Man läser överallt på Facebook att alla har så mycket snö, men här i Karlstad är det fan snöfritt!  Jag vill ha snö, Java vill ha snö, så när får vi den?! Jag hoppas att det blir en likadan vintern som förr förra vintern, då det var så galet mycket snö. Men, men, det är bara att vänta & se vad som händer.

Jag & Java har tränat lite inomhus idag, bland annat fjärren & hon gör det så jävla bra!  Hon har ju haft problem med uppsitt från ligg, men numera är det inga problem alls. Det momentet som jag oroar mig för inför söndagens tävling är rutan. Hon fattar ju verkligen inte att konerna betyder nånting, utan hon springer glatt ut & vänder sig om, & får hon då inget kommando så springer hon en bit till & vänder sig om, & då är det bara att hoppas på att hon hamnar i rutan. Så detta ska vi jobba stenhårt med till våren då 3:ans ruta är snäppet svårare, men jag har en plan om vilken hjälp jag ska få.  Jo, just det, ett annat moment som är lite spooky inför tävlingen är hoppet. Hon hoppar ut jättefint, men istället för att sätta sig på andra sidan så lägger hon sig ner...Så jag hoppas verkligen att hon kan lyssna på kommandot & inte bara göra det hon själv tror/tycker är bäst. Resten av momenten gör hon superbra, ibland blir hon lite för het i fotgåendet & hamnar då snett framför mig, men jag vill inte gå på henne då eftersom hon har tyckt att fotgående är lika med pesten. Så jag rättar henne bara & berömmer sen när hon går rätt, & då fortsätter hon att ha samma härliga attityd!
Så med andra ord längtar jag verkligen efter tävlingen, tur att det är helg nu!  

Vi har precis varit ute på en promenad i kylan, det är minusgrader & vattenpölarna har frusit till is, men fortfarande ingen snö i sikte.  Jag har hört att det ska bli svinkallt under helgen, men det hoppas jag att det inte blir med tanke på tävlingen! Inte för att jag tror att Java bryr sig så mycket, men JAG gör det.  

Den här månaden har det verkligen varit dåligt med uppdateringar här i bloggen, men det innebär inte att mitt & Javas liv har stått stilla. Igår t.ex följde vi med Malin på en tur till Skara där hon gjorde ett ridprov, & direkt efter att vi kommit hem därifrån så åkte vi till KRK & klippte 2 hästar. När vi sedan kom hem så var vi trötta både två, trots att vi egentligen mest hade suttit i en bil...Men, men, så är det för mig, jag blir trött av allting.

Vissa kan verkligen konsten att slappna av!

Jag väntar fortfarande på att min läkare på vårdcentralen ska höra av sig & berätta hur de har tänkt att gå vidare med mina kroppsliga problem. Det är nu cirka en & en halv vecka sedan jag var där, så jag tycker att det är hög tid att få ett telefonsamtal nu. Hör jag inget imorrn så får jag ringa dit själv på måndag, för jag vill ha hjälpen NU! Så jag hoppas att hon då har provsvaren från blodprovet samt att hon har pratat med en neurolog. Den senaste veckan har dock min kropp varit ovanligt snäll, men inte felfri.

Den senaste tiden har mitt mående verkligen svajat upp & ner. Emellanåt kastas jag tillbaka till allt det där negativa, allt det som är strängt förbjudet. Jag håller då på att ge upp & gå under, krafterna försvinner & jag vill bara ligga kvar i sängen hela dagarna. Nätterna har dock fortfarande varit bra, vilket är otroligt skönt. Men hela dagarna har varit hemska, jag har försökt att träna & promenera med Java, men oftast har det inte hjälpt ett dugg. Java är så himla snäll som anpassar sig efter mina dagar, så även om hon bara får något enstaka träningspass varje dag så nöjer hon sig med det, även om hon tror att hon är i himmeln när vi tränar ett par timmar.
Men, men, tillbaka till mitt mående. Jag har gjort ett litet "fynd" här hemma, eller rättare sagt så hittade jag det i vår gamla bil. Vi var ju tvungna att tömma den på alla saker eftersom den ska skrotas, så vi skulle lägga över allt i vår nya bil istället. Och det var då som jag hittade dem, mina sparade superduper-rakblad.  Jag har letat som tusan efter dem sen jag flyttade (vilket var i slutet av Juli) för att jag ville slänga dem när jag kände mig tillräckligt stark för det, men nej, dem fanns ingenstans. Nu är jag inne i en lite sämre episod & kan inte göra mig av med dem. Jag är livrädd för att ångra mig om jag slänger dem, men samtidigt ifrågasätter jag mig själv, eftersom jag aldrig mer ska skära mig, varför ska jag då ha kvar rakbladen?! Jag ska ju inte använda dem, den tiden måste vara förbi, jag får inte tappa styrkan att stå emot frestelsen att återvända helt till mörkret. Man kan nästan jämföra det här med en som kämpar för att sluta röka & då har ett paket cigaretter liggandes hemma, jag menar, snacka om att utmana sig själv ännu mer! Jag förstår inte varför det ska vara så in i helvete svårt att göra sig av med dem, jag gör verkligen inte det, men ändå är det precis så det är.

Jag har extremt, nästan löjligt svårt att skiljas från saker. Jag har hur mycket saker som helst & mycket av det använder jag aldrig, ändå kan jag inte slänga det. Alla som har hjälpt mig att flytta förstår precis vad jag menar, för de blir halvt galna när jag har så mycket grejer som måste flytta med. Min lillebrorsa har hjälpt mig att rensa massor, men jag tror bestämt att jag ska stålsätta mig & be honom komma & hjälpa mig än en gång. Idag t.ex så sålde jag min säkerhetsväst eftersom jag inte rider längre & skulle det vara så att jag behöver en så finns de att låna gratis på ridskolan. Iaf, det var riktigt jobbigt att skiljas från den, ångesten gjorde sig påmind, men jag klarade av det, till slut. Det jag vill få fram är att det är likadant med rakbladen, jag är livrädd för att skiljas från dem (med också för att behålla dem). Jag fattar inte att det ska vara så svårt, jag menar, det är ju helt sjukt! Men det hör till mina diagnoser & jag hoppas att jag får hjälp med detta via DBT-behandlingen (om jag nu kommer med på den till våren).

En annan sak jag kan berätta är att min lillebrorsa nu flyttar in hos mig.  Han vill inte bo kvar hemma & har därför bott hos mig i omgångar, men från & med 1:a December så kommer han att bo här på heltid & det känns riktigt bra! Så nu kan han ta hand om sin katt själv.  Han skaffade ju henne för några månader sen & så fick hon bo hos mig & Java, men nu som sagt så får han ta hand om henne hela tiden & det tror jag att han ser fram emot, för han är lika mycket kattmänniska som jag är hundmänniska. Kissen (som hon heter) & Java kommer bra överens, emellanåt leker de lite tillsammans, men Kissen tycker oftast att Java är lite för hårdhänt för hennes smak, haha. Kan avslöja att båda två är lika glupska, så fort man öppnar kylskåpet så kommer de i full fart! Och självklart får de smaka lite av varje, så de tjänar ju på att tigga...  

På söndag ska vi tävla lydnad, men jag är inte ett dugg nervös utan jag känner mig mest lugn inför tävlingen. Java känns kanon på träningarna, hon är lagomt speedad, har en grym attityd & stor samarbetsvilja! Så behåller hon detta på tävlingen så kommer vi att få ännu ett 1:a pris, det är jag övertygad om. Och även om många tycker att resultatet inte spelar någon roll så gör det det för mig, jag bryr mig om resultatet VÄLDIGT MYCKET! Så jag hoppas att jag inte ska bli besviken på söndag.

Annars så längtar jag mest till Januari då det är dags för MyDog där vi ska tävla i finalen i Agria Freestyle Cup för sista gången (jag är ju för gammal nästa år). Programmet är nästan klart, jag funderar på att lägga till en ny rörelse som hon har lärt sig, men jag måste testa den ute först. Kläderna är helt fixade (tack Loppan för att jag får låna dem!) & det känns super, snacka om att jag kommer att synas, haha, fast det är ju min tanke med det hela. Det ska bli grymt skoj att tävla på mässa igen, för det är fan bland det häftigaste jag har varit med om! Så att få återuppleva det igen är som en dröm som åter igen går i uppfyllelse (så Java skulle bara våga bli sjuk nu!). Sen att Javas uppfödare ska med & titta känns också skoj, samtidigt som det gör mig lite extra nervöst, jag menar, man vill ju visa sig & hunden från vår bästa sida.  

Idag har vi gjort massor! Dagen startade tidigt med att jag & Elin träffades & gick tillsammans till stallet där vi tränade lydnad i cirka 1 timme. Efter träningen så gick vi hem, så vi har verkligen fått röra på oss idag! Träningen gick superbra, Java var taggad till tusen & gjorde alla lydnadsklass 2-momenten, t.o.m rutan!  I ena fotgåendet så blev hon lite väl het så jag fick dämpa henne, men vilken jäkla attityd hon har fått! Precis så som jag vill ha henne, hon ska ju tycka att det är ROLIGT att träna & tävla.

Efter träningen & promenaderna så åkte vi bil & fixade en del ärender på stan & sådär. Sen kom vi hem & jag vilade en stund i sängen innan det var dags att åka & hämta Loppan vid skolan. Sen pratade vi en stund innan hon gick till sin halvsyster & tog då med sig Java - så hon fick röra ännu mer på sig!  Så har jag även lagat mat & ätit ordentligt, så snacka om att det har varit en nyttig dag!

Jag skulle vilja ha ett simkort till Java, så att hon kan få plaska lite vatten som hjälp i sin viktnedgång, men de är ju så jäkla dyra.  Men, men, nu efter jul så kanske man ändå kan få råd med det, det är i.a.f vad jag hoppas på.

Idag har jag varit på hockey, Färjestad tog emot Frölunda & det blev en bra match! Stämningen på läktaren var också super & ja, hela upplevelser kändes riktigt bra!  Efter slutsignal så fick jag dela ut supporterklubbens pris till matchens lirare som vi valde Per (Åsa) Åslund till. Så ja, jag är helt nöjd med dagens hockey.  

Under tiden jag var i ishallen så fick Java spendera tiden hos familjen Karlstam. Där gick de en promenad & lekte sen en hel del, så det har inte varit synd om henne.  Så himla skönt att de kunde ha henne, så att hon slapp vara ensam hemma såpass länge.

Igår kväll följde jag & min lillebrorsas flickvän med på hockeyträning & självklart fick även lilla svartvita fröken följa med. När ismaskinen spolade isen så var det helt lugnt, men sen, när alla spelarna kom in & åkte runt på isen, då fick hon verkligen panik. Hon försökte komma ut på alla sätt som gick, sen gömde hon sig mellan stolarna & där låg hon & stirrade in i väggen i 1 timme. Hon var ju med på en del träningar & även en match när hon var liten & då reagerade hon inte alls, så jag fick en chock över att hon blev så rädd. Jag ignorerade henne bara, vilket gjorde henne lite mer kontaktbar i slutet av träningen, men ja, hennes rädsla gick inte att ta miste på.
När träningen var slut så plockade jag fram leksaken & körde lite freestyle & det var inga problem! Haha. Så man kan ju lugnt säga att hon släppte rädslan snabbt direkt de slutade åka på isen, för annars skulle hon aldrig ha gått med på att träna.

Det är vissa ljud som får henne jätterädd, som ljudet av skridskorna på isen. Ett annat tillfälle hon springer iväg & gömmer sig här hemma är när jag ska se på någon film på youtube som någon har filmat, typ ett freestyleprogram eller ett agilitylopp eller nåt liknande, ja, ni förstår nog vad jag menar. Sätter jag på ett sånt klipp så drar hon genast iväg & gömmer sig & jag fattar inte varför, vad är det som är så farligt med dessa ljud?!  Tävla inne på mässa kan hon, men att lyssna på vissa vanliga ljud funkar inte alls. Tur som fan att ingen åker skridskor inne på mässan, för då vette fan om hon skulle lyssna eller vara helt blockerad! Inlines låter ju en hel del, men de bryr hon sig inte om, så det ska bli mer eller mindre spännande att se hur hon reagerar på skidor när snön än behagar att komma...Nån annan som har en hund med likande rädslor?

De senaste dagarna har jag tänkt tillbaka på min tid med rakbladen. Jag fattar inte hur jag har kunnat gjort så mot mig själv! Det är ju hemskt, helt sinnessjukt, hur kan nån göra så mot sig själv?! Jag har bara tänkt kortsiktigt, gjort det som har hjälpt för stunden, men jag insåg inte att jag i samma stund förstörde en del av mitt liv. I 10 år höll jag ihop med vassa föremål, tänk själv 10 långa år, det är nästan halva mitt liv...Jag kommer aldrig att få tillbaka de åren, & jag kan inte heller ändra på dem, utan det som har hänt har hänt.

Jag blir ofta väldigt avundsjuk på såna människor som är jämngamla med mig men som har kommit så mycket längre i sina liv än vad jag har gjort. Många har hittat kärleken & har även jobb som de trivs med. Och vart sitter jag? Jo, sjukskriven på heltid sen 3 år tillbaka & utan utbildningen. Klart som fan att jag är avundsjuk! Jag vill ha ett jobb som betyder nåt för mig & som får mig att må bra, något som gör att jag känner mig mer värdefull. Jag vill inte vara sjukskriven i resten av mitt liv, för man lever helt klart på gränsen till att vara fattig. Många verkar tro att man får pengar från Försäkringskassan & då bara kan glida runt & inte behöva göra nånting, men riktigt så ser ju inte verkligheten ut. Jag är sjuk & klarar inte alls av krav, jag har försökt att klara av att ha ett jobb 1 dag i månaden, men det höll inte & jag tvingades sluta. Så om jag inte klarar av 1 ynka dag i månaden, hur fan skulle jag kunna ha ett heltidsjobb?! Just nu känns det som om drömmen om ett heltidsjobb aldrig kommer att gå i uppfyllelse, det känns som om jag är fast i min sjukdom & det är ingen rolig känsla. Jag längtar till den dagen då jag kan jobba & får känna mig värdefull.

Jag har ett stort jobb framför mig på min väg att bli frisk, eller iaf friskare. Jag har kommit väldigt långt redan nu, men som sagt, det är en lång väg kvar. Det är nu snart 10 månader (!!) sedan jag skar mig senast & så länge har jag ALDRIG under mina 10 år som självskadare varit skadefri förut! Så jag är stolt över mig själv, samtidigt som det känns konstigt & skrämmande. Jag hoppas att jag ska ha styrkan, & framför allt viljan att fortsätta stå emot självskadeimpulserna för all framtid, men som jag har sagt förut, det finns aldrig några garantier.

Till våren hoppas jag att jag kommer med i en DBT-grupp (Dialektisk BeteendeTerapi) & får hjälp med mina sjuka beteenden. De jobbar mycket med folk som skadar sig, har mycket ångest & som jag, lider av borderline personlighetsstörning. Jag skadar mig ju inte längre & ångesten håller sig nästan jämt på en skaplig nivå, en nivå som jag klarar av, men trots det så är jag ändå långt ifrån frisk. Skulle nånting hemskt hända så skulle jag sjunka som en sten, för jag har inte kraften att hålla mig vid ytan om jag tvingas in i en ny kris. Jag vet ju att jag förr eller senare kommer till en ny kris (vilket alla gör flera gånger i sitt liv), men jag hoppas då att jag ska vara mycket starkare & klara av att inte falla så djupt.

Mitt mål den närmsta tiden är helt klart att bygga upp mitt självförtroende & inre styrka. Jag strävar efter att klara av krav så att jag iaf inom 1 år kan börja praktisera för att sen kanske jobba eller plugga. Jag måste lära mig att allt tar tid, jag får inte stressa fram saker, för då blir det inge bra, men jag har så dåligt tålamod.
Så även om jag är sjukskriven så har jag massor med jobb framför mig, nån gång vill jag bli av med min borderline-diagnos & räknas som frisk igen!

Igår fixade jag, min lillebrorsa & farsa den gamla bilen som lämnar livet imorrn. Så vi bytte däck, plockade ur allt av värde & sådär. När min lillebrorsa skulle köra den så använde han en gasmask eftersom bilen saknar avgasrör plus att det är hål i golvet så avgaserna kommer in när den körs. Vi skrattade åt honom, haha, han såg så rolig ut i masken!  

Idag har jag & Java gått en långpromenad, 1 timmes powerwalk, nästan 1 mil & jag var helt slut när vi kom fram till min farsa. Jag knäckte verkligen min kropp, så resten av dagen har den bråkat massor, men Java har varit nöjd & därför var det värt det. Så ja, ibland får man offra sig för de man älskar allra mest.

Så till rubriken, jag & morsan gick på förhandsvisningen av filmen Argo. Filmen utspelas i Iran under värsta rabalderna & det var helt klart INTE en film i min smak! Den var väl inte helt åt skogen, men jag kommer inte att se den igen. Så jag är glad över att det var gratis, för jag skulle verkligen inte vilja betala för den! Vissa saker var roliga & man fick skratta lite, men som sagt, inte en film i min smak.

Under hela bion (& sista halvan av dagens hockeymatch) så fick Java vara ensam hemma. Jag får alltid jättedåligt samvete när jag lämnar henne & ärligt talat så tror jag att JAG har det jobbigare än vad hon har!  Hon fick en väldigt tidig kvällsmat plus ett oxben så att hon skulle ha att göra under de 5 timmarna hon var ensam. Och hon måste ha bitit på benet större delen av tiden, för jäklar vad hon hade ätit mycket på det!  Men, men, hon hade inte förstört nåt hemma & det syndes inga spår efter eventuella sökanden av ätbara saker, hon hade inte ens varit på köksbordet! *Duktig tös* Så hon blir bättre & bättre på att vara ensam hemma, hon har t.o.m passerat "antiskällhalsbandstiden" & behöver numera inte det halsbandet utan hon är tyst ändå.

Imorrn har vi inga planer alls, så vi får se vad som händer. Jag saknar att inte åka inlines, men de har ju sandat överallt så det är tyvärr omöjligt nu.  Till att börja med ska jag iaf sova ut på morgonen, för tusan vad trött jag har varit under dagen, jag behöver verkligen många timmar i sängen för att fungera som jag ska.

På tal om timmar i sängen, snart är det dags att krypa ner där.  

Haha, Java tyckte inte om blixten.  

Matvraket lär sig sakta men säkert att kontrollera sina sväljreflexer.  För inte alls längesedan så svalde hon allt som kom nära henne, men efter den svåra övningen att hålla i en skinkskiva så har hon blivit mycket bättre på att behärska sig! Idag var första gången jag testade att låta henne balansera en godis på nosryggen & det gick strålande!  Självklart kommer jag att utveckla detta ännu mer med godare saker, lite roligt att utmana "ödet", bara man har laddat upp med tillräckligt många av det man kör med, för några bitar slinker alltid ner...

I förmiddags så gick vi en lite längre promenad tillsammans med Elin & hennes 2 hundar & min kropp höll sig i skinnet!  Visst, på slutet började den bråka, men jag kunde ändå gå en timme utan att ens känna mig nära på att falla ihop, DET är framsteg! Java fick ju springa lös & leka med Leo & David så hon var superlycklig. Tänk om min kropp kan fortsätta att vara såhär snäll, vad underbart det skulle vara! Men nu ska jag inte hoppas på för mycket, att den funkar bra en gång betyder inte att den gör det nästa gång, det vet jag så väl.

På tal om kroppen, nu är det dags att bege sig iväg till hockeyn, något som ALLTID innebär "fall-känslor" & massa obehag, vilket är så himla tråkigt när jag GILLAR hockey & vill kunna njuta av den fullt ut, men det har jag ju inte kunnat gjort under hela säsongen.  Men det går ändå helt okej, bara inte mitt blodtryck faller, för då är det ännu värre, men idag har det känts stabilt så jag hoppas att det håller sig så!  

Den här dagen har det verkligen varit fullt upp! Vi startade med en promenad, där Java bland annat fick stå på en av elefanterna.  Vi tränade även lite fotgående & några freestylemoves, riktigt duktig var hon! Så det var en bra promenad.

Sen var det dags att åka in till stan eftersom jag skulle till vårdcentralen & träffa min läkare. Jag blev verkligen tagen på allvar, med allt jag sa & det kändes bra. Allt startade med att jag fick gå fram & tillbaka i korriodoren så att hon tittade hur det såg ut (det kändes som rena rama catwalken, haha), sen gick vi in i undersökningsrummet & så gjorde hon lite olika tester för att kolla av mitt nervsystem & reflexer. Allt såg bra ut, utom mitt blodtryck. Jag sa att jag ofta känner mig yr & illamående när jag går/står så därför kollade hon även det. När jag låg ner så var det bra, 120/nånting, men sen när jag stod upp så låg det på 85/nånting, så hon sa att det inte är konstigt att jag blir yr. Hon gav mig däremot ingen hjälp med detta, men det kan ju hänga ihop med mina andra besvär & hon kan ju fortfarande inte förstå vad det kan vara för fel. "Du gör mig förbluffad" sa hon, hon hade aldrig hört talas om nån som har samma bortdomningar & stickningar i hela kroppen vid fysisk aktivitet som jag har, så hon skulle kolla upp mina mediciner lite mer, ifall det ändå kan bero på dem. Hon skulle även kontakta en neurolog & så får jag eventuellt komma på besök hos en sån för vidare utredning. Slutligen så fick jag ta blodprover för att bland annat kolla ämnesomsättningen, så att det inte är den som spökar.
Så trots att jag egentligen inte har fått några svar alls, eller någon hjälp för att iaf lindra symtomen så är jag som sagt nöjd med besöket/undersökningen, för hon trodde på mig, tog mig på högsta allvar & ska se till att jag på nåt sätt får hjälp. För jag kan ju inte ha det såhär, jag vill inte vara tvingad till ett liv i stillhet, om inte annat så för Javas skull! Hon har blivit så himla fet nu när hon knappt har fått någon motion överhuvudtaget, men vad ska man göra då när man inte kan röra sig? Jag har jättedåligt samvete gentemot henne, men jag lever på hoppet om att jag snart får hjälp med det här, så att vi kan börja motionera igen. Jag har faktiskt tänkt en hel del på att skicka iväg henne ett tag, så att hon får röra på sig ordentligt, men samtidigt så känns det jobbigt, jag vill ju vara med henne, vi har ju varit ifrån varandra ganska mycket under året & jag skaffade henne inte för att lämna bort henne, men just nu kanske det ändå är det bästa, jag vet inte riktigt. Om 2 veckor har vi lydnadstävling igen så det kommer ju iaf inte att bli nåt före det.

Hur som helst, efter läkarbesöket så var det bara att åka & handla, sen fixa lite andra saker, sen färga håret, sen laga mat, sen äta, sen fixa allt mer "efter färgningen", & nu sitter jag här. Java har med andra ord inte fått så mycket tid idag, men jag ska försöka ta igen det imorrn på dagen, för på kvällen ska jag ju på hockey. Tänk om bara Java hade fått följa med på hockeyn, det hade ju varit underbart, men jag kan ju bara fortsätta att drömma om det.

Java ligger nu däckad efter att ha hållit på med sin benknota hur många timmar som helst, & själv börjar jag känna mig trött. Inatt spenderade jag 15 timmar i sängen, så himla sliten blev jag av att vara på tävling 2 dagar. Allt har sitt pris, men det var helt klart värt det. (Självklart gick jag upp ett par gånger under de timmarna då Java behövde ut & så ville hon ha mat.) Så det blir nog en tidig kväll även ikväll, för jag behöver helt enkelt ta igen mig mer efter helgen som varit.