Super Magic

Alla inlägg under augusti 2012

Av Malin Sjöström - 31 augusti 2012 21:23

Nu har vi precis kommit hem efter ett freestylepass & en långpromenad. Jag, Nathalie, Hanna, Madde & våra 8 hundar tog en härlig promenad på Skutberget, så Java har verkligen fått springa av sig! Hon är ju ganska brutal i sin lek, så många hundar har ju svårt att läsa av henne, men det är ingenting som hon bryr sig om.  Här ska det springas & tacklas, nästan maler ner dem! Men för mig som ägare så är det så roligt att se henne så lycklig, det värmer hjärtat.  

Direkt när vi kom hem så fick hon kvällsmat (senare än hon brukar) & nu ligger hon däckad. Så visst går det att trötta ut min lilla späckis, men det krävs en del.

Sammanfattningsvis så är jag nöjd med dagen & det tror jag att Java också är, imorrn tar vi nya tag!

Av Malin Sjöström - 30 augusti 2012 17:15

Den här dagen har varit mycket bättre än de senaste dagarna har varit. Jag är stolt över mig själv att jag lyckades stå emot självskadetankarna igår när de var så grymma, det trodde jag inte att jag skulle fixa, men, det gjorde jag ju!  Jag har egentligen inte gjort så mycket idag, ute har det regnat hela tiden, så jag har mest kört bil & suttit här vid datorn. Skulle ha passat Luke, men det blev inte så, vilket är på både gott & ont med tanke på vädret.  


Vid kl. 18 ska vi vara på Hammarö för att köra en träningstävling i agility. Detta blir ett bra tillfälle för mig att se hur Java's form är nu efter vilan, om hon orkar lyfta tillräckligt högt på benen & om hjärnan hänger med i slalom. Det kunde ju ha varit bättre väder, minst sagt, men när man håller på med tävlingar utomhus så får man vänja sig vid alla väder, annars kan man lika gärna lägga ner.


Jo, igår på kvällen så åkte jag ut till stallet en sväng & hälsade på bästa Stjärnan!  Han välkomnar mig alltid på samma sätt, han glömmer mig aldrig eller skiter i att visa att han är där, utan varje gång han hört mitt speciella ljud som jag har när jag ropar på honom så kastar han upp huvudet i luften & tittar sen efter vart jag är, ibland får jag även små gnäggningar som svar & det är sååå mysigt. Det var underbart att få klappa guldponnyn & pussa på hans underbara mule, det finns inte mycket som slår det kan jag lova! Nu önskar jag bara att han blir såld snart så att han får ett bättre liv, jag har nu accepterat att han kommer att försvinna & därför vill jag gärna att det sker så fort som möjligt, inte bara för hans skull, utan även för min.
Jag lämnade honom innan han lämnade mig, det var ett sätt för mig att överleva, & jag vet att det finns dem som tycker att jag är löjlig som slutar med hästarna bara för att han försvinner, men jag låter dem tycka det om de så gärna vill. Anledningen till att jag lämnar hästarna nu är för att jag inte klarar av alla förluster det innebär när man har med dem att göra. Skulle man ha en egen häst skulle det vara helt annorlunda, men när man som jag inte har det utan förälskar mig i ridskolehästarna så ändras förutsättningarna en hel del. Jag har INGENTING att säga till om när det gäller ridskolehästarna, så blir de sjuka eller skadade så finns det inget jag kan göra åt det. Och jag kan inte heller fatta beslut om att sälja eller ha kvar, eller t.o.m ta bort dem. Så nu när jag snart förlorar Stjärnan & precis har förlorat Falken så kastar jag in handduken innan jag brister helt & hållet. Man kan väl sammanfatta det som att jag inte lämnar hästarna för att jag inte tycker om dem, utan att jag lämnar dem för att jag älskar dem för mycket.




Kärlek är verkligen komplicerat, det är underbart att känna, men fruktansvärt att förlora, & det kvittar hur mycket man än försöker hindra både det ena & det andra så kommer man aldrig att kunna undgå det jobbiga, det blir liksom allt eller inget. Min kärlek till Java kommer ALLTID att finnas kvar, men jag vet att hon inte alltid kommer att göra det, en tanke som skrämmer mig oerhört mycket, för hur ska jag kunna leva utan min prinsessa? Jag tänkte samma sak om min kung & nu har jag snart levt i 2 år utan honom & även om det har varit tufft så har jag klarat det, & det är det viktigaste! Nu hoppas jag ju att Java kommer att stanna hos mig mååånga år till, vi har så mycket vi ska genomföra & uppleva tillsammans, vår resa får inte ta slut än på länge.
Även om detta med hundar påminner mycket om läget med hästarna så kan jag säga att jag ALDRIG kommer att vara hundfri. Visst, dagen då man måste säga farväl till sin bästa vän kommer att komma, men när man själv står som ägare & ansvarig så är det lite lättare att handskas med. Och även om det låter hemskt så kommer det nya hundar som vinner ens hjärta, fast det betyder inte att de gamla försvinner, ånej, den kärleken finns alltid kvar! Istället så får man bara mer & mer kärlek hela tiden & det är just det som gör livet värt att leva.


Nej, nu ska jag sluta snurra in mig på massa olika saker, haha, dags att fixa grejerna inför agilityn!

Av Malin Sjöström - 29 augusti 2012 14:45

Idag är det en riktigt tuff dag, hela tiden maler självskadetankarna i huvudet på mig, om & om igen. Jag har varit grymt nära att låta dem ta över, men lyckats avstå, fast än är inte dagen slut, så mycket kan fortfarande hända. Jag försöker motivera mig med olika saker när längtan blir för stark, försöker se alla nackdelar & allt jag förlorar om jag väljer att återvända till självskadorna & mörkret. Jag riskerar då att bli inlåst på psyk igen & det vill jag aldrig mer behöva uppleva då det är så jävla hemskt! Jag skadar dessutom inte bara mig själv utan även alla runt omkring mig som vill mig väl, inte allra minst min familj & Java. Min familj skulle ju förstå om jag blev inlagd, men Java då? Hur skulle hon kunna förstå att hennes matte är sjuk & behöver vara på sjukhuset? Nej, just det, hon skulle inte alls förstå & jag vill inte utsätta henne för det.

Jag ska inte ljuga för er, tårarna rinner & jag önskar att livet vore lättare än det är. De senaste dagarna har varit extremt jobbiga & det beror mycket på vad den elaka läkaren på avdelningen sa till mig, han som sa att det enda rätta stället för mig är psyk. Den "friska" sidan av mig vet att han har fel, medan den "sjuka" sidan är övertygad om att han har rätt. Jag är psykiskt sjuk & borde därför ligga inlåst på psyket, & det medför också att det är fritt fram att skada sig. Jag vill inte tänka så, jag vill inte känna så, jag vill inte ens att det ska finnas med på världskartan, men just nu är det precis så mina tankar går.



I hopp om att avleda det sjuka begäret av att skada mig så tog jag en promenad med prinsessan. Hon fick träna lite balans & så körde vi skiften som vi ska använda i freestylen nästa helg, för vill man ha höga poäng så gäller det att allt flyter ihop, så det är det vi jobbar för fullt med just nu. Vi ska köra samma program som sist, fast jag har ändrat början lite i hopp om att det ska höja poängen ännu mer. Jag vill ju så himla gärna få den sista uppflyttningspoängen så att Java får ännu en titel (FD1), ni som känner mig vet ju att jag är titel-tokig.  Om vi skulle få titeln i Linköping så kommer vi utan tvekan att starta klass 2 här i Karlstad i November, för varför fortsätta tävla i en klass där man inte har nåt mer att hämta? Detta skulle ju isf innebära att jag måste starta klass 2 i finalen i Agria Freestyle Cup, men det gör mig ingenting.


Senare idag kanske det blir ett litet träningspass tillsammans med Elin, vi tränade ju lite igår & det var roligt, mycket roligare att träna tillsammans med nån än att träna ensam. Måste se till att träna till musik snart också, fast just nu har jag inte tillgång till min cd-skiva där låten finns, så det får bli en annan gång.


Tack vare promenaden & denna avskrivningen så känner jag mig mycket bättre, självskadetankarna drar sig tillbaka för denna gång, & även om jag vet att de kommer att återvända så småningsom så tänker jag njuta av lugnet nu. Jag ska klara det här, jag ska bli fri, jag vill inte hålla på med den skiten längre, det måste tillhöra det förflutna. Jag är glad över att jag har Abi som stöd genom detta, hon förstår verkligen vilken kamp det är, nu har hon lyckats vara skadefri i 2,5 år - det är lång tid! Så jag får ha henne som förebild i min kamp, kan hon så kan jag, eller hur?!


Av Malin Sjöström - 28 augusti 2012 21:42

Nu under kvällen så såg jag på SVTs program Psykakuten & det är något jag ångrar nu. För folk som inte har upplevt det själva, så är det säkert ett jättebra program, men för mig som vet hur allting KÄNNS & hur man som patient UPPLEVER det, ja, då är det ingen rolig påminnelse. För er som vill se programmet, så visas det igen 31/8 + 2/9 i SVT2, sen finns det kanske även på SVTplay, men jag är inte säker.

Idag har vi tränat en del, dels lite trick hemma & sen lite seriös freestyleträning utomhus & det var då jag upptäckte att jag måste träna MYCKET MER UTOMHUS!!! Hon är inte alls lika säker på tricken ute som hon är inomhus, så för att det ska kunna funka på tävlingarna så måste jag ju få det att funka ute, det finns ju inget annat alternativ. Till slut gick hon dock ganska bra & vi tränade mycket på skiften & tänk, det börjar ta sig ordentligt! Ibland vänder hon åt fel håll & då blir allt snurrigt, men hon försöker iaf göra rätt & det är det viktigaste.

Elin övertalade mig till att efteranmäla mig till freestyletävlingen i Linköping nästa helg så nu helt plötsligt ska vi tävla! :O Känns skrämmande, vi som inte har tränat seriöst på jättelänge, men å andra sidan så kommer detta att leda till att det blir mer träning eftersom jag inte tänker åka på en tävling såpass långt bort utan att ha gjort allt jag kunnat innan för att resultatet ska bli så bra som möjligt.

Nu ska jag fortsätta se på tv & sen har det blivit läggdags, vi får väl se vad morgondagen har att erbjuda.

Av Malin Sjöström - 27 augusti 2012 20:38

För att vara på den ärliga sidan så kan jag säga att den här dagen har varit tuff, oerhört tuff.  Jag har vid flera tillfällen blivit påmind om varför jag är sjukskriven, ångesten har varit grym & självskadetankarna starka. Just nu kämpar jag i varje andetag, jag ska klara det här, jag vill inte slänga bort 6,5 månader som självskadefri, men det är fan inte lätt! Jag vet inte ens varför jag mår såhär dåligt idag, det finns liksom ingen anledning, kanske beror det på att jag missade läkarsamtalet idag, samt upptäckte att jag skulle ha varit hos min samtalskontakt på psyk förra veckan (jag som trodde att det skulle vara denna veckan!). Jag behöver verkligen träffa nån & prata, för detta blir inte hållbart i längden, därför får jag ringa några samtal imorrn & försöka lösa några saker.

Men om vi ska bortse från mitt dåliga mående så har vi tränat lite på "vattenkokaren", men det tar tid att lära in, men Java tycker att det är skoj & det är ju det viktigaste. Vi har ju trots allt en månad på oss att lära in det här tricket, så det ska nog gå.  

Vi har även tagit en halvlång promenad tillsammans med Elin & hennes hundar, så Java har fått sprungit av sig ordentligt. I slutet av promenaden så märktes det vilken dålig kondition hon har fått för hon orkade inte racea på som vanligt utan lunkade mest fram. Men det är klart, har man haft lång vila så försvinner ju både muskler & kondition väldigt snabbt. Men det ska vi väl snart ha jobbat fram hoppas jag!

Imorrn har vi inga planer alls, utan vi får ta dagen som den kommer. Jag hoppas att jag ska ha mer krafter då så att jag orkar motionera damen lite mer än jag gjort de senaste dagarna. Så det är bara att hålla tummarna för det!



Fy fan vad jag saknar dig min vän, jag önskar att du vore här nu, hos mig, vid min sida, always and forever.

Av Malin Sjöström - 26 augusti 2012 17:46

Snacka om att ha brist på både krafter & motivation! Java har inte fått göra mycket idag, 2 små träningspass inne & så lite simträning i "vår" sjö. Jag har städat här hemma så helt slö har jag ändå inte varit.

På facebook är jag med i en grupp som heter Trick Challenge där det bestäms vilka trick man ska lära hunden & så ska man filma & lägga ut det så att andra kan se. En riktigt rolig grej som motiverar en till att träna. Än så länge har det ju bara varit saker som Java redan kan, men framöver kommer det säkert att komma nya saker för oss, vet att det är prat på "vattenkokaren" & det lär bli en utmaning! Hur som helst, tänkte dela med mig av den lilla filmen:



Min dröm om en ny lundehund växer sig starkare & starkare för varje dag som går, jag håller hela tiden ögon & öron öppna för att hitta bra tikar som jag kan tänka mig att ta en valp efter. Än så länge har jag ögonen på 2 olika som verkar jättebra, men fler kan dyka upp, så helt "låst" är jag inte. Båda dessa tikar ska paras nästa år så jag hinner bli lite mer stabil i mitt psyke & mående innan det är dags att öppna dörren för den nya flockmedlemen. Sen kan det ju såklart bli så att jag får bakslag i min sjukdom & inte klarar av att skaffa en till hund, det måste jag ha i åtanke, men min förhoppning är att jag ska ha kommit såpass långt att jag fixar det. Men som sagt, tiden kommer att få avgöra hur det blir.



Varje gång jag tänker på lundehundar så tänker jag såklart på min kung, det är ju inte ett dugg konstigt, men väldigt jobbigt emellanåt. Jag saknar honom verkligen & önskar att jag fick träffa honom igen, men det kommer aldrig att ske i detta liv, så det är "bara" att sluta hoppas. Men det är inte bara med sorg jag minns honom, utan även med stolthet & glädje, han är helt klart min förebild & det kommer han alltid att vara, mitt lilla geni. Hans livslust har jag aldrig sett hos någon annan & jag måste lära mig att komma dit, eller iaf komma i närheten av den! Han visste vad han ville & han trodde på sig själv till 100%, han var så oerhört stark inombords. Jag kommer aldrig att glömma honom, aldrig nånsin, men jag måste släppa taget & gå vidare. Jag har faktiskt kommit en bra bit på vägen, men än har jag långt kvar, det är snart 2 år sedan han försvann, men det är svårt att förstå att tiden har gått så fort, det kändes som om det bara var några månader sen. Jag kommer för alltid att bära honom i mitt hjärta, det är en sak som är helt säker.  



Om man funderar på hur många gånger man har blivit sårad så skulle man till slut avlida i sorg & ilska, så man måste försöka se förbi såna saker emellanåt, även om det är jävligt tufft. Den senaste tiden har jag blivit sviken många gånger, man tror att vissa människor ska hålla vad de lovar, men verkligheten ser inte ut så. Vissa har jävligt lätt för att bestämma saker & sen skita i dem, något som sårar mig väldigt mycket, men jag måste lära mig att inse - att så kommer det alltid att vara. Jag måste bygga upp mitt självförtroende & min styrka inombords, så att jag inte faller varje gång nån sviker mig, för rätt som det är så kommer jag inte att orka resa mig upp igen & dit vill jag inte komma. Till min hjälp på färden har jag Java vid min sida & det är jag oerhört tacksam för, så tack snälla Ann som sålde prinsessan till mig, utan henne vet jag inte hur det skulle ha gått!



Jag har gått igenom så otroligt mycket saker, misshandel, mobbning, självskadande, missbruk, ätstörningar, depression, ångest, panikångest, personlighetsstörning, psyk osv. men det är inte förgäves, utan för varje sak jag har tagit mig ur så har jag blivit starkare. Vissa saker är jag fortfarande fast i, men jag kämpar för att ta mig loss, varje dag, dygnet runt, alltid. Misshandeln, mobbningen, missbruket, ätstörningarna & förhoppningsvis självskadandet & psyk är saker som inte längre är "aktuella" utan de har jag lämnat bakom mig. Jag är oerhört stolt över mig själv som tagit mig så långt på min färd mot ett bättre liv, det är nu över 6 månader sedan jag skadade mig senast & det är ganska lång tid med tanke på att jag en sväng gjorde det nästan varje dag.
Ingen kommer nånsin att kunna förstå min kamp, hur långt ner på botten jag har legat, men sakta klättrat mig uppåt mot ljuset, mot allt det friska. Jag hoppas att jag en dag ska bli helt frisk & fri, så som så många andra har det & jag tänker inte ge mig fören jag har kommit dit! Jag ska klara det här, oavsett vad jag måste gå igenom så SKA det gå. Varje gång jag tvekar så får jag tänka på min kung & det han lärde mig, dels om livet, men också om mig själv. Jag har honom att tacka för så mycket, min älskade underbara kung, du var bäst!

Det här inlägget blev väldigt splittrat känner jag, jag har verkligen skrivit av mig om det mesta som just nu snurrar runt i huvudet, jag hoppas att ni hänger med i vändningarna. Och som rubriken lyder - min kamp har bara börjat!

Av Malin Sjöström - 25 augusti 2012 19:38


Även denna dagen har varit otroligt tung, jag har väldigt svårt att acceptera att jag fått IBS, jag försöker hela tiden skjuta bort de tankarna, för jag klarar inte av att tänka dem. Jag har ätit "snäll" mat hela dagen, men testade att dricka vanlig mjölk till senaste måltiden så vi får väl se vad magen tycker om det. Jag måste ju prova mig fram om vad jag kan äta/dricka & inte.

En promenad har vi orkat med iaf, Java fick gå lös hela tiden & skötte sig riktigt bra!  Det var bar vi ett tillfälle som jag fick påminna henne om vilka regler vi har, men alla kan glömma ibland. Hade jag haft mer krafter så hade vi helt klart gått längre, men min brist på krafter sätter helt klart gränser. Men nu när jag börjar komma igång med maten igen så hoppas jag att krafterna ska återvända så att jag & Java kan njuta av livet igen, med mycket träningar & långa promenader.

Nu under eftermiddagen har jag umgåtts med Jessica & vi har pratat massor! Det är så skönt att ha nån som man kan prata med princip allt om & som förstår, för hur gärna en "frisk" människa än vill & försöker förstå hur det är att må riktigt dåligt så kommer den aldrig i närheten av hur en "sjuk" person kan förstå, så enkelt är det. Jag & Jessica förstår varandra på ett mycket speciellt sätt, redan första gången vi träffades så kändes det rätt, så jag hoppas att vår vänskap bara har börjat.

Resten av kvällen blir lugn, ska ligga i soffan & titta på film. Imorrn får jag ta tag i städningen, något jag hade tänkt att göra idag, men nej, jag kan ta det imorrn.

Av Malin Sjöström - 24 augusti 2012 17:48

Idag är det en tung dag, jag har sovit galet mycket, så gårdagens alla händelser körde verkligen slut på mig, tur som fan att Allex har haft Java, för inte en chans att jag hade orkat med henne hela dagen idag. Nu är hon dock hemma igen, men även hon är trött, så vi kan sova tillsammans!  


Bortsett från tröttheten så har jag insett att läkaren på vc igår hade helt rätt. Igår kväll kunde jag äta 2 små portioner med kyckling UTAN att få kramper i magen!  Jag blev så glad, äntligen nåt jag kunde äta utan att lida som fan efteråt. Imorse var jag tvungen att testa om jag kunde äta vanlig frukost (med andra ord smörgåsar med varm oboy), men nej, kramperna som kom efteråt var inte att leka med, tur att jag hade Egazil hemma som jag kunde ta som mildrade kramperna såpass mycket att jag kunde hantera dem. Och det var då jag insåg att läkaren hade så rätt hon bara kunde ha.  


Nu vet jag inte alls hur det ska gå, jag tvingas välja bort i princip ALLT jag tycker om & istället ersätta det med saker jag hatar & saker jag aldrig har provat. Jag har alltid ätit det jag tycker om & hoppat över resten, för varför tvinga i sig något äckligt när man inte behöver? Jag har aldrig ätit nyttigt, utan som sagt ätit det som varit gott. Att behöva kasta om det här helt & hållet känns jävligt skrämmande & jag har ingen som helst aning om hur det ska gå till! Jag känner bara för att bryta ihop, eller känner & känner för, det är inte långt ifrån att jag bryter ihop, för jag är verkligen allt annat än säker på att jag kommer att klara det. Visst, jag kommer inte att äta det som utlöser kramperna, men jag är rädd för att jag knappt kommer att äta nånting alls! Jag försöker hela tiden tänka att jag MÅSTE fortsätta äta, vad som än händer, för hur ska jag annars få krafter till att ta hand om prinsessan? Och orka göra andra saker. Ingenting kommer att bli bra av att inte äta, det vet jag mycket väl, men som sagt, det kommer INTE att bli lätt. Usch, det känns bara så hemskt, jag ställs nu inför en utamning så stor att hela jag kan gå under.


Fredrika ringde precis & frågade om jag & Java ville följa med till brukhundsklubben & träna lite & egentligen har jag inga krafter till det, men jag ska försöka iaf. Kanske kan det pigga upp lite grann? Var ju längesen vi tränade agility sist, så både jag & Java kommer nog att tycka att det är roligt, bara jag orkar med det, men som sagt, jag måste ju försöka för att få veta.

Skapa flashcards