Fortfarande inlagd på psyk, men numera under tvång, så kallad LPT. Jag måste stanna här minst en vecka till & det är hårt här, jag mår inte alls bra av att vara här & vill inget hellre än att komma härifrån, men jag får inte lämna avdelningen.

För att skriva lite positivt så kan jag säga att jag har hunnit skriva några kapitel i min bok som jag kommer att ge ut så fort den är klar, jag hoppas att det ska bli redan till sommaren, men det återstår att se. Jag får ha datorn på rummet några timmar om dagen så det är då jag får passa på att skriva så mycket jag bara kan.

Egentligen får man inte ha tillgång till internet här, men jag har lyckats smuggla in mitt lilla bärbara modem. Men räkna inte med att få tag i mig vid nätet, utan sms mig istället om ni vill nåt, för mobilen kollar jag varje dag. Numret är 0737722583

Ta hand om er alla, det försöker jag att göra nu!

Tyvärr inte  blir det ingen bild idag då jag ligger inne på psyk över natten. Anledningen till detta är att jag för tillfället känner mig såpass instabil att jag hellre lägger in mig än att göra nånting dumt. Så oroa er inte det minsta för mig, imorrn kommer jag med största säkerhet att komma hem igen & då flyter allt på som vanligt. Mitt dåliga mående tror läkarna är p.g.a mina mediciner som ger mig så låg blodtryck & då pajar liksom hela kroppen, så det är väl bara att hoppas att de får ordning på medicinen snart så att jag kan fungera som vanligt igen (utan att vara manisk).

Java spenderar tiden hemma hos min farsa där de går i skogen flera timmar om dagen & så får hon även följa med på springturer så henne är det inte synd om! Hon lever livet, det enda hon saknar just nu är hennes matte, men vi är snart tillsammans igen!

Finns väl inte så mycket mer att skriva just nu, det händer inte direkt nåt på obeservationsplatserna & imorrn som sagt så åter går jag till mitt "vanliga" liv då jag & Java ska träna freestyle inför måndagens tävling!

Idag har det varit en bra dag, det hela startade med en långpromenad tillsammans med morsan i det fina vädret. Vi gick ett motionsspår på Skutberget & stundtals fick Java gå i selen & stundtals fick hon springa lös. Det kom förbi en dam på cykel med 2 fina whippet-hundar & hade Java fått bestämma så hade hon utan tvekan hängt på dem! Hon gnällde & försökte slita sig loss ur selen, haha, det tog ett tag innan hon gav upp & kunde gå lugnt igen.

Efter promenaden hämtade vi upp min lillebrorsa & släppte av morsan på jobbet. Jag & Nikke åkte till akuten där vi hälsade på hans flickvän Louise & efter det åkte vi & handlade. Jag köpte massa hundmat, stora säckar till både Java & Rally (så nu har de ett tag framöver!), plus att jag fyllde upp min frys & mitt kylskåp en del.

Det är först nu som jag har en lugn stund & det är efter såna här hektiska dagar som jag mår skit när jag väl slappnar av, vilket jag verkligen gör nu!  Jag vill skada mig så otroligt mycket, finns inga ord i världen som kan beskriva hur gärna jag vill göra det, men jag FÅR INTE!!! Hur gärna jag än vill så är det förbjudet, & det måste jag påminna mig själv om om & om igen. För det är inte värt det, jag förlorar så otroligt mycket i samma ögonblick som jag skadar mig & jag vill inte förstöra mig själv & min framtid mer än jag redan gjort.
Men vad gör man när ångesten håller en i ett hårt grepp? När tårarna bränner bakom ögonlocken helt utan anledningen? Och hur hindrar man väggarna från att dra ihop sig ännu mer? Luften börjar ta slut & paniken är ett faktum. Vad gör man då?! Kan nån svara på det?!

Jag har fått 2 jobbiga telefonsamtal idag som väckt upp känslor & tankar som jag bara vill glömma, som jag inte orkar ta tag i överhuvudtaget.  Imorrn har jag möte med min läkare & min samtalskontakt & jag skulle blåljuga om jag sa att jag kände mig lugn inför det!! Kanske är det därför jag mår så dåligt nu? För att jag är så förbannat nervös inför morgondagens möte? Men ärligt, vad fan skulle kunna hända under mötet? Jag har ingenting att oroa mig för, ändå är det precis det jag gör - oroar mig.

Nej, en promenad med Java får det bli nu, måste fokusera på nånting annat en stund, måste få bort paniken & kunna andas igen.

Ja, den svenska psykiatrin är inget annat än ett stort jävla skämt!  För det första, när du söker hjälp, så får du vänta minst 6 månader (jag fick vänta 9 månader) på en psykologkontakt & minst 1 månad på läkarkontakt. När man söker hjälp så brukar man vilja ha hjälpen direkt, inte behöva vänta hur länge som helst, för när man mår skit känns en vecka som en evighet, då kan ni tänka er hur man känner när de säger att du får vänta några månader.

När man väl är "inne i systemet" så börjar läkarna att använda en som värsta försöksdjuret, de testar lite olika mediciner & bryr sig inte så mycket om biverkningarna, de säger bara att de förmodligen går över & att man måste ge pillrena en ärlig chans. Sen hör du inget från läkaren på ett par månader, då det med största säkerhet sätts in ännu en ny medicin.

Skulle du börja må så dåligt att du måste kontakta psykakuten mellan besöken hos läkaren så får du träffa olika läkare där varenda gång & alla läkarna har sina egna åsikter om vilka mediciner man bör ta resp. låta bli att ta. De talar om för dig hur fel de andra läkarna tänker & att deras tänkade är det allra bästa. Så du låter dig övertalas, för du själv vet ju inte vad som är rätt & fel, & provar därför att byta mediciner. När du sedan kommer tillbaka till din "riktiga" läkare så får du mer eller mindre en utskällning för att du besökt psykakuten. Du får höra att du absolut inte ska åka dit nån mer gång, vad som än händer! Totalt förvirrad är du & låter dig åter igen övertalas att byta mediciner.

Du märker att du bara blir sämre & sämre med medicinerna, du går på så höga doser att du knappt kan stå på benen, du är som en zoombie & när andra människor får höra vad du går på så säger de saker som "det är ett under att du inte ligger i koma". Det får dig att vakna till liv & inse att du måste byta läkare.

När du väl ansökt om att få byta läkare så tar det ytterligare ett par månader innan du får en tid hos någon annan.

Under denna tid har du nu hunnit få en psykologkontakt. Till en början verkar det bra, äntligen, som du har väntat på att få träffa en proffessionell person som kanske kan hjälpa dig att komma till rätta i livet. Du får nu träffa denne en gång i veckan, 45 minuter åt gången.

Så kommer dagen då du inte orkar längre, du söker hjälp & blir inlagd på psyk. Väl där händer inte ett smack, du får dela rum med någon annan patient & sen bara gå & vänta på att tiden ska gå. Det finns absolut ingenting att göra där & om du inte redan mår skit när du kommer dit så gör du det definitvt efter några timmar där. Du får mediciner med jämna mellanrum, annars får du bara gå där & dagdrömma.
När du får träffa läkaren som jobbar där så byts medicinerna ännu en gång. Allt blir ännu mer förvirrat men du finner på något sätt ändå ett förtroende för denne läkaren, kanske kan du med dennes hjälp äntligen bli bra igen?
Du skrivs ut då platserna är så eftertraktade & du inte mår tillräckligt dåligt för att stanna (plus att jag ville åka hem).

Du försöker nu att få byta läkare till den du träffade när du var inlagd, men nej, det går inte, den läkaren var bara där tillfälligt. Så det är helt uteslutet.

Men till slut får du tid hos en ny läkare & när du träffar denne så byter även denne ut medicinerna. Du har vid det här laget börjat tappa tron på att det kan bli bra, att mediciner verkligen är rätt väg, men orkar inte säga emot utan går snällt med på att byta dem.
Läkaren verkar ganska bra, men är så otroligt dålig på svenska att ni knappt förstår varandra. Du måste förklara allt flera gånger, försöka hitta andra ord att förklara med, & när läkaren sen säger någonting så måste du lyssna extremt noga på varenda ord för att ha en chans att förstå vad hon menar. Som om samtalen inte vore nog jobbiga ändå.

Du berättar för psykologen att du vill byta läkare igen då du & din nya läkare inte kan kommunicera ordentligt, men det går inte, du har redan bytt flera gånger & så kan man inte hålla på. Beroende på när man är född så har man ett fåtal olika läkare man kan få, & när man har testat dem som hör till det datumet du fyller år så har du "avverkat" alla som går. Då är det bara att gilla läget.

När du & psykologen kommer in på riktigt känsliga saker & du tappar kontrollen under ett samtal, & det slutar med att du skär dig så får du inget stöd. Tvärtom, nu blir allt mycket värre. Psykologen ger dig 3 veckor att sluta skada dig (trots att denne vet att du skadad dig i lite mer än 7 & ett halvt år!), & om du inte klarar det så är det ingen idé att fortsätta terapin då det uppfattas som om du inte vill ha någon hjälp.

Så nu står du där, har ingen läkare du kan prata med & psykologen har precis svikit dig. Vad gör du nu?

Ska psykiatrin verkligen få vara såhär?!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den texten ovan skrev jag 3 November 2009 & det var precis sådär det såg ut då. Jag måste säga att psykiatrin har gått framåt sen dess, riktigt mycket faktiskt, för numera vill inte läkarna bara droga ner en utan de verkar vilja att man ska gå på så lite tabletter som möjligt - vilket är precis det jag vill! (Även om det såklart finns undantag.)

Jag glömmer lätt bort hur det var förr, & hur mycket bättre det är nu, jag menar, även om jag kritiserar psykvården otroligt mycket emellanåt så måste jag samtidigt berömma den för sitt framsteg. När jag läser såna här gamla texter så blir jag rädd, dels för att minnen väcks till liv, men också för att jag inser hur jävla dåligt jag har mått & hur illa jag har blivit behandlad! Att leva ett sånt liv som jag har gjort önskar jag bara min värsta fiende, ingen annan ska behöva genomlida den skiten, nånsin. Jag har gjort så många saker jag ångrar, jag har svikit många vänner, jag har svikit min familj, samt tagit på mig skulden för världens alla bekymmer. Jag ansåg mig inte vara värd nånting annat än smärta & större delen av tiden önskade jag bara att jag fick dö. Så för att vara en person som inte ville något annat än att dö så kämpade jag verkligen för att överleva, hur konstigt det än låter.

Dessa texter får mig även att växa som person, jag kan klart & tydligt se hur långt jag har kommit & får bekräftelse på att min kamp inte har varit förgäves, utan det finns faktiskt ett ljus där framme i tunneln, & nej, det är inte ett tåg, utan friheten som väntar.

Så numera tycker jag inte att psykiatrin är ett skämt, men det här inlägget får ändå den rubriken eftersom den gamla texten har det som rubrik.

Det kommer aldrig att finnas några bättre grabbar än de på denna bilden.  Champis lever ju fortfarande, men snart flyttar han & det kommer att bli oerhört tomt utan älskade Stjärnan. Men han förtjänar det bästa, så jag hoppas att han kommer till ett riktigt bra hem där de tar tillvara på hans talanger & tävlar dressyr med honom, för han är riktigt fin i dressyren & kan lugnt få flera placeringar på lokala tävlingar. Så jag hoppas att han får flytta så snart som möjligt, 11 år på ridskola räcker för guldponnyn. Jag hoppas att jag nån gång kan få åka & hälsa på honom i sitt nya hem, det skulle betyda så mycket för mig, men samtidigt försöker jag ställa in mig på att det kanske inte blir möjligt. Det är ju hans nya ägare som avgör det.

Magic då, världens bästa hund! Saknaden efter honom är enorm, men jag vet att jag tog rätt beslut som lät honom somna in, för ingen ska behöva lida som han gjorde i slutet, varje andetag lät smärtsamt & nej, i såna lägen får man inte tänka på sig själv utan man måste faktiskt tänka på djuret, vilket jag gjorde. Nu kan jag minnas honom med glädje & uppskatta allt han lärde mig, jag ler vid tanken på min bästa kung & det känns skönt! Det var ju inte alltför längesen jag inte kunde tänka på honom utan att bryta ihop i tårar, men som sagt, nu har jag passerat det stadiet.  Jag hoppas att han har det bra där han är nu, & jag VET att han hjälper mig när jag behöver honom som mest, det har jag redan fått bevisat för mig.

Min läkare undrade för längesen hur länge jag skulle fortsätta att tortera mig själv, & frågade "Hur ont får det göra innan du slutar?". Just då hade jag inget svar på den frågan & det tog lång tid innan jag till slut kom fram till svaret => HÖJDEN AV SMÄRTA ÄR ATT FÖRLORA DEN MAN LIDER FÖR. Så när min kung försvann så fick jag nya krafter, han älskade verkligen livet trots all sin smärta så varför skulle inte jag kunna lära mig att uppskatta det? Löftet jag gav honom sekunder innan han somna in kommer jag att hålla, det har varit tufft, jag har misslyckats flera gånger, men nu är jag äntligen på rätt väg & har kommit en bra bit. Jag tänker fortsätta åt det här hållet, jag ska leva för både mig & Magic, det är det minsta jag kan göra.

Jag känner mig stark, mycket starkare än jag gjort på länge, ingen kan slå undan benen på mig nu, jag har hittat bra fotfästen som håller mig oavsett vad som händer. Jag tänker fortsätta jobba med mig själv tills jag kan fungera "normalt" igen & börja plugga för att i slutändan kunna få ett jobb som jag vet att jag skulle trivas med. Det spelar ingen roll vad folk säger för elaka saker till mig, de har inte levt mitt liv så de kan omöjligt förstå hur det är. De som däremot puschar mig framåt & tror på mig, de får mig ännu starkare, så snälla, fortsätta gärna med det.

Vissa är glada för min skull just nu, att jag ska få ännu en hund, medans andra tycker att det är helt FEL! Jag har tänkt på det här väldigt, väldigt länge & önskat mig en ny lundehund, för de är speciella, ingen som inte har haft någon vet inte alls hur de är. Jag har verkligen fastat för den rasen & min tanke är ju att föda upp såna.
Men, men, tillbaka till beslutet om att köpa Rally. Som det är nu så sitter jag hemma alldeles för mycket & har helt enkelt för mycket tid att må dåligt, visst har jag Java som med glädje skulle tillbringa flera dagar utomhus, men det är ändå inte samma sak. Jag behöver en "nystart" & där är Rally väldigt viktig. Hennes uppfödare vet mycket väl om allt om mitt mående & hon skulle aldrig sälja henne till mig om hon inte varit övertygad om att jag fixar det.

Jag har lagt ner hästtiden, eller ja, jag ska rida 2 gånger till, men sen är det över & jag kommer att ägna all min tid till hundarna & ge dem bästa möjliga liv. Så både Java & Rally kommer att få "lyx-liv", tillsammans ska vi 3 kämpa oss framåt & stå starka & klara alla motgångar. Jag är övertygad om att jag kommer att fixa en valp nu, jag är helt enkelt redo för det.

Java är en sån hund som ÄLSKAR alla andra hundar så jag tror att hon kommer att bli lycklig över att få en "lillasyster" som hon kan brottas med & alltid ha vid sin sida. Så jag tror att det här kommer att bli bäst för alla.

Så ni behöver inte oroa er, båda hundarna kommer att få det underbart & jag kan knappt vänta tills jag får hem mitt nya stjärnskott!

Svar till "Suck!" - Tycker du att jag har förstört Java? Isf, på vilket sätt? Jag vet att hon har fått flacka runt en del i.o.m mina inläggningar, men det är slut med sånt nu. Hon har klarat av allting riktigt bra & jag tror inte att hon har lidit, bortsett från att hon inte haft sin matte med hela tiden.
Jag klarar utan problem av att ta hand om Java, så varför skulle jag inte klara av Rally? Jag tar bättre hand om djuren än mig själv, men även detta jobbar jag mycket med, att ta bättre hand om mig själv alltså.
Och Rally's uppfödare INTE ansvarslös!!! Hon & jag har en fullständigt ärlig relation & vi har kommit överens om saker som gäller köpet, men de sakerna är mellan mig & henne, ingenting som alla andra behöver veta.

Så varför inte bara vara glad för min skull? En dröm håller på att gå i uppfyllelse & det mesta man får höra är att man är dum i huvudet, ansvarslös & självisk. Jag VET att det här kommer att bli bra & det ska jag bevisa för er alla, ni som inte tror på mig så allt få se att ni har fel!

På bilderna ovan ser ni min blivande stjärna, en norsk lundehund vid namn Rally! Jag har länge längtat efter en lundehund, men inte kunnat köpa någon av olika anledningar, men nu, nu är jag redo & jag är övertygad om att detta kommer att få mig att bli ännu starkare & växa, jag tror med andra ord att detta är bland det bästa som kan hända mig just nu. Så lördag den 28 April är det dags att hämta hem den lilla sötnosen. Jag hoppas att Java kommer att tycka om sin "lillasyster", men hon älskar ju alla hundar så varför skulle hon inte tycka om Rally?   Så snart är jag 2-hundsägare igen & det känns toppen, så jävla bra!!!

Igår var det ju hockey & den slutade inte så bra för min del. Under första perioden kände jag mig yr, hade ont i huvudet & magen var inte helt okej. Jag tänkte att det skulle kännas bättre efter att ha druckit vatten, men nej, det blev inge bättre. Det hann inte gå många minuter i andra perioden innan jag svimmade, jag minns inte så mycket av vad som hände eller vad de sa, men nånting om att blodtrycket var riktigt lågt, så det berodde säkert på det. Jag har ju väldigt lågt blodtryck i vanliga fall & mina Anafralin-tabletter har sänkt blodtryck som biverkning, så jag måste ta upp detta med min läkare som jag får träffa i slutet av Mars. Jag vill ha kvar min mirakelmedicin, men jag vill inte tuppa av fler gånger.

Idag har jag varit duktig! Jag åkte till stallet där jag var funktionär på klubbhoppningen, jag stod på framridningen & såg till att allt flöt på så bra som möjligt & jag fick beröm efteråt - vilket kändes jättebra! Jag gillar att stå på framridningen, men det beror nog på att jag älskar att stå i centrum & står man på framridningen så bestämmer man i princip allt.  Perfekt för mig med andra ord! 

Java har fått spendera 2 nätter hemma hos min farsa då jag har legat på sjukhuset & där han hon fått massor av motion så hon är helt slut nu. Lilla skruttan då, jag som hade tänkt att ta årets första inlinestur, men det får nog vänta tills en annan dag, hon har ju trots allt redan sprungit mycket idag.

Nu ska jag gå & lägga mig en liten stund, känner mig helt slut, så en liten vila kan nog pigga upp mig!

Jag saknar lundehundsvärlden så mycket att mitt hjärta gråter.

Igår mådde jag inte så bra, jag kände mig trött & seg & vid halv 3 ungefär så trodde jag att magen skulle explodera eller nåt, så jävla ont gjorde det! Boendestödet var som tur var hemma hos mig då & hon bestämde snabbt att jag behövde in till akuten, så det var bara att sätta sig i bilen & åka dit. Väl där så fick jag träffa flera olika läkare & göra många undersökningar, de hittade felet ganska snabbt, en knysta som fastnat & sprängts inne i livmodern om jag uppfattade det hela rätt. Efter behandlingen jag fick då så släppte smärtan helt & sen dess är det borta, vilket är otroligt skönt! Men efter behandlingen så fick jag en panikattack & bara skakade, undersökningen & behandlingen som krävdes för att få bort smärtan i magen gjorde fruktansvärt ont i själen & det väckte massa minnen till liv, såna minnen som man helst av allt vill glömma. Jag fick lugnande & efter ett tag kunde jag fungera normalt igen.
Läkaren på akuten tyckte att jag skulle ner till psykakuten innan jag åkte hem & det gick jag snällt med på, för jag hade ju inte gjort något dumt mot mig själv, jag sökte hjälp p.g.a smärtan i magen & fick sen en panikångestattack, det är ingenting som jag har valt själv. Tiden på psykakuten drog ut som fan & jag kom inte hem förens vid halv tolv på kvällen.

Just nu går saker & ting inte riktigt som jag har planerat & önskat mig. Jag har vågat vara ärlig mot alla & skrivit öppet om hur jag mår & jag tycker inte att såna saker bör straffa sig, men uppenbarligen så gör det det. Tack vare att jag har varit såhär ärlig så kommer förmodligen en av mina drömmar att slås i spillror & det får mig så ledsen. Jag ville bara vara ärlig, sluta med alla lögner & fejkade leenden, jag vill kunna vara glad på riktigt! Efter att jag börjat vara öppen så har jag mått så himla mycket bättre, jag känner mig så självsäker & vet vad jag klarar resp. inte klarar av. Det enda negativa är som sagt att andra inte förstår hur mycket vissa saker betyder för mig. Jag önskar att det fanns nåt jag kunde göra för att få dem att förstå, men jag vet inte vad det skulle kunna vara. Jag har offrat en hel del för att kunna uppfylla min dröm, ändå kommer den förmodligen att krossas...

Så stabil som jag känner mig nu har jag inte känt mig på riktigt, riktigt länge! Jag gjorde dock ett misstag, jag trodde att jag var såpass stark att jag skulle klara av att "bära" andras problem, men det gör jag inte, inte i dagsläget. Jag har massor av krafter & resurser för att klara av mina egna problem & än så länge så räcker de bara till mig.

Jag önskar att jag kunde få er alla att förstå hur jag & mitt liv fungerar, för då skulle ni inse hur långt jag har kommit på min väg framåt, visst jag får bakslag, men det får alla, förr eller senare. JAG KOMMER ALDRIG MER SKÄRA MIG ELLER TA EN ÖVERDOS! Det kan ni vara helt säkra på för nu lämnar jag det livet bakom mig en gång för alla. Jag är stark, jag klarar det här, sjukhustiden är över, nu ska jag istället lägga all tid & kraft på det som betyder nånting för mig, som min familj, mina vänner, & framför allt, min älskade Java.   Jag var rädd för att hon skulle "ta stryk" av det som hänt senaste tiden, men det har hon inte gjort, det är endast när det har blivit kaos som hon skyddar mig, i övrigt är hon precis som vanligt så även hon är stark inombords, vilket värmer mitt hjärta otroligt mycket, för det sista jag vill är att hon ska ta skada av mina dåliga handlingar.

Men som sagt, nu börjar livet på nytt & jag ser verkligen fram emot det, ingenting kan stoppa mig, däremot finns det många saker som kan få mig att snubbla längs vägen, men jag reser mig bara upp igen, det kommer jag alltid att göra, var så säkra.