Ja, man brukar säga att saker & ting kommer smygande, men här kommer det i full kraft direkt! Imorrn gäller det, imorrn får jag svaren jag velat haft i flera veckor, imorrn. Kl. 10:20 har vi tid för röntgen på Solstaden, jösses, nervös är nog bara förnamnet! Jag vill så gärna att lungorna & luftvägarna ska vara bra, att vi ska slippa gå vidare med fler utredningar, har vi inte redan haft vårt?! Jag vill kunna lägga pengarna (de lilla jag har kvar) på andra, mycket roligare saker. Och så tänker jag på Java, hon HATAR djursjukhus!! Så jag hoppas verkligen att luftvägarna ska vara utan anmärkning. Lite rättvisa måste det väl ändå finnas?! Eller?

Ute är det fortfarande skadligt varmt, men eftersom det blåser lite idag så kunde vi ta en liten promenad även under dagtid. Annars är det bara att vänta till kvällen kommer, för då kan man andas ute utan att bli svettig.  

Tog lite kort med mobilen när vi var ute, & som vanligt lekte dem med kottar (tänk att dem kan vara så jävla roliga!), haha. Rally är då INTE lätt att få bra kort på, så oerhört svårflörtad. Java skulle ju gå i graven för min skull, Rally skulle nog mer rulla sig på den.  Haha, nejdå, så illa hoppas jag inte att det är, men visst är det skillnad på dem.

Om 3 timmar är det dags för promenad igen, men vad ska man hitta på fram tills dess?

Ibland blir man påmind om hur livet snabbt kan förändras, det har jag blivit idag.

När jag var på jakt efter en lundehundsvalp (tik) så hörde jag av mig till en uppfödare i Österrike & efter många samtal med henne så blev det "bestämt" att jag skulle få köpa en valp efter hennes superfina Anuka. Även om jag aldrig har träffat Anuka så gillade jag henne skarpt, hon var en liten, smidig & aktiv lunde, precis som dem ska vara i mina ögon! Jag såg verkligen fram emot en valp från henne.

Men tiden gick, Anuka började till slut löpa & jag blev själaglad!! ÄNTLIGEN skulle min dröm gå i uppfyllelse! Men livet ville annorlunda. Anuka "fejk-löpte" så hon kunde inte paras, därför var det bara att fortsätta vänta på hennes riktiga löp.

Efter några månader så började jag ge upp hoppet om en valp därifrån, för jag ville ju ha en NU, inte om 1 år eller så, därför började jag se mig om efter andra intressanta kullar som var på väg. Men innerst inne hoppades jag hela tiden på att Anuka skulle sätta fart, för då fanns det inga tvivel från min sida.

Sen dök Rally upp, ganska oväntat, som gubben i lådan typ. Jag visade mitt intresse för henne, men samtidigt hade jag visat intresse för 2 andra kullar som var på väg. Jag visste inte riktigt vilken jag hoppades mest på, om jag ska vara ärlig. Men sen, när Nina sa att Rally var min om jag ville ha henne, ja, då kunde jag inte säga nej! Så jag "avbokade" mitt intresse för dem andra kullarna, för jag hade nu hittat min stjärna!

Kan berätta att i ena kullen jag hoppades på så föddes det bara 1 hane, som senare dog. I den andra kullen blev det 2 valpar, en hane & en tik, men tiken skulle uppfödaren behålla själv.

Så det känns som att det var ödet som gjorde att jag fick just Rally. Den lilla röda räven från norra Finland.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta nu är för att Anuka har dött. Hon dog idag & blev bara 4 år, precis som min kung. <3 Och trots att jag som sagt aldrig hann träffa henne så känns det i hjärtat. Kanske för att hon bara blev lika ung som Magic? Jag förstår hur det är att mista sin bästa vän i tidig ålder, det är inte rättvist nånstans. Så idag går mina tankar till Anuka & hennes flock, jag lider med dem. (Klicka på bilden för att komma till uppfödarens hemsida.)

Jag har varit med i många gäng, vissa bra, andra mindre bra. Några av dem bra är fotbollen, stallet & hundvärlden. Att umgås med såna som har samma intresse som en själv är underbart, man får ut så mycket av livet & kan bara vara. När man skiljs åt så börjar man direkt längta efter nästa gång man ska ses. Det är en underbar del av livet som jag skulle vilja känna oftare.

Många gånger ångrar jag att jag slutade med fotbollen, för där hade jag många kompisar, som tyckte om mig för den jag var. Jag har haft så många härliga stunder tillsammans, inte bara träningar & matcher, utan även cuper, bad & "privat". Hur hade mitt liv sett ut om jag hade fortsatt med fotbollen? Hade jag kommit långt? Jag låg ju faktiskt bra till i skytteligan, & jag vet att jag var en viktig spelare på planen. Jag var riktigt duktig & hade nog kunnat komma grymt långt om jag bara satsat allt. Men livet blir inte alltid som man tror...

...När hästarna kom in i mitt liv så försvann fotbollen sakta bort. Jag hade inte tid att ägna mig åt båda mina stora intressen, så jag fick välja, & jag valde hästarna. Oj så många gånger jag har ångrat det valet! Visst har jag fått ut mycket av mitt liv med hästarna, men fotbollen, nej, det var något riktigt speciellt. Jag hade ju kunnat fått en framtid där, varför gav jag upp det?

Det tog iofs inte lång tid innan jag fick kompisar i stallet också, & jag njöt av tiden med mina bästa vänner (hästarna). Visst, det har varit väldigt mycket sorg i mina relationer till hästarna, men dem har även gett mig otroligt mycket. Jag tror att det hade varit annorlunda om jag hade fått min dröm i uppfyllelse - att få en egen häst. För på så sätt hade jag kunnat "skydda" mig från förluster av älsklingshästarna, men nu blev det inte så, utan jag fick ta den hårda vägen.

Sen kom hundarna mer & mer in i mitt liv, & hästarna tynade bort. Åter igen fick jag göra ett val, hästarna eller hundarna? Min tid räckte inte riktigt till båda, så när jag fick veta att min absolut bästa vän, min stora favorit, min guldponny, Champis skulle säljas så var valet lätt. Jag lämnade honom innan han lämnade mig, för det gjorde minst ont så. Sen blev det ju så att han blev kvar på ridskolan, men då hade jag redan klippt så många band att det inte kändes värt att bygga upp nånting nytt. Inte eftersom jag hade Java som mer än gärna tillbringade varje sekund tillsammans med mig. Därför försvann hästarna.

Efter ett tag i hundvärlden så började jag lära känna folk, bilda gäng, träna & tävla tillsammans, umgås i övrigt, ta promenader osv, & det har varit underbart. Jag har aldrig ångrat en sekund att jag valde hundlivet, för jag får ut så sjukt mycket mer av hundarna än jag nånsin fått av hästarna, men det beror nog på att jag som sagt aldrig hade en egen häst. Jag har det verkligen bra med hundarna, visst har det varit förluster även där (som min kung), men inte alls lika många som i hästvärlden. Och jag ångrar absolut inte att jag blev hundägare!

MEN

Nu känns det som att jag är på väg bort från hundarna. Jag älskar dem fortfarande & vill aldrig leva utan dem, men allt det här andra i den världen, alla träningar & tävlingar, alla kompisar som man umgås med, det försvinner. Med största säkerhet känns det såhär nu eftersom Java är sjuk, men jag kan ändå inte sluta fråga mig själv; kommer jag att byta värld ännu en gång?
Jag känner mig inte längre som en medlem i nåt gäng. Man läser om folk som ses & tränar tillsammans, planerar tävlingar & har hur roligt som helst. Och vad gör jag? Jo, jag sitter hemma & blir hur avundsjuk som helst! Jag vill också vara med, bara för att jag inte kan träna & tävla så som alla andra kan, så kan jag väl få vara med ändå? Eller? Är det så att kan man inte göra det som alla andra gör så får man inte vara med alls? Är det så grymt?

Dessa tankar & känslor får mig att ifrågasätta allt som har med mitt satsande att göra. Hur roligt är det att alltid träna & tävla själv? För tänk om jag inte kommer in i nåt gäng, ska jag då åka iväg på allting ENSAM?! Tanken är ju inte sådär jättelockande om jag säger så.
Kanske skulle jag satsa på att bara ha hund, & ingenting mer...? Det är iaf så det känns nu. Bara ta promenader & njuta av hundarnas sällskap. Inga krav, inga framtidsplaner. Men är det verkligen så jag VILL ha det? Innerst inne? Eller är det nånting som bara inte stämmer just nu?

Ibland tror jag att jag åter igen håller på att dyka ner i en depression.  Jag har ökat min antidepressiva medicin i hopp om att mildra fallet. För nej, ingenting känns längre lika roligt som jag borde tycka att saker är. Nu vet jag ju också att Java's mående spelar en stor roll här, för det är sjukt jobbigt när hon är dålig! Men tänk om det inte bara är Java & depressionen, utan att det faktiskt är dags för mig att byta värld igen. Frågan är då; vilken värld kommer jag att hamna i?!

Snacka om att ha en dålig dag! Jag har varit astrött hela dagen, & jättevarm, så man kan tro att jag har feber, men nej, det har jag inte. Jag har i princip bara sovit, vilat, tittat på film, rastat tjejerna & tränat 2 korta pass med dem. Det märks att Rally börjar bli lite äldre, för hon kan vila på dagarna nu om ingenting händer. Förut var hon ju helt vild hela dagen, så en dag som denna så uppskattas lugnet.

Jag får så dåligt samvete när jag inte orkar sysselsätta tjejerna så mycket som dem själva vill, men vi alla har bra & dåliga dagar, & det måste få vara okej. Rally är ju bara 4 månader, så hon ska ju inte motioneras varje dag. Och Java, ja, jag vet inte hur mycket jag egentligen ska våga låta henne anstränga sig. Jag är livrädd för att anstränga henne för mycket & så får hon ingen luft.  Efter onsdag vet jag mer, om det bara är att börja bygga kondis, eller om vi ska fortsätta besöka djursjukhusen igen...

På bilden ovan ligger Rally & fjäskar för Java som tuggar på sitt ben. Så går det ALLTID till när dem får tuggben. Rally kör först ett race med sitt i munnen, sen tuggar hon lite på det, & sen ska hon fjäska för Java. Varför inte bara hålla sig till sitt eget?  

Efter en ordentlig dipp igår så mår jag mycket bättre idag. Jag fick ur mig massor när jag skrev gårdagens inlägg, & det tillsammans med dem tårarna som rann, gjorde att världen blev lite ljusare igen.  Så det är helt klart så att jag måste backa & ta sats ibland, även om stegen bakåt känns fel & är jobbiga. Men nu är jag i luften igen & har massor av hopp & krafter. *Underbart*

Idag har jag & Evelina umgåtts en del, vi tog en promenad & sen satt vi i gräset & bara njöt av tiden, & alla hundarna sprang lösa, lekte, hittade tennisbollar & pinnar, skällde på folk, & bara chillade. Mina tjejer var väldigt nöjda efteråt, jag menar, t.o.m Rally har sovit ett par timmar nu!!  Java var väl inte superglad över att ha sockor på sig, men hon accepterar dem snällt. Måste ju skydda tassarna nu ett tag, dels p.g.a klorna, men framför allt p.g.a den uppbrända trampdynan. Jag tänkte att jag skulle försöka linda den framtassen med tassbandage som hon får ha ikväll när vi ska iväg & kolla på en lydnadstävling, så att hon slipper ha sockorna på sig då. Men det återstår att se om jag lyckas med det eller inte.

Jag tycker att dagarna går JÄTTELÅNGSAMT, jag vill bara att det ska bli onsdag så att jag får lite mer svar. Den dagen kommer jag antingen att fira eller bryta ihop. Tårar lär det bli i vilket fall som helst, så låt oss hoppas att det blir glädjetårar.

Om drygt 2 timmar ska jag & tjejerna lasta in oss i bilen, åka & hämta Hanna & Ellie, & så ska vi åka ut till Hammarö brukshundklubb & kolla på lydnadstävlingen. Det blir bra träning för Rally, & självklart får Java följa med, jag skulle få så dåligt samvete om jag lämnar henne hemma, så hon följer som sagt med. Haha.

Efter promenaden idag så var Java halt & jag kände bara att nu orkar jag inte mer.  Det dyker upp nånting HELA TIDEN & jag orkar faktiskt inte hur mycket som helst. Jag är så jävla sårbar just nu, minsta lilla grej kan få hela min värld ur balans. Men jag biter ihop & gör det bästa av allting, tar promenader & tränar med tjejerna trots att jag egentligen inte har krafter till det. Allt jag vill är att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet, & stanna där tills allt är bra igen. Men det fungerar ju tyvärr inte så, mina tjejer behöver mig uppe & igång, så jag biter som sagt ihop & kämpar vidare.

Jag vet att jag egentligen inte är helt ensam, för det finns folk runt omkring som stöttar mig i alla lägen, som mina vänner, & min familj.  Sen finns det underbara människor här i cyber-världen som också visar sitt stöd, & det betyder mycket! Ni ger mig nya krafter, fyller på min tank när den ekar tom, utan er hade det aldrig gått.

Men faktan står kvar, Java är fortfarande sjuk. Det har blivit LITE bättre med andningen, iaf så länge hon får svalka sig i vatten ordentligt. Så jag ser ett ljus längst bort i tunneln, låt oss bara hoppas att det inte är ett tåg som kommer i full fart & krossar oss totalt.

När det gäller kisseriet så är det tyvärr ingen större skillnad.  Hon kissar fortfarande ofta, dock så har hon inte kissat inne på länge nu, så kanske går det också åt rätt håll? Bara att det går så långsamt att man inte märker framstegen? Jag hoppas att det är så, för nu finns det ingen mer hjälp att få från veterinärerna, för ingen hittar ju felet på henne. "Hon är en gåta för oss", jo tack för den! Det vill jag väl inte höra?!  

Igår när jag & Evelina var i paradiset några timmar så slipade ju Java upp några klor på sammanlagt 3 tassar så att dem blödde. Som tur var så blödde dem inte så mycket, men tanken slog mig ändå direkt; "jag orkar inte mer". Idag har hon dock inte haft några problem med klorna, utan dem höll fint under promenaden.

MEN, som jag skrev högst upp, efter promenaden blev Java halt på ett framben. Jag tänkte ju direkt att nu var det kört, nu är det allvarligt & jag kommer att tvingas ta bort henne. Jag la mig i sängen & lät tårarna rinna, jag kände mig så fruktansvärt maktlös. Efter att ha legat där & funderat en stund så började jag genomsöka alla tassarna i hopp om att finna en orsak, & tänka sig - nånting gick åt rätt håll!  På höger framtass, på den stora trampdynan, så har hon bränt upp en stor bit av huden, så det är inte konstigt att hon har ont! Även om det blir jobbigt för henne ett tag nu framöver, med antingen tassbandage eller sockor, så blev jag VÄLDIGT LÄTTAD när jag upptäckte felet. För jag vet ju att bara det får läka så är hon fit for fight igen!

Så ja, allting med Java tär helt klart på mig, otroligt mycket. Men jag biter ihop, håller huvudet högt & ber till högre makter att det vänder & blir bättre snart.

Jag, Evelina & våra fina tjejer drog iväg till Paradiset! Flera timmar spenderade vi ute på klipporna & både vi & hundarna njöt för fulla muggar! Java & Shandi var i vattnet större delen av tiden, & lilla Rally knallade omkring på klipporna & utforskade & framför allt SMAKADAE på precis allting! Haha.
Självklart var systemkameran med, så nu finns det hela 36 (!!) bilder från dagen i galleriet på hemsidan. Snacka om att man längtar tillbaka dit när man ser bilderna, ändå var det inte längesen vi kom därifrån.  

I slutet av vistelsen så började Java blöda på tassarna. Det visade sig att allt spring på klipporna hade slitet ner klorna så mycket att dem blödde!  Shandi var väldigt nära att också börja blöda, men hon klarade sig. Den lilla rävens klor var knappt slitna alls, så visst har hon en helt annan teknik när hon skuttar fram.
Så nu får Java ha sockor på alla tassarna när vi går med andra hundar på asfalt - eftersom hon springer som en galning då! Går vi själva så behöver hon inte ha några sockor, för då idiot-springer hon inte.

Imorrn ska vi träffa Lina!  Vi hade först tänkt att åka till paradiset, men det blir ju inge bra med tanke på Java's klor, så det är synd. Jag tänkte att jag & Java iaf skulle passa på att simma lite tillsammans i Sundsta-tjärn när vi ändå är på Norrstrand. Förhoppningsvis vill Lina göra oss sällskap där innan vi går en långpromenad.  

Om motivationen inte helt dör ut under kvällen så tänkte jag träna nåt kort pass inomhus med båda tjejerna. Java får fortsätta träna på att krypa, & Rally får finslipa dem sakerna hon redan kan. Men vi får se som sagt, det är inte säkert att det blir någon träning, för just nu är tjejerna helt döda, & ja, jag njuter mest av lugnet, haha.

Ser ni Rally & Foxie ute på klipporna?

Java är i paradiset.

Igår hittade jag & Therese ett helt underbart ställe! Det var hur fint som helst & hundarna ÄLSKADE det!! Vi satt där på klipporna & hundarna fick springa lösa. Java passade på att bada massor, & lundehundarna gjorde det dem är gjorda för - klättra omkring på klipporna. Att sitta där i solen & bara vara var hur skönt som helst. Något som helt klart måste göras om!

En kort promenad med tjejerna, dammsugning & skurning av lägenheten samt en dusch är väl ungefär vad den här dagen har bestått av. Med andra ord inte särskilt mycket. Jag känner mig inte i form & då är det inte alltid så bra att försöka träna med tjejerna, för då är inte mitt tålamod på topp & jag har lättare för att bli arg/irriterad på dem, vilket inte är schysst mot dem. Så nej, ingen träning idag.

Morgondagen är helt blank. Med andra ord har jag ingen som helst aning om vad vi ska hitta på då. Om det är bra väder kanske man kan åka & bada? Fast det är roligare om man har sällskap av nån, men jag får nog nöja mig med sällskapet av mina fina tjejer.