Precis kommit hem efter en träningspromenad.  Först så gick vi en runda & sen stannade vi & tränade freestyle & fotgående på en plan med konstgräs = inga vattenpölar eller lera!  Jag upptäckte då att min "rädsla" stämmer med verkligheten, Java kan inte "vänd" utomhus. Så nu har vi drygt 2 veckor på oss att träna det utomhus, sen är tävlingen & i det nya programmet så är det med, men jag ska göra en plan B för säkerhets skull, vet dock inte vad jag ska lägga in istället...? Men jag har ju helgen på mig att fundera & komma fram till nåt vettigt, haha. Även "vacker" (som på bilden) behöver tränas mycket mer utomhus för att det ska kunna funka på tävling, men som sagt, jag har 2 veckor på mig att fixa detta så det är nog inte helt omöjligt. Dessutom har jag ju hittat en perfekt träningsplan nu!  

Om ett par timmar kommer familjen Karlstam & hämtar prinsessan, sen så blir hon borta fram till & med fredag, med andra ord kommer jag att vara hundledig några dagar & tro det eller ej, men jag ser fram emot det.  Jag behöver samla lite nya krafter & ny motivation & jag blir aldrig så träningssugen som när Java inte är hemma, så när hon väl kommer hem igen så kommer jag att vilja träna massor, vilket blir perfekt! Sen så behöver vi faktiskt träna på att vara ifrån varandra, speciellt Java då hon är så himla mattesjuk.

Vad ska jag hitta på under dessa dagar då, förutom att samla kraft & motivation? Jo, imorrn är det hockey på kvällen, annars finns det inga planer alls, så jag får ta dagarna som de kommer.  

Idag har vi mest tränat lite trick & fotgående, i övrigt har Java fått tagit det lugnt & jag själv har varit på ett jobbigt möte i stan. Imorrn har vi inga direkta planer, förutom på eftermiddagen/kvällen då Java blir hämtad av familjen Karlstam & där ska hon vara tills på fredag då hon kommer hem igen. Det ska bli skönt att vara lite hundledig, men jag vet att jag kommer att sakna henne grymt mycket, för så blir det alltid. Men det är nyttigt för både mig & lilla damen, vi behöver helt enkelt träna på att vara ifrån varandra.

Har inte så mycket mer att tillägga, finns några nya kort på hemsidan från idag då jag & Java var ute på bollkastning, en klar favorit hos Java.  

Det här året har verkligen varit ett "valp-år", man läser på Facebook att än den ena & än den andra skaffar valp & det är klart som tusan att man blir valpsjuk själv! Samtidigt är det rätt så bekvämt att bara ha en vuxen hund, speciellt när det har blivit så grymt kallt ute & värre kommer det att bli. Men ska jag vara ärlig så skulle jag vilja ha en valp här hos mig nu, så valpsjuk har jag blivit...

Om man bortser från alla valptankar så har dagen varit bra, Java har fått träna lite kondition & till en början var hon helt vild! Hon skällde som en galning & snurrade runt miljoner varv innan hon kunde fokusera & springa framåt, haha. Hon tycker att det är så grymt roligt & det brukar jag också tycka, men inte idag.  Vi körde lite längre än vi brukar & i slutet så märkte jag att hon började bli riktigt trött & då kändes det genast bättre.  Jo, på vägen hem så la jag vikten åt fel håll i en kurva, vilket slutade med att jag tappade balansen helt & hållet & åkte därför rätt in i skogen.  Det var inte Javas fel på nåt sätt, utan jag tar på mig det. Tur som fan att ingen såg mig!  

Vi har också tränat på vårt nya freestyleprogram här inne, vissa gånger gick det bra, andra gånger inte alls bra. Det är en svår låt & för att det ska bli bra så måste allt ske samma sekund som det är tänkt, annars kommer man efter hela tiden. Så jag är inte längre lika säker på att jag kommer att köra det här programmet en av tävlingsdagarna om drygt 3 veckor, det beror på hur det hela utvecklar sig. Som det kändes idag så skulle jag INTE köra det.

Imorrn har jag ett möte, annars lyser planerna med sin frånvaro. Nåt ska jag väl kunna hitta på ändå, men visst skulle det vara roligare om man fick med sig nån...

Java hälsar att dagen har varit värre än pesten.  Hon har inte fått göra så mycket, dels för att jag inte vill riskera att spräcka hennes klo & dels för att jag själv inte har haft tillräckligt med krafter för att både aktivera henne inomhus & gå på hockey. Men hon är så duktig på att ta det lugnt så det är ingen fara. Vi tränade dock igenom vårt nya program jämt nyss & jag upptäckte på flera ställen hur JAG behöver göra för att det ska bli rätt. Så man kan säga att Java gjorde det bättre än vad jag gjorde, bortsett från att hon skäller på vissa ställen & sånt är strängt förbjudet & det vet hon mycket väl! Så hon skäller & sen blir hon låg eftersom hon är helt medveten om reglerna, ändå gör hon om det flera gånger...Men, men, det är bara att träna vidare. När jag kör programträning så går hon helt klart igång mycket mer än när jag kör enstaka trick, jag tror att det beror på musiken & att jag helt plötsligt har fullt sjå med att hinna med allt som ska göras i programmen.  När vi kör enstaka trick så har jag inte alls samma press på mig, så det borde ju vara det hon går igång så förbannat på. Men det är bara att fortsätta programträningen, för den behövs verkligen inför våra kommande tävlingar. Det "bästa" med träningen är att hon är EXAKT LIKADAN på träning (programträning pratar vi om nu) som på tävling, så jag får ju verkligen träna på rätt saker. Sån var ju inte alls Magic, han var en annan hund på tävling jämfört med träning, så visst är det lite lyxigt att ha en hund som Java.  

Imorrn blir det full fart igen, jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på, men nåt blir det helt klart. Kanske dags att träna programmet utomhus då det är svårt att få till allt bra inomhus...? Det återstår att se vilket väder det är, hehe.

Nu ligger Java & njuter av sitt grisöra som hon fått, så det är svårt att hitta en nöjdare hund just nu.  

Idag har det inte hänt mycket, vi skulle ha varit på uppvisning men fick avboka det då Javas klantiga matte råkade klippa henne i en pulpa under gårdagens kloklippning.  Så det var bara att linda tassen så att inte blodet rann hej vilt & så får hon vila ett par dagar, så att det inte blir som sist = klon spricker. Tråkigt att vila när solen har varit framme hela dagen, men, men, vi hade inte så mycket att välja på.

Vi har dock tagit en 40-minuters koppelpromenad nu under kvällen & det gäller ju att synas i mörkret! Så reflexväst & benreflexer är ett måste!

Annars har det som sagt inte hänt nåt spännande. Vi har tränat lite trick inomhus & jag filmade så här kan ni se filmen:

Imorrn blir det också vila för damen, men på måndag kör vi igen!  

Nu har ännu 1 år utan min kung gått, jag kan inte förstå att det redan gått 2 år sen jag förlorade honom, helt galet. Jag saknar honom varje dag, men ångrar inte för en sekund att jag valde just honom, han har lärt mig att leva & han visade en helt ny värld för mig. Jag har så otroligt mycket att tacka honom för, min älskade bästa kung.  Det finns ingen som han.

Always and forever

Jag fick ett tips om en sjukdom som jag eventuellt kan ha & den heter Kataplexi. Jag har endast läst lite om den & att man tappar känseln i kroppen beskrivs som plötsligt minskad muskelspänning. För att vara helt säker på att det är detta jag lider av så ska jag kräva en utredning hos min läkare på vårdcentralen. Jag ringde dit idag för att först få en telefontid & det fick jag - den 8 November!!  Men, men, det finns inget jag kan göra för att påskynda det hela utan jag får snällt vänta. De symtomen som inte stämmer med Kataplexi är att man får dessa "anfall" vid starka känslor, för jag får dem vid framför allt träning. Sen är det mest konstiga att den bästa behandlingen mot det är antidepressiva mediciner, bland annat Anafralin & den går jag ju redan på...  Men som sagt, en utredning på vårdcentralen kommer det att bli & förhoppningsvis kan jag sen bli erbjuden nån form av behandling för såhär vill jag inte ha det!

Annars då? Jo, Java har fått sprungit ordentligt idag då vi tog en inlinestur & hon är så jävla speedad i början, haha. Hon skäller som en dåre & snurrar tusen varv innan hon sätter av i full fart. Det är en sån frihetskänsla att åka efter henne, det känns nästan som att man flyger & man skulle vilja frysa ögonblicket för alltid. Det är synd att man inte kan åka inlines i skogen, för då skulle vi lugnt köra motionsspåret, vilket skulle vara bättre för Java då det inte är helt optimalt för henne att springa på asfalt. Men vi båda älskar det & därför tänker vi fortsätta med turerna, även om vi inte kör varje dag. Snart kommer det dessutom inte att gå att åka längre, för snart kommer kylan & det fryser på, vilket gör det ännu farligare att åka, plus att det kommer att sandas & efter det måste man vänta ända tills våren så att de tar bort sanden igen. Så det blir ett långt uppehåll där vi måste hitta en ny form av motion som vi båda älskar.

Vi fortsätter även våra små träningspass inomhus, igår hade vi helt vila från det, men idag ska vi köra på igen. Vi har påbörjat pilatesboll-träningen & ja, vad ska man säga? Hihi, hon har inte sådär jättebra balans om jag uttrycker det så, så det blir mycket skakningar när hon försöker att balansera på bollen, men vilken bra träning det är för henne! Emellanåt försöker hon fuska genom att ha någon tass i mitt knä, men då får hon ingen belöning, för jag belönar inte fusk.  Men det tar sig, hon börjar lära sig hur hon ska göra för att hålla balansen & man ser verkligen hur hon anstränger sin lilla hjärna för att det ska bli rätt.

Ikväll är det hockey för min del & även om jag inte känner mig så taggad inför det så känns det ändå roligt att komma iväg. Man åker ju inte enbart dit för matchen, utan man träffar även massa folk, några har blivit riktiga vänner & det är just tack vare hockeyn! Man blir liksom som ett helt gäng som hänger ihop & man känner sig trygg mitt i folkmassan, trots att jag i vanliga fall inte gillar folkmassor...Men i "mitt" gäng känner jag mig trygg & där trivs jag!

Jag tänker mycket på det som har varit & vad jag vill få ut i framtiden. Jag saknar mycket av det gamla, som mina grabbar, min underbara kung & så lilla BomBom. De gav mig så mycket kärlek, så mycket liverfarenhet & även om min tid med Speed var väldigt krävande så lärde han mig otroligt mycket. En del av de saker han lärde mig är att behålla lugnet i paniksituationer (självklart funkar det inte alltid, men oftast) & han fick mig att våga tro på mig själv, han stärkte mitt självförtroende nåt så grymt mycket! Han visade hur jag kan göra för att stärka mitt självförtroende när det behövs & det är en sak jag aldrig kommer att glömma, åh vad jag saknar honom, min älskade Speedy BomBom.  

Och så min kung, hur beskriver man honom? Det går liksom inte, han lärde mig att leva, han lärde mig hur en trogen vän ska vara & han öppnade upp hundvärlden för mig. Hade jag inte haft honom så hade jag aldrig fått upp ögonen för denna underbara värld & jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt då. Jag är honom evigt tacksam för allt han gjorde för mig & det kommer jag alltid att vara, även om vi bara fick 4,5 år tillsammans. Om jag hade fått göra om mitt val mellan han & hans kullbror, med vetskapen om att han skulle vara tvungen att lämna jorden såpass ung så hade jag utan tvekan valt min kung igen. Jag skulle aldrig vilja byta bort vår tid tillsammans, aldrig nånsin.

Nu har jag min älskade prinsessa som ser till att skeppet fortfarande flyter som det ska. Utan henne vid min sida skulle allt vara så mycket värre, jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig. Jag önskar att hon hade fått träffa min kung & fått lära sig ett & annat.  Han skulle ha varit en PERFEKT läromästare att ta efter, men, men, det finns inget att göra åt ödet. Istället har nu JAG ansvaret för att visa Java hur saker & ting ska gå till & ja, jag tycker att jag sköter mig hyfsat!  Visst finns det en del saker att anmärka på, men hej, ingen är perfekt. Tillsammans med Java så stärker jag mitt självförtroende mer & mer med tanke på alla uppvisningar & tävlingar vi deltar i. Speciellt freestylen spelar en stor roll här, det finns ingenting som stärker självförtroendet lika mycket som när man vågar ge sig ut på planen & köra sitt program. Så jag hoppas & tror att vi har många år kvar på scenen tillsammans.

Jag har så mycket att må bra för, ändå mår jag många gånger så fruktansvärt dåligt.  Jag vill kunna njuta av livet, hela livet, men kommer jag nånsin att komma dit? Jag önskar att jag hade alla svaren nu, på en gång! Det som numera är det jobbigaste att tänka på är min brist på träning - jag kan inte träna!  När jag anstränger mig (eller ibland räcker det bara med att gå) så tappar jag känseln i hela kroppen & nästan faller ihop, jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, det är nästan som att hela kroppen somnar & domnar bort under några sekunder & detta upplever jag massvis med gånger varje dag. Värst blir det om jag anstränger mig mycket, som typ när jag försöker springa, då faller jag bokstavligt talat ihop helt. Samma sak i somras när jag simmade med Java, kroppen "gav upp" & jag sjönk, tack & lov sitter det bara i några sekunder åt gången så jag kunde ta mig upp till ytan snabbt igen, men det var oerhört obehagligt. Så det blev bara en simtur, mer än så vågade jag inte prova.
Vad beror detta på då? Ja, om jag det visste...Jag trodde först att det måste vara nån biverkning av de medicinerna jag äter, men nej, det finns ingenting som liknar detta i biverkningsväg utav nån av medicinerna & läkarna säger att det inte beror på dem, men de kan heller inte säga vad det kan tänkas bero på. Det är liksom ingen som har tagit detta på allvar, vilket är oerhört frustrerande! Jag vill ju kunna träna & på så sätt må bättre, men hur ska det gå till när kroppen inte alls är med på tåget?! Senast jag var inlagd (i början av Oktober) så träffade jag en på avdelningen som hade jättesvårt med att prata & det hade han tack vare att han har missbrukat en hel del droger & det kommer han att få leva med resten av sitt liv. Detta får mig genast att tänka på att det måste vara mitt fel att det är såhär, jag är mer eller mindre övertygad om att jag p.g.a alla intoxer har fått något fel på nervsystemet. Så imorrn ska jag kontakta min läkare på vårdcentralen & prata med henne för att höra vad jag kan göra, om det finns något "botemedel" eller om jag alltid kommer att få dras med det här. För nu ska jag gå till botten med det här, det är då en sak som är säker!