Super Magic

Inlägg publicerade under kategorin Personligt

Av Malin Sjöström - 5 maj 2014 15:47

Nu var det längesen jag skrev om min sjukdom senast, men tro inte att den är mindre aktiv bara för det, ånej, jag har helt enkelt bara inte valt att fokusera på den här i bloggen. Jag har fått byta ut en del mediciner & sånt är alltid jobbigt, man får testa sig fram, får den ena biverkningen efter den andra, & höjer & sänker doserna hej vilt. I slutändan hittar man dock (oftast) rätt & sen är det "bara" att vänta på rätt effekt.

Jag är nu inne i en period där jag mina destruktiva impulser spökar ordentligt, vilket betyder att mina nya färdigheter som jag har lärt mig i DBT:n sätts på hårda prov. Vissa dagar, vissa stunder så är jag farligt nära ett återfall i form av en självskada eller en överdos, men jag kämpar emot det ska ni veta. Det låter plättlätt, för det är väl bara att ge fan i att falla tillbaka, men det är inte fullt så enkelt.  Istället tvingas jag påminna mig själv om vad konsekvenserna blir om jag faller, risken för en inläggning på psyk är stor & risken för att få sån där jävla medicindelning igen är ännu större. Ändå vill en del av mig falla. Förutom att påminna mig om konsekvenserna så tänker jag på mina fina tjejer, dem vill & behöver ha mig här hemma, inte inlåst på nån avdelning! Så om inte annat så för deras skull måste jag hålla i det här, utan att falla.



Nu när Java är skadad så blir allt ännu jobbigare. Jag oroar mig så mycket för henne & förbereder mig på det värsta - att ta bort henne. Jag är inte där ännu, & jag hoppas att jag aldrig kommer att komma dit, men för att försöka dämpa ett eventuellt fall så försöker jag förbereda mig, även om det egentligen är omöjligt. Hon håller inte nu, så vi ska tillbaka till Västerås redan på måndag för undersökning med värmekamera & kanske nånting mer. Sen (om inte värmekameran skulle visa nåt väldigt speciellt) så väntar en ny MR på Strömsholm, & efter det förmodligen en operation. Skulle vi komma så långt, till att hon måste opereras så gäller det för mig att ta ställning till vad som är mest rätt mot min fina prinsessa. Om hon kommer att kunna leva ett normalt liv, kunna springa lös, bada & bara njuta av livet, ja, då finns det ingen tvekan från min sida, utan då är det bara att köra! Okej om vi aldrig mer får köra agility, för en operation innebär ju att hennes agilitykarriär för alltid är över, men hon måste kunna klara av ett normalt liv. Säger dem däremot att hon inte kommer att klara av ett normalt liv, inte kunna gå lös, bada & allt det där, då kommer jag att ta bort henne, hur ont det än gör i mig. För Java är ingen hund som trivs med att gå i koppel, utan hon vill springa, vind för våg, det är livet för henne.

Jag har en nedstämdhet i mig som vägrar att lämna space åt nånting annat. Jag försöker att sysselsätta mig med massa saker, tränar agility, åker iväg så Java får bada, kollar på ponnyhoppning i stallet, går promenader, tränar freestyle osv, men nej, nedstämdheten sitter fast som en igel! Jag gör sakerna, & jag kan skratta & verka glad, men inombords är jag bara ledsen. Inombords rinner tårarna & jag vill bara lägga mig ner & skrika tills rösten tar slut. Jag känner mig så maktlös, så totalt jävla maktlös.

Senast för en timme sen var jag i kontakt med min psykolog via telefon, jag behövde lite peppning till att fortsätta stå emot impulserna, & det fick jag. Hon hjälpte mig att se fler alternativ, plus att även hon påminde mig om konsekvenserna. Men hon tycker inte att det är konstigt att jag är ostabil just nu, för dels sätter jag in en ny medicin, men framför allt för att vi nu går in i fas 2 i DBT:n, trauma-bearbetningen. Så fr.o.m denna veckan så har jag DBT 3 dagar/vecka istället för 2. Att gå in & jobba med trauman är aldrig roligt, jag har försökt med det tidigare, för många år sen, men då var jag inte alls redo för det. Nu tror min psykolog att jag är redo & jag måste ju ge det chansen, även om jag är rädd, rädd för att åter igen misslyckas. Men jag kan inte fly från det för alltid, det förstår ju alla, nån gång MÅSTE jag ju möta det, annars kommer jag aldrig att kunna gå vidare.

Så som sagt, just nu är det kämpigt att heta Malin, men jag gör vad jag kan för att ta mig vidare. Trauma-bearbetningen är mitt nästa steg på vägen mot ett "normalt" liv, & allt jag kan göra är att försöka klara av den på bästa sätt.

Av Malin Sjöström - 14 december 2013 17:07

Jag har under en vecka (?) försökt att skriva en årsresumé, men det går inge bra. Så kanske blir det ingen i år, vi får se om jag lyckas skriva ihop nåt eller inte. Anledningen till att det hackar sig fram är att det gör så ont att minnas året. Det har varit så mycket smärta, så många liter tårar som runnit. Java har varit väldigt mycket sjuk & besöken på olika djursjukhus går inte ens att räkna. Likadant med alla veterinärkostnader, jösses, dem vågar jag verkligen inte räkna ut!!

Jag började även i DBT & den behandlingen är tuff. Och det i samband med att Java var så dålig, nej, det var ingen lyckad kombination.

Även om jag inte har skurit mig en enda gång under året, eller tagit någon större överdos, så innebär inte det att dem tankarna inte har funnits där. Jag har varit så himla nära återfall så många gånger. När maktlösheten över Java's dåliga mående har varit som värst så har jag verkligen längtat efter självskadorna, nånting som jag "bestämmer" över & kan styra. Nånting jag känner igen. Kontroll.

Det tar emot att erkänna detta ska ni veta, men jag har också haft självmordstankar. En sväng var dem riktigt allvarliga & det var prat på inläggning på psyk, men jag vägrade, jag vill aldrig mer bli inlåst! Så jag & min terapeut hade tät kontakt & vi lyckades ta oss förbi det hindret utan att blanda in slutenvården, & det var så jävla skönt! Jag fick en "kick" av det, JAG klarade av att jobba mig igenom något riktigt smärtsamt på en funktionellt sätt!!  Det har inte hänt alla gånger om jag uttrycker det så.

Jag har lärt mig otroligt mycket under den tiden jag har gått i DBT-behandlingen, jag märker stor skillnad på mig. Jag har mycket bättre impulskontroll, jag klarar oftast av att tänka efter före så att säga, lägga fram konsekvenserna & sen avgöra om det verkligen varit värt det. Så jag har kommit långt.

MEN, för ett par månader sen så berättade ju min terapeut att hon är gravid & kommer att försvinna i Mars. Jag tog det beskedet väldigt hårt & gör det än. Jag har förträngt det så gott det går med motiveringen att "tänker jag inte på det så kommer det inte att hända". Jag har ju så otroligt svårt för att lita på folk, att släppa in någon innanför murarna som är så välbyggda. "Inbyggd misstro till människor" som en läkare så fint formulerade det i min journal. Så att höra min terapeut säga att hon skulle försvinna, ja, det var som sagt oerhört jobbigt. När jag väl hittat en som jag vågar lita på & som verkligen har hjälpt mig framåt, ja, då försvinner hon. Det känns så jävla orättvist & jag håller fortfarande på att överväga om jag ska gå kvar i behandlingen eller om jag ska tacka för mig när min terapeut försvinner.

För att inte handla på impuls så lägger jag fram för- & nackdelar med att sluta resp. att gå kvar. Jag läser papperna från våra samtal, kollar på kedjorna, läser mina mål osv. Och det gör ont. Förbannat ont. Jag vill inte att det ska ta slut, men samtidigt så kan det aldrig bli likadant med nån av dem andra terapeuterna i teamet. Men frågan är ju såklart; har jag lärt mig tillräckligt mycket för att stå på egna ben, eller behöver jag fortfarande hjälpen ett tag till? En fråga som gör mig tokig.

En annan del som (alltid) krånglar är mina mediciner. Jag håller, åter igen, på att byta en sort då ingenting verkar kunna få min sömn att fungera bra. Som det är nu så sover jag runt 4 timmar/natt & det är alldeles för lite för mig, jag behöver mer. Så jag hoppas att jag & min läkare snart kan hitta rätt medicin, för sömnen är så himla viktig.

Det är många beslut kvar att fatta & jag är förvirrad. Både i huvudet & i kroppen. Jag vet inte hur jag ska göra. Vad ska jag våga satsa på? Tänk om jag väljer fel, är allt kört då? Om jag avslutar behandlingen så kanske jag faller tillbaka till rakblad, överdoser & inläggningar? Det skulle krossa mig totalt. Usch, jag vill aldrig tillbaka dit. Hjälp mig, hur ska jag kunna fatta rätt beslut? Och hur vet jag om det är rätt eller fel innan det är "för sent"?

plussidan har jag ett otroligt stöd från min familj (tack kära ni!), & inte minst från Java & Rally. Mina hundar betyder hur mycket som helst för mig & jag är lycklig som får dela mitt liv med dem. Ibland när jag tittar på dem så börjar jag gråta, för vad har jag gjort som förtjänar dem? Dem är för bra för mig. Det är iaf så det känns många gånger. Jag vill aldrig leva utan dem, speciellt inte utan Java. Inte så att jag inte älskar Rally, verkligen inte, hon betyder också massor för mig. Men jag & Java har liksom vuxit in i varandra under 3 år, hon har stått vid min sida när det har varit som värst, hon har troget väntat på mig varje gång jag har varit inlagd. Hon har alltid funnits där, & ingenting kan ändra på det! Hon är min prinsessa, min nummer ett, mitt stora hjärta.  



Om man kunde trolla så skulle jag förutom all skit trolla bort mina ärr. Jag hatar dem, även om dem har en historia så vill jag bara bli av med dem. Så igår började jag med projektet att förminska dem!  Jag hoppas att det ska fungera, något jag ärligt talat ifrågasätter mycket, men jag måste ju prova. Minsta lilla dem bleknar gör mig glad, för då känns det som att jag kommer ännu längre ifrån det livet jag en gång levt.

Oj, det blev ganska långt det här, som det brukar bli när man kommer in på lite djupare saker. Jag försöker som sagt att inte förhasta något beslut, varken åt det ena eller andra hållet. Jag försöker se på mig själv med nya ögon, såna ögon som ser förbi mörkret & smärtan, som ser en framtid. Det är svårt, det är ovant, men jag försöker, varje dag. Allt är en kamp, & även om jag faller ibland så ska ni veta att jag gör mitt bästa, & mer än så kan jag faktiskt inte göra.

Av Malin Sjöström - 29 oktober 2013 14:28

Den här dagen började med en promenad med hela ligan. Dem fick springa lösa i skogen, & på cykelvägarna fick alla gå kopplade. Jag tror nog hela Kronoparkens hundägare var ute & gick, herregud, vi mötte hur många som helst!! Rally har nog aldrig skött sig så bra som hon gjorde vid många av hundmötena idag. Hon skäller alltid & kaxar upp sig, men det är klart, hon har ju sina 2 livvakter med sig.  Haha, men idag var hon som sagt duktigare än nånsin.







Så till det mindre roliga. Den senaste tiden har jag börjat må sämre & sämre. Jag sover knappt nånting då jag drömmer såna mardrömmar att jag vaknar mitt i natten, helt panikslagen & skrikandes. Stackars Java flyger upp & springer fram till min säng varje gång, & då är hon nog redo att försvara mig mot det jag är så rädd för. Det är svårt att förklara för henne att det "bara" är mardrömmar. Mardrömmarna har ökat kraftigt på bara ett par veckor, & min stora gissning är att det har med en höjning av ena medicinen att göra. För läser man på biverkningar så finns mardrömmar med, & jag kan lova er att jag ALDRIG tidigare har haft såna här mardrömmar! Så att dem skulle komma från "ingenstans" känns inte så troligt.

Förutom nätterna så är även dagarna jobbiga. Jag har inte så mycket krafter, men jag tror att det beror på bristen av sömn. Så hundarna blir lidande - ja. Flera gånger i veckan får dem ändå långpromenad & ett par träningspass, men jag orkar inte göra hälften av det jag önskar & tycker att dem förtjänar. Vilket ger mig dåligt samvete & får mig att må ännu sämre.

Jag & min terapeut har dem senaste 2 veckorna pratat om att jag kanske måste läggas in på psyk för att få ordning på det här, innan det går utför ännu mer. MEN vi båda hoppas att det ska gå att "lösa" på hemmaplan. Ni som har följt mig ett bra tag vet vad jag tycker om psyk & inläggningar där, rena rama mardrömmen. Så att jag ens FUNDERAR på det betyder att det är illa nu, väldigt illa.

Längtan efter att skada mig är enorm, men än så länge har jag klarat av att stå emot. Jag är snart uppe i 22 månader utan rakblad & jag har inga planer på att börja räkna om.

Igår när jag var hos min terapeut så bestämde vi att jag ska försöka ta en paus på hemmaplan & funkar inte det så finns det nog inte så många andra alternativ än psyk kvar.  Den här pausen betyder att jag inte ska ha hundarna hemma, för jag ska bara ta det lugnt & inte ansvara för någonting alls. Så om ett par timmar så åker mina 2 tjejer iväg till Allex & dem kommer hem på torsdag kväll igen. Visst kommer det att bli tomt här hemma, men jag måste göra nånting för att bryta det måendet jag är i nu.

På fredag förmiddag har jag möte med läkaren & då kommer förmodligen mina mediciner att ändras. Jag är livrädd för att ändra dem samtidigt som jag är ännu räddare för att inte ändra dem!! Jag vet, det låter galet, men precis så är det. Jag är så himla känslig för biverkningar när jag byter mediciner, så det kan mycket väl bli så att jag kommer att må ännu sämre.  Och isf måste jag ha inläggning som ett alternativ för att inte falla ända ner till botten. Min terapeut kommer att vara med mig under det mötet & stötta mig, vilket känns oerhört bra då jag verkligen litar på & känner mig trygg med henne.

Så ni behöver inte oroa er för mig, för även om det är skit just nu så känner jag mig själv såpass bra att jag vet när gränsen är nådd. Och där är jag inte riktigt än.

Under den här pausen så kanske jag inte kommer att gå att få tag i, jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med mobilen & så, men räkna inte med några svar. Jag ska verkligen pausa på riktigt, gå all in med andra ord. Så som sagt, oroa er inte, än så länge är det här under kontroll & jag har kontakt med min terapeut flera gånger under veckan så att vi ser till att jag inte faller för djupt. Låt oss nu bara hoppas att det här funkar.



För att avsluta det hela lite trevligare så kan jag berätta att jag fick mitt efterlängtade halsband i brevlådan idag!  Texten "always and forever" betyder mycket för mig & har med hunderiet att göra. Som min kung, min älskade Magic, han kommer alltid att finnas i mitt hjärta.  Samma sak med Java & Rally. Och även guldponnyn har sin trogna plats där. Så texten symboliserar den renaste kärlek som finns, den som är så äkta att den varar för evigt.

Av Malin Sjöström - 8 augusti 2013 20:20

Dagens stora händelse var terapin & det som följde efter den. Numera har jag begränsat antal tabletter här hemma, med andra ord inte flera hundra som jag hade innan min terapeut tog alla. Det känns både bra & dåligt, det känns som att jag inte har någon "kontroll" längre eftersom jag som sagt inte kan ta hur mycket jag vill. Men det blir nog bra i slutändan, jag behöver nog "bara" vänja mig. Så man kan verkligen säga att jag går "all in" med DBT:n, för ja, jag vill ha ett friskare liv.

För att distrahera mig från detta så åkte jag, Nikke & Loppis till Nöjefabriken & bowlade en timme. Nikke vann första serien + det sammanlagda. Jag vann den andra serien, men kom sist sammanlagt. Så det blev lite olika toppar & dalar där.  



Mina fina tjejer har fått mycket ensamhetsträning idag. Fast vi startade ju faktiskt dagen med en långpromenad tillsammans med Evelina. Det är så himla roligt, för när vi går till vår mötesplats så blir Java astaggad för att hon vet att Shandi kommer.  Så det är inte bara jag & Evelina som kommer bra överens, utan våra hundar gör det också.

Imorrn ska vi åka iväg till Arken Zoo & köpa lite naturliga ben till tjejerna. Annars så vet jag inte vad som händer, vi får helt enkelt se vad vi hittar på.

Nästa vecka blir det en spontan resa till Em i Eskilstuna, jag har ingen terapi på hela veckan så då passar jag på att dra.  Man kan ju aldrig umgås för mycket med Em & hennes hundar!  

Av Malin Sjöström - 6 augusti 2013 16:10

Kl. 18 ikväll blir det agilityträning ute på Karlstad brukshundklubb tillsammans med några kompisar. Det ser jag verkligen fram emot, & det skulle nog mina tjejer också göra om dem visste om det. Java älskar ju agility över allt annat, & även Rally verkar tycka att det är himla skoj!  Nathalie har med sig sin valp Nikki, så jag blir inte ensam om att träna valp. Nikki är en afgan på runt 3 månader gammal. Jag & Nathalie kör tävlingar med vanliga hundar (bc & sheltie) & så försöker vi bevisa det omöjliga, att det går även med udda raser (lundehund & afgan). Känns hur bra som helst!  



Igår kväll var det jobbigt, min terapeut ställer vissa krav på mig som jag måste följa då vi har skrivit kontrakt på det, & det är inte alltid det är så lätt att göra som hon säger. Nu vill hon att jag ska lämna ifrån mig ALLA mina tabletter!!  Hon anser att risken för en överdos är på tok för stor om jag har kvar alla hemma, & egentligen, innerst inne, så vet jag att hon har rätt. Men tanken att lämna ifrån mig alla, den skrämmer mig. I flera, flera år har jag alltid haft ett lager undangömt, ifall man kan behöva. Jag har nog en medicin för varje tillfälle, så varför göra sig av med dem?

Min sista stora överdos tog jag 4 Oktober förra året, & då fick jag åka ambulans med blåljus & sirener, samt ligga i respirator i 6 timmar. Så ja, jag höll på att dö, hade jag inte kontaktat Em som tvingade mig att ringa efter ambulans så hade jag inte suttit här idag.
Jag försöker att påminna mig om detta, för nej, jag vill inte dö, ändå leker jag rysk roulette med livet. Jag får tänka på min familj, mina vänner & mina fina tjejer. Vad skulle hända med dem om jag dog? Rally skulle nog kunna anpassa sig till en ny flock, men det skulle inte bli lika lätt för Java. Hon vill bara ha mig, ingen annan. Så ja, jag får tänka på dem när det känns tufft.


Imorrn smäller det, tror jag, det är iaf då som jag ska säga till min terapeut att hon får som hon vill, jag lämnar in alla mina piller, även om det gör jävligt ont. Så morgondagen lär inte bli lätt, inte på nåt sätt, säkert många tårar & mycket ångest, men som ni förstår; jag har inget val.

En del av er tänker nog att jag kan behålla tabletterna, men ge fan i att ta för många, & ja, jag önskar att det var så lätt, men det är det inte. När man mår skit så tänker man inte alltid så långt, utan det är lätt att hiva i sig mer piller än man borde. Därför måste jag se till att "säkra min omgivning" så mycket som möjligt. För JA, jag vill verkligen leva & till slut få bli frisk & leva livet fullt ut. Det är mitt mål.


Tänk om man kunde se livet lika okomplicerat som hundarna, shit vad mycket lättare saker & ting vore!


Nej, dags att ta fram korven ur frysen, så att jag får med mig Rally på planen sen.  Hon är lite för ofokuserad än för att man ska kunna belöna med leksak, så därför får vi köra korv ett tag. Sen hoppas jag att jag ska kunna byta ut den mot en leksak, men det får vi ta längre fram.  

Av Malin Sjöström - 21 juli 2013 18:13

Jag har varit med i många gäng, vissa bra, andra mindre bra. Några av dem bra är fotbollen, stallet & hundvärlden. Att umgås med såna som har samma intresse som en själv är underbart, man får ut så mycket av livet & kan bara vara. När man skiljs åt så börjar man direkt längta efter nästa gång man ska ses. Det är en underbar del av livet som jag skulle vilja känna oftare.

Många gånger ångrar jag att jag slutade med fotbollen, för där hade jag många kompisar, som tyckte om mig för den jag var. Jag har haft så många härliga stunder tillsammans, inte bara träningar & matcher, utan även cuper, bad & "privat". Hur hade mitt liv sett ut om jag hade fortsatt med fotbollen? Hade jag kommit långt? Jag låg ju faktiskt bra till i skytteligan, & jag vet att jag var en viktig spelare på planen. Jag var riktigt duktig & hade nog kunnat komma grymt långt om jag bara satsat allt. Men livet blir inte alltid som man tror...



...När hästarna kom in i mitt liv så försvann fotbollen sakta bort. Jag hade inte tid att ägna mig åt båda mina stora intressen, så jag fick välja, & jag valde hästarna. Oj så många gånger jag har ångrat det valet! Visst har jag fått ut mycket av mitt liv med hästarna, men fotbollen, nej, det var något riktigt speciellt. Jag hade ju kunnat fått en framtid där, varför gav jag upp det?

Det tog iofs inte lång tid innan jag fick kompisar i stallet också, & jag njöt av tiden med mina bästa vänner (hästarna). Visst, det har varit väldigt mycket sorg i mina relationer till hästarna, men dem har även gett mig otroligt mycket. Jag tror att det hade varit annorlunda om jag hade fått min dröm i uppfyllelse - att få en egen häst. För på så sätt hade jag kunnat "skydda" mig från förluster av älsklingshästarna, men nu blev det inte så, utan jag fick ta den hårda vägen.



Sen kom hundarna mer & mer in i mitt liv, & hästarna tynade bort. Åter igen fick jag göra ett val, hästarna eller hundarna? Min tid räckte inte riktigt till båda, så när jag fick veta att min absolut bästa vän, min stora favorit, min guldponny, Champis skulle säljas så var valet lätt. Jag lämnade honom innan han lämnade mig, för det gjorde minst ont så. Sen blev det ju så att han blev kvar på ridskolan, men då hade jag redan klippt så många band att det inte kändes värt att bygga upp nånting nytt. Inte eftersom jag hade Java som mer än gärna tillbringade varje sekund tillsammans med mig. Därför försvann hästarna.

Efter ett tag i hundvärlden så började jag lära känna folk, bilda gäng, träna & tävla tillsammans, umgås i övrigt, ta promenader osv, & det har varit underbart. Jag har aldrig ångrat en sekund att jag valde hundlivet, för jag får ut så sjukt mycket mer av hundarna än jag nånsin fått av hästarna, men det beror nog på att jag som sagt aldrig hade en egen häst. Jag har det verkligen bra med hundarna, visst har det varit förluster även där (som min kung), men inte alls lika många som i hästvärlden. Och jag ångrar absolut inte att jag blev hundägare!


MEN


Nu känns det som att jag är på väg bort från hundarna. Jag älskar dem fortfarande & vill aldrig leva utan dem, men allt det här andra i den världen, alla träningar & tävlingar, alla kompisar som man umgås med, det försvinner. Med största säkerhet känns det såhär nu eftersom Java är sjuk, men jag kan ändå inte sluta fråga mig själv; kommer jag att byta värld ännu en gång?
Jag känner mig inte längre som en medlem i nåt gäng. Man läser om folk som ses & tränar tillsammans, planerar tävlingar & har hur roligt som helst. Och vad gör jag? Jo, jag sitter hemma & blir hur avundsjuk som helst! Jag vill också vara med, bara för att jag inte kan träna & tävla så som alla andra kan, så kan jag väl få vara med ändå? Eller? Är det så att kan man inte göra det som alla andra gör så får man inte vara med alls? Är det så grymt?

Dessa tankar & känslor får mig att ifrågasätta allt som har med mitt satsande att göra. Hur roligt är det att alltid träna & tävla själv? För tänk om jag inte kommer in i nåt gäng, ska jag då åka iväg på allting ENSAM?! Tanken är ju inte sådär jättelockande om jag säger så.
Kanske skulle jag satsa på att bara ha hund, & ingenting mer...? Det är iaf så det känns nu. Bara ta promenader & njuta av hundarnas sällskap. Inga krav, inga framtidsplaner. Men är det verkligen så jag VILL ha det? Innerst inne? Eller är det nånting som bara inte stämmer just nu?

Ibland tror jag att jag åter igen håller på att dyka ner i en depression.  Jag har ökat min antidepressiva medicin i hopp om att mildra fallet. För nej, ingenting känns längre lika roligt som jag borde tycka att saker är. Nu vet jag ju också att Java's mående spelar en stor roll här, för det är sjukt jobbigt när hon är dålig! Men tänk om det inte bara är Java & depressionen, utan att det faktiskt är dags för mig att byta värld igen. Frågan är då; vilken värld kommer jag att hamna i?!

 


Av Malin Sjöström - 18 juli 2013 18:20

Efter promenaden idag så var Java halt & jag kände bara att nu orkar jag inte mer.  Det dyker upp nånting HELA TIDEN & jag orkar faktiskt inte hur mycket som helst. Jag är så jävla sårbar just nu, minsta lilla grej kan få hela min värld ur balans. Men jag biter ihop & gör det bästa av allting, tar promenader & tränar med tjejerna trots att jag egentligen inte har krafter till det. Allt jag vill är att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet, & stanna där tills allt är bra igen. Men det fungerar ju tyvärr inte så, mina tjejer behöver mig uppe & igång, så jag biter som sagt ihop & kämpar vidare.

Jag vet att jag egentligen inte är helt ensam, för det finns folk runt omkring som stöttar mig i alla lägen, som mina vänner, & min familj.  Sen finns det underbara människor här i cyber-världen som också visar sitt stöd, & det betyder mycket! Ni ger mig nya krafter, fyller på min tank när den ekar tom, utan er hade det aldrig gått.

Men faktan står kvar, Java är fortfarande sjuk. Det har blivit LITE bättre med andningen, iaf så länge hon får svalka sig i vatten ordentligt. Så jag ser ett ljus längst bort i tunneln, låt oss bara hoppas att det inte är ett tåg som kommer i full fart & krossar oss totalt.

När det gäller kisseriet så är det tyvärr ingen större skillnad.  Hon kissar fortfarande ofta, dock så har hon inte kissat inne på länge nu, så kanske går det också åt rätt håll? Bara att det går så långsamt att man inte märker framstegen? Jag hoppas att det är så, för nu finns det ingen mer hjälp att få från veterinärerna, för ingen hittar ju felet på henne. "Hon är en gåta för oss", jo tack för den! Det vill jag väl inte höra?!  

Igår när jag & Evelina var i paradiset några timmar så slipade ju Java upp några klor på sammanlagt 3 tassar så att dem blödde. Som tur var så blödde dem inte så mycket, men tanken slog mig ändå direkt; "jag orkar inte mer". Idag har hon dock inte haft några problem med klorna, utan dem höll fint under promenaden.

MEN, som jag skrev högst upp, efter promenaden blev Java halt på ett framben. Jag tänkte ju direkt att nu var det kört, nu är det allvarligt & jag kommer att tvingas ta bort henne. Jag la mig i sängen & lät tårarna rinna, jag kände mig så fruktansvärt maktlös. Efter att ha legat där & funderat en stund så började jag genomsöka alla tassarna i hopp om att finna en orsak, & tänka sig - nånting gick åt rätt håll!  På höger framtass, på den stora trampdynan, så har hon bränt upp en stor bit av huden, så det är inte konstigt att hon har ont! Även om det blir jobbigt för henne ett tag nu framöver, med antingen tassbandage eller sockor, så blev jag VÄLDIGT LÄTTAD när jag upptäckte felet. För jag vet ju att bara det får läka så är hon fit for fight igen!

Så ja, allting med Java tär helt klart på mig, otroligt mycket. Men jag biter ihop, håller huvudet högt & ber till högre makter att det vänder & blir bättre snart.


Av Malin Sjöström - 10 juli 2013 17:13

Åter igen blir jag rörd över hur många människor runt omkring mig som faktiskt bryr sig om mig (& mina djur). Efter att jag skrev gårdagens inlägg så har jag fått en del kommentarer här i bloggen, några mail & flera sms. Nästan varje gång jag läste nåt av det ni skrev så rann tårarna, av glädje. Ni ger mig nya krafter & nytt hopp, ni hjälper mig att fortsätta kämpa i mörkret, ni tror på mig & det får mig att också tro på mig själv! Igår kväll var första kvällen på minst en vecka som jag inte grät mig till sömns, & det är tack vare er! Så tack snälla ni, ni är underbara.  

För er som inte har läst kommentarerna i förra inlägget så kan jag berätta att det är några som gärna skulle hjälpa mig vidare i utredningarna med Java om det behövs. Så dem tyckte att jag skulle starta en insamlingsfond dit folk kunde skänka lite pengar för att hjälpa mig med den ekonomiska biten. Jag blir jätterörd över att folk vill göra detta, för som jag skrev igår, snart är hon utförsäkrad för flera månader framöver & mina pengar är snart slut. Att i värsta fall behöva ta bort henne för att pengarna inte längre räcker till är en tanke som skrämmer livet ur mig. Det har nämligen hänt mig förut & jag vet hur fruktansvärt dåligt jag mådde (lång tid!) efter det. Och att mista Java på samma sätt skulle kunna innebära slutet även för mig, om det vill sig riktigt illa. För jag kan inte beskriva hur mycket hon betyder för mig, min älskade prinsessa, utan henne skulle jag inte orka fortsätta min kamp.
Men för att återgå till det jag skulle skriva, om 2 veckor, onsdagen den 24 Juli kl. 10:20 ska hon göra en ny lungröntgen & då får jag svar på vad som händer efter det. Skulle lungorna vara bra så ska jag fan fira ordentligt! Men skulle dem vara likadana, eller t.o.m sämre, så kommer jag att starta en insamlingsfond & be er om hjälp för att rädda min stora fina tjej. Så jag återkommer helt enkelt om detta längre fram.



Idag har vi vilat en hel del, jag har varit jättetrött & behövt sova några timmar även på förmiddagen/dagen, men så är det ibland. Vi har iaf varit ute i skogen där tjejerna fick springa runt, klättra på stenar & smaka på blåbär. Java var väl inte sådär jättefascinerad av blåbären, men dem gick hem hos den lilla räven!  Magic älskade ju blåbär, han kunde gå & äta massor i skogen, därför var jag tvungen att låta tjejerna få smaka också.

Det här med att hålla sig borta från Facebook går inte så bra. Jag kan inte låta bli att logga in där flera gånger om dagen, så snacka om att vara beroende! Så jag ger det nog ett nytt försök, märker jag att jag blir helt förstörd av att läsa allt så får jag fan bita ihop & hålla mig borta därifrån ett tag. Men en sista chans får det bli som sagt.

Jo, en annan sak som flera personer har erbjudit mig är att komma hem till dem & bara vara ett tag. Det är något jag JÄTTEGÄRNA skulle vilja göra, av flera olika anledningar, för jag tror att det skulle vara bra för mig. MEN, tänk att det alltid ska finnas ett men, jag behöver spara alla pengar jag kan, ifall jag behöver dem till Java. Plus att det inte känns schysst mot Java att dra med henne hem till andra där hon tvingas leva tätt inpå andra hundar, i vanliga fall skulle hon nog älska det, men nu när hon inte mår helt bra så uppskattar hon inte hundsällskap på samma sätt.  Och jag kan inte åka iväg & lämna henne hemma, ånej, det skulle jag aldrig kunna göra i dagsläget. Men längre fram så åker vi gärna bort & stannar borta ett tag, ett litet break från vardagen, men inte just nu som sagt. Jo, en annan del som "hindrar" mig att åka iväg är DBT:n (terapin), det är obligatorisk närvaro 2 gånger i veckan, är man borta för mycket så får man inte gå kvar & jag BEHÖVER gå kvar i den. Att bara vara borta nån vecka är nog lugnt, men det måste planeras i förväg, för DBT-teamet tycker inte om saker med kort varsel. Men när det gäller Java så förstår dem, som när jag sket i terapin för att Java var tvungen att åka in akut till Strömsholm, då tänkte jag att dem fick tycka vad fan dem ville om det, behövde Java mig så skulle jag finnas jag där för henne, oavsett vad jag hade planerat. Så dem accepterar om jag inte kommer p.g.a henne, men i övrigt vet jag som sagt inte...

Jaha, nu har det blivit ännu ett ganska långt inlägg, jösses, orden tar aldrig slut.  Men jag mår bättre av att skriva av mig, få ur mig det jag känner & tänker, & att sen få positiv respons på det är guld värt! Ni anar inte hur några ord från er kan höja mitt mående otroligt mycket, för det är knappt att jag förstår det själv. Så åter igen - tack, ni är bäst!!

Skapa flashcards