Snacka om att känna sig låg idag. Natten var hemsk, fy fan vad dålig jag var! Jag som var orolig för att Java skulle vara dålig, & så blev det JAG som mådde skit. Men men, så kan det bli. Rally fick sova hos Hanna, vilket jag är glad över, mycket p.g.a mitt dåliga mående.

Men nu är hela flocken komplett igen! Java är som vanligt igen, nu märker man ingen stress eller oro, så nu kan vi börja "leva" igen. Iaf tillfälligt, hon ska ju ta det lugnt en vecka & efter det sättas igång succesivt. Så imorrn blir det en promenad med tjejerna, Java får gå i koppel & Rally kommer nog att gå lös mycket.

Oron inom MIG finns däremot kvar, jag vill bara att Java ska få bli frisk så att vi kan göra allt det som vi båda vill. Java förtjänar att få leva ett bra liv, utan massa djursjukhus & mediciner (som ibland kan paja magen). Jag ville väldigt gärna att dem skulle hitta ett fel på henne, angående kisseriet, just för att man ska kunna hjälpa henne, men vi fick ingen fastställd diagnos. Så allt vi kan göra nu är att hoppas att det hon går på nu ska hjälpa henne. Annars vet jag inte vad vi ska hitta på, det vågar jag knappt tänka på.  
Sen detta med lungorna, varför var det tvunget att vara fel där också?! Jag blev så chockad över att få veta att det var fel där, att jag inte kommer ihåg hur veterinären förklarade det. Imorrn BORDE han ringa med provsvar på fästingsjukdomarna & odlingen på det senaste urinprovet, så då kan jag ju fråga honom igen. Men visst är jag orolig för min älskade prinsessa.