtomen. Men hon åker även kana jättemycket så att hon får små sår i ändtarmsöppningen, därför är jag inte helt säker på vart i bakdelen felet sitter...Men att göra massa undersökningar, provtagningar & utredningar utan att få ett enda svar är jobbigt. :( Jag hoppas (med eller utan diagnos) att hon ska bli bättre med specialfodret, medicinen & kosttillskotten, annars vet jag inte vad jag gör. :S Som om inte det vore nog så har hon ju även fel på luftvägarna, tar det aldrig slut?!

 

Lina

10 juli 2013 15:16

Du är alltid välkommen hem till mig också Malin (: Eller bara om du vill ta en promenad, eller sitta i soffan och prata. Kram kram!

http://mineforlife.blogg.se

Malin Sjöström

10 juli 2013 16:23

Tack Lina! Jag tror att det är dags för ett besök snart! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har bloggandet flyttat till hemsidan helt & hållet. Så vill ni fortsätta följa oss så är det SuperMagic.se ni ska följa i fortsättningen!     ...

Igår var det en väldigt dålig dag, tuff, tung & mörk på alla sätt & vis, men jag tog mig levande igenom den. Eftersom jag inte mådde bra så tränade jag inget med hundarna, för jag ville inte riskera att tappa humöret & bli irriterad i träningen. Dem ...

Åter igen, tack för alla era kommentarer! Det är nyttigt att höra andras åsikter nu när jag själv inte är säker på hur jag ska gå vidare. Jag får svar från SLS (Lundehundssällskapet) imorrn eller under helgen, så vi får se vad dem har att säga. Rasen...

  Kommer jag nånsin att få uppfylla min dröm med att föda upp hundar? Först köpte jag Java, som min tilltänkta stamtik & vad hände med henne? Jo, hon blev sjuk & var tvungen att kastreras.  Sen köpte jag Rally & vad hände då? Jo, hon har fel på ...

Idag blev det inte alls som planerat.  Ingen Bira & ingen långis. Jäkla regn!! Visst, man kan ju faktiskt gå långisar även fast det regnar, men idag gjorde vi inte det. Jag hade ju sett fram emot en skön tur i solen liksom, men nope, inte idag.   ...