Den här dagen har vi spenderat på Skutberget där vi kollade på agilitytävlingarna som går där nu. Det blev ganska många timmar i solen, vilket känns på vissa ställen, haha. Tjejerna har skött sig bra, t.o.m Rally som har så svårt för att göra ingenting. Så jag är nöjd med dem båda två!

Men det var inte helt känslolöst att sitta där & titta på dem klasserna som jag & Java borde ha startat i. Den första banan, agilityklassen, såg riktigt rolig ut & ja, jag tror att den skulle passa oss. Hoppbanan däremot var för svår, men jag hade velat starta ändå. Så jag satt där & tänkte på min sjuka hund, tänk om vi aldrig mer kommer att kunna tävla?!  Tänk om vår tävlingskarriär för alltid är över. Den tanken fick tårarna att bränna bakom ögonlocken, men jag lyckades hålla emot, för jag ville ju inte sitta där bland massa folk & gråta! Nån måtta får det väl ändå vara?
På slutet så bytte jag plats för att kunna se hopp 1:an, så jag satt ganska själv, tack & lov. För det var en aussie som hoppade & slog i, antingen bommen, eller så trampade han snett, så han skrek & började halta omkring & ville inte stödja på sitt ena framben. Och då brast det för mig, då blev det bara för mycket! Så ja, jag satt där & grät en stund, rädd för att aldrig mer kunna tävla med min prinsessa.

Och dum som jag är så kommer jag att åka dit imorrn också. För även om det är jobbigt så mår jag bra av det, att vara ute & titta på nånting som jag tycker är roligt. Så jag tror att det positiva överväger det negativa, även om det känns hemskt emellanåt.

Om drygt en timme ska vi hem till farsan & grilla, min lillebrorsa fyller ju hela 21 år imorrn, så vi ska fira honom idag eftersom vår storebrorsa inte kunde imorrn. Det blir nog trevligt, även om jag ärligt talat känner mig ganska trött. Men jag har ju en timme på mig att samla krafter, så det ska nog gå bra.