Efter promenaden idag så var Java halt & jag kände bara att nu orkar jag inte mer.  Det dyker upp nånting HELA TIDEN & jag orkar faktiskt inte hur mycket som helst. Jag är så jävla sårbar just nu, minsta lilla grej kan få hela min värld ur balans. Men jag biter ihop & gör det bästa av allting, tar promenader & tränar med tjejerna trots att jag egentligen inte har krafter till det. Allt jag vill är att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet, & stanna där tills allt är bra igen. Men det fungerar ju tyvärr inte så, mina tjejer behöver mig uppe & igång, så jag biter som sagt ihop & kämpar vidare.

Jag vet att jag egentligen inte är helt ensam, för det finns folk runt omkring som stöttar mig i alla lägen, som mina vänner, & min familj.  Sen finns det underbara människor här i cyber-världen som också visar sitt stöd, & det betyder mycket! Ni ger mig nya krafter, fyller på min tank när den ekar tom, utan er hade det aldrig gått.

Men faktan står kvar, Java är fortfarande sjuk. Det har blivit LITE bättre med andningen, iaf så länge hon får svalka sig i vatten ordentligt. Så jag ser ett ljus längst bort i tunneln, låt oss bara hoppas att det inte är ett tåg som kommer i full fart & krossar oss totalt.

När det gäller kisseriet så är det tyvärr ingen större skillnad.  Hon kissar fortfarande ofta, dock så har hon inte kissat inne på länge nu, så kanske går det också åt rätt håll? Bara att det går så långsamt att man inte märker framstegen? Jag hoppas att det är så, för nu finns det ingen mer hjälp att få från veterinärerna, för ingen hittar ju felet på henne. "Hon är en gåta för oss", jo tack för den! Det vill jag väl inte höra?!  

Igår när jag & Evelina var i paradiset några timmar så slipade ju Java upp några klor på sammanlagt 3 tassar så att dem blödde. Som tur var så blödde dem inte så mycket, men tanken slog mig ändå direkt; "jag orkar inte mer". Idag har hon dock inte haft några problem med klorna, utan dem höll fint under promenaden.

MEN, som jag skrev högst upp, efter promenaden blev Java halt på ett framben. Jag tänkte ju direkt att nu var det kört, nu är det allvarligt & jag kommer att tvingas ta bort henne. Jag la mig i sängen & lät tårarna rinna, jag kände mig så fruktansvärt maktlös. Efter att ha legat där & funderat en stund så började jag genomsöka alla tassarna i hopp om att finna en orsak, & tänka sig - nånting gick åt rätt håll!  På höger framtass, på den stora trampdynan, så har hon bränt upp en stor bit av huden, så det är inte konstigt att hon har ont! Även om det blir jobbigt för henne ett tag nu framöver, med antingen tassbandage eller sockor, så blev jag VÄLDIGT LÄTTAD när jag upptäckte felet. För jag vet ju att bara det får läka så är hon fit for fight igen!

Så ja, allting med Java tär helt klart på mig, otroligt mycket. Men jag biter ihop, håller huvudet högt & ber till högre makter att det vänder & blir bättre snart.