Jag är så förbannat trött på att vara jag. Just nu befinner jag mig i ännu en svacka & det känns omöjligt att nånsin ta sig härifrån.

Jag vill inte vara hon som har benen fulla med ärr. Jag vill inte vara hon som har armar som visar tydliga spår efter självskador på olika sätt. Jag vill inte vara hon som sägs ha diagnoserna Borderline & Asberger. Jag vill inte vara hon som måste äta flera olika mediciner varje dag för att klara av dagen. Jag vill inte vara hon som har varit sjukskriven i snart 4 år. Jag vill inte vara hon som fortfarande inte klarar av några krav. Förstår ni? JAG VILL INTE VARA HON!!

Världen är inte längre i färg, varje kväll/natt gråter jag mig till sömns & önskar att livet vore annorlunda. Jag undrar vad jag har gjort som är så hemskt att jag förtjänar att må såhär, för nånting måste det ju vara, eller hur? Nånting som jag har gjort jävligt fel! Det känns som om jag blir bestraffad för nånting, men jag vet inte vad & därför kan jag inte heller göra nånting åt det.

Det känns som att jag springer för livet, men inte rör mig en millimeter. Allting snurrar samtidigt som världen har stannat upp. I mitt huvud blir det seriekrock, helt kaos. Min hjärna är förbrukad. Fullständigt utsliten. Finns det nån chans att allt kan bli bra igen?

Jag försöker hela tiden att fokusera på mina fina tjejer, för just nu är det dem som håller mig vid ytan & ser till att jag inte drunknar. Men rädslan för att förlora dem, framför allt Java, är så stor att jag knappt vågar andas. Om 2 veckor är det dags för ny lungröntgen & med min jävla otur med djuren så kommer dem garanterat inte att vara bättre. Och är dem inte det så väntar fler undersökningar & utredningar & jag är orolig för att inte kunna gå hela vägen. För fram t.o.m 1 December så har vi enbart 5 500:- kvar att utnyttja av försäkringen, så vad fan gör jag om pengarna tar slut?! Jag kan inte leva utan min prinsessa, hon är det bästa jag har, hon får inte lämna mig nu.

Dem senaste dagarna har jag verkligen försökt att få mitt humör att vända till det positiva, men det känns lönlöst. För oavsett vad jag än gör, promenerar, tränar, kör agility, badar m.m så ändras inte mitt humör nånting, utan allting känns precis lika värdelöst. Mina sjuka tankar & känslor existerar i allra högsta grad & det är ett helvete att slåss mot dem! Tänk er själva att ni vet vad som är "rätt" respektive "fel", men så finns det en röst inom en som säger raka motsatsen, eller säger är väl en klar underdrift, skriker, vrålar är ett bättre ordval. Och hur står man emot den?

I DBT:n pratar man om färdigheter, wise mind & konstruktiva sätt. Men när jag mår såhär så säger mina impulser till mig att bränna skiten som har med DBT att göra, för varför skulle det kunna hjälpa mig? Ingenting annat har ju funkat en längre tid, så varför skulle just DBT:n vara så annorlunda?

Nej, jag har inte gett upp, även om det faktiskt känns så just nu. Jag vet att jag besitter krafter som är utom min kontroll, krafter som får mig att komma upp på morgonen, & som får mig att fortsätta kämpa, dag in & dag ut. Jag vet inte vart dem krafterna kommer ifrån, & jag vet inte heller om jag vågar ta reda på det. Kanske ska jag bara nöja mig med att dem finns där? För nej, allt blir inte bättre av att man gräver i det, vissa saker blir bäst om man bara låter dem vara.

Jag funderar på att bojkotta Facebook ett tag, för som det är nu så mår jag bara ännu sämre av att vara inne där. För alla uppdaterar om sina träningar & framför allt tävlingar, stoltserar med alla sina priser, uttagningar osv. Och missförstå mig rätt nu, det är inga som helst fel med det, absolut inte, MEN just nu klarar inte jag av att läsa om det. För jag vill också kunna skriva att jag & Java har lyckats med det här, & det här, men som läget är nu så kan jag inte det. För vi kan ju inte tävla. Nu vet jag mycket väl att tävling inte är allt här i livet, men för mig är det en viktig del som ger mitt liv ännu en mening. För mig betyder det oerhört mycket, & jag saknar det som fan! Sen all gemenskap, att vara ett gäng som tillsammans drar iväg på träningar, tävlingar & uppvisningar & bara umgås & lever livet, det saknar jag. Jag vill vara "en i gänget" igen, men utan någon tävlingshund så känns det omöjligt.

Så nej, räkna inte med nån respons från mig på Facebook, vill ni något så finns jag på mailen & mobilen, eller via bloggen. För jag tror som sagt att jag måste hålla mig borta därifrån tills dess att jag känner mig mer stabil & vet att jag klarar av att läsa allting som skrivs där. För stabil är jag verkligen inte nu! Kan ju bara berätta om tidigare idag när jag var på apoteket för att hämta ut mer medicin, & höll jag på att bryta ihop där inne, för jag vill inte gå på en jävla massa piller! Jag vill bara slänga iväg dem, elda upp dem, aldrig mer se dem! Jag vill inte att dem ska vara en del i mitt liv, jag är så förbannat trött på dem!  Så stabil? Nej, det är jag verkligen inte.

Nu blev det här inlägget ganska långt, ändå känns det som om jag skulle kunna skriva hur mycket till som helst. Mina tankar & känslor stannar aldrig upp, utan fortsätter att snurra omkring som värsta stormen inombords. Jag vet inte hur jag ska få allt att lugna ner sig igen, jag önskar att jag visste, men det gör jag inte. Mina gamla "knep" är inte längre tillåtna, att skära sig eller ta överdoser, så nu har jag verkligen ingen aning om hur det nånsin ska kunna bli bättre. Men nånstans inom mig brinner glöden än & jag måste göra allt som står i min makt för att hindra att den släcks & för alltid dör ut.