Idag fick jag ett litet paket & jag som älskar presenter blev jätteglad & nyfiken!

Det lilla paketet:

Innanför pappret möttes jag av denna gröna lådan:

Och inuti lådan fanns denna fantastiskt fina:

En present från Anna, hon är sjukt duktig på att virka & gjorde denna till mig som en tröst när jag inte kan umgås med min älskade prinsessa. Det fanns även ett litet brev med:

"Hej Malin!
Här kommer en liten virkad Java som jag vill att du ska ha. Hon är liten & portabel - nu hoppas jag verkligen att du ska slippa sjukhusvistelser framöver, men om du skulle behöva åka in så har du nu en mini-Java som du alltid kan ha med dig. Jag hoppas att hon för tur med sig!  :)
Många kramar från mig, Erik & hundarna
/Anna"

Jag kan inte beskriva hur glad jag blev när jag fick min lilla mini-Java & hon kommer att få hänga med på det mesta, helt klart min nya maskot! Så tack så himla mycket Anna, detta gjorde verkligen min dag!  

Dagen har annars varit lugn, jag har varken ätit eller druckit nånting idag, så jag har sluppit kramperna (utom imorse när jag vaknade av dem), men det är liksom inte hållbart att inte äta eller dricka, därför tänker jag snart utmana det hela & äta mat. Jag måste ju prova för att veta om magen klarar av det eller inte, jag förbereder mig på det värsta, men hoppas på det bästa.

På fredag kommer lilla damen hem igen & jag saknar henne hur mycket som helst! Samtidigt är jag jättetacksam för att hundvakterna har kunnat haft henne så länge, jag vet inte hur jag hade orkat med henne under denna tid som varit. Jag vill att det ska vända nu så att jag orkar med promenader & träning, för fan vad jag saknar det! Det yngsta barnet i familjen (Hanna) uppdaterar sin status på facebook & skriver inlägg i sin blogg om Java & hon lägger även ut bilder.  Det känns helt skumt att se MIN hund någon annanstans, men man ser på bilderna att hon trivs så det värmer mitt hjärta att veta att hon har det bra & får det hon förtjänar.

Så som ni kanske förstår så mår jag mycket bättre idag, inte alls lika ledsen & känner inte samma hopplöshet, men visst känns det tufft. Jag behöver allt stöd jag kan få nu & jag är så oerhört tacksam för att jag har min familj & några vänner som alltid finns där för mig!  Så tack!

Nu har det blivit matdags, spännande minst sagt...

Tårarna bara rinner, jag klarar inte av detta, det blir för mycket & det gör för ont. Idag har jag flängt runt en massa, pratat med hur många personer som helst & ingen vill/kan hjälpa mig, utan alla bara skickar vidare mig till andra ställen. Så efter att ha pratat med röntgen, kirurgakuten & vart på vårdcentralen 2 gånger så blev jag åter igen skickad till akuten. Väl på akuten så fick jag nästan en utskällning för att jag kom dit ännu en gång! De sa att min smärta är kronisk & att det inte finns nånting att göra åt den utan det var bara för mig att lära mig leva med den.  Sen så sa läkaren där att om det blir värre så skulle jag INTE komma tillbaka dit, utan då vända mig till min vårdcentral.

Så just nu känns allt bara för hemskt & jag kan verkligen inte sluta gråta, jag känner mig så jävla sviken av vården så ni anar inte. Jag har bönat & bett om hjälp i en vecka, jag har gjort allt jag har kunnat, men nej, ingen kan hjälpa mig & alla säger olika saker. Ena stunden ska jag till vårdcentralen & ta prover, men när man väl kommer dit så får de besked om att jag inte ska göra det & ärligt, nu orkar jag inte mer.

Jag får nu tänka om ordentligt, vad som utlöser den värsta smärtan osv & det är helt klart maten, så fr.o.m nu så tänker jag inte äta nånting alls, för jag klarar inte av smärtan som kommer efteråt, jag gör fan inte det, så nu får jag leva på dricka, vatten, mjölk & näringsdrycker. Jag vet att detta inte kommer att hålla särskilt länge & hade det inte varit för att jag har ansvar för min lilla skatt Java så hade jag inte brytt mig alls, men nu måste jag tänka på henne & hon behöver sin matte. Jag vet som sagt mycket väl att denna "diet" inte kommer att vara så skonsam, men jag går hellre hungrig dygnet runt än att ha sån där vidrig smärta att jag bara kräks.

Imorrn ska jag ta nya tag, ringa vårdcentralen & kräva en tid redan denna veckan, samt ringa patientnämnden, beskriva situationen & fråga vad fan jag ska ta mig till. Men som sagt, det blir imorrn, idag ska jag bara försöka ta mig igenom kvällen & natten utan de värsta smärtorna.

Nu är jag hemma igen efter att ha spenderat 7 timmar på akuten. Den första läkaren sa att proverna såg bra ut & han ville därför skicka hem mig, men som tur var så hann han sluta innan han hann skicka hem mig. Så jag fick träffa ännu en läkare & hon sa att mina lever-värden var förhöjda & att hon skulle fixa så att jag får komma in redan imorrn igen för att köra ultraljud. Hade det inte varit överfullt på alla avdelningarna så hade jag fått ligga kvar över natten, men, men, jag dör nog inte av en natt hemma. Skulle det bli mycket värre under natten så skulle jag såklart åka in igen, men jag tror att det ska gå bra ändå, har fått med mig smärtstillande tabletter som jag kan ta vid behov.

Nu ska jag bara ta det lugnt, se på Wallander & sen försöka lägga mig tidigt så att jag orkar med morgondagen.

När jag skulle bli utskriven från sjukhuset nu senaste vändan så sa läkaren på avdelningen att jag skulle åka in igen om det inte blev bättre, & just nu gör det jävligt ont! Jag har haft småkramper hela dagen, men ändå kunnat fungera "normalt", ätit, städat, duschat osv. Nu kan jag knappt sitta här & skriva, det går om jag sitter riktigt ihopkurad med magen. Men ärligt, ska jag verkligen behöva bli inlagd IGEN på så kort tid?! Jag vill inte tillbaka till sjukhuslivet för jag blir bara så jävla hospitaliserad & det vill jag inte! Men å andra sidan så kan jag inte leva med dessa kramper heller.  

Java är iaf hos familjen Karlstam så henne behöver jag inte bry mig om de närmsta dagarna, vilket känns oerhört skönt. Jag är väldigt tacksam över att ha dem & det är så roligt att se hur glad Java blir varje gång de kommer!  Jag behöver verkligen inte oroa mig för henne där, för jag VET att hon har det bra & är uppskattad, samt får massor med motion & uppmärksamhet - perfekt med andra ord!

Nej, nu klarar jag inte av att sitta här längre, magen tar kål på mig nu tror jag, får sätta på en film & ligga ihopkurad i soffan & försöka fokusera på att slappna av, det är liksom mitt enda hopp för att slippa kramperna.

Idag har jag mest sovit, jag fattar inte hur man kan vara så oändligt trött! Jag har garanterat sovit dubbelt så mycket som jag har varit vaken & ändå längtar jag till kvällen kommer då jag får sova igen...Stackars Java har fått sysselsätta sig själv & det har hon gjort med ALLA leksakerna, för uppenbarligen räckte det inte med att använda EN utan alla var tvungna att komma fram, haha.

Imorrn kommer familjen Karlstam & hämtar Java & så ska hon få bo hos dem i 3 dagar, det blir bäst så för oss alla, jag behöver ju vila & Java behöver få röra på sig & göra av med sin energi, nu när hon äntligen får det! Jag hoppas att jag ska må bättre & vara piggare när hon kommer tillbaka, men det återstår att se.

Självklart håller jag på att bli förkyld också, men det kanske är lika bra att ta allt på en gång? Jag vill bara bli frisk & pigg igen så att jag & Java kan börja utforska vår omgivning nu när vi har massa nya vägar att gå på.  Man läser på Facebook om allt alla andra sysslar med & då längtar man verkligen efter att få göra vad man vill, att kunna träna & tävla så mycket man bara orkar! Jag känner mig verkligen ensam, men jag hoppas & tror att den känsla kommer att försvinna så fort jag blir frisk.

Finns väl inte så mycket mer att tillägga, jag sover ju typ hela tiden så...

Nu är jag äntligen hemma i min lägenhet igen efter att ha spenderat nästan 4 dygn på sjukhuset. Avdelningen jag låg på var jättebra, personalen var supertrevlig & ja, alla gjorde allt de kunde för att hjälpa en på bästa sätt.
Jag har ju skrivit små korta uppdateringar från mobilen, men nu tänkte jag gå in på vissa saker lite närmare eftersom det är så himla mycket lättare att skriva från datorn än på mobilen...  

På tisdagen hade jag såna magsmärtor att jag åkte in till akuten där de undersökte mig & tog lite prover. Allting såg bra ut & läkaren tänkte skicka hem mig, men när han kom in i rummet igen & såg mig ligga & vrida & vända mig i kramper så ångrade han sig snabbt & sa att jag skulle stanna över natten, för hade jag sådär ont så ville han inte chansa på att skicka hem mig. Han sa också att jag skulle få göra en gastroskopi på onsdag förmiddag. Så när jag kom till avdelningen så fick jag dropp & smärtstillande, så till slut kunde jag slappna av lite.

Onsdagen var en spännande dag kan man lugnt säga. Den började i galna smärtor, tårarna bara sprutade & jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Personalen kallade på en läkare så snabbt som möjligt & det räckte med att han såg mina ögon (med pupiller som nästan sprängdes p.g.a smärtan) så sa han att de skulle ge mig en injektion med morfin. De hann knappt spruta in allt morfin innan jag blev jättedåligt, mådde illa, hade känslan av att huvudet brann & allt bara snurrade runt, runt. Jag fick ligga & hålla i mig i sängen för att inte trilla ner, & ja, vet inte riktigt vad jag ska säga mer, men fy fan vad dåligt jag mådde!
Precis när morfinet började släppa så var det dags att transporteras till gastroskopin & läkaren där var jättetrevlig, han skämtade & försökte göra allting så roligt som möjligt, härligt med sån inställning!  Jag sa hur livrädd jag var för att inte klara undersökningen & han sa att de skulle ge mig lugnande så att jag blev "lullig" & då skulle det inte vara någon fara. Jag hade ju inte sådär fruktansvärt mycket att välja på, så det var bara att snällt ligga kvar på sängen & hålla med. Jag minns att de sprutade in nånting i halsen för att bedöva den, sen minns jag inget mer alls...
Vaknade upp på avdelningen med en hel arme människor runt sängen & dessutom såg jag 3 saker av allting, så det var riktigt läskigt! Jag var (& är fortfarande) väldigt öm på alla "trigger-punkter" jag kan komma på, då läkarna hade tryckt på alla dem för att få mig att vakna till liv igen. Jag var borta ungefär 1,5 timmar & själva gastroskopin tog inte mer än 5-10 minuter så resten av den tiden försökte de väcka mig, men det minns inte jag nånting av. Jag hade tydligen skrämt upp dem rejält, men den här gången var det faktiskt INTE mitt fel att jag blev medvetslös såpass länge, utan det var tack vare morfinet i kombination med det lugnande jag fick, det blev helt enkelt för starkt för min lilla kropp.
Hur som helst, de hade inte sett nånting, men läkaren sa att de mest kollar efter magsår & något sånt hade de inte hittat. Men de kunde inte se om det är magkatarr eller inte.

Igår fick jag göra en skiktröntgen av hela magen, men det visade inte heller något, såklart, precis som alla andra provtagningar. Men även här kunde de inte se ifall man hade magkatarr eller inte. Jag hoppades att jag skulle kunna åka hem på eftermiddagen, men efter att ha ätit middag så kom smärtorna igen & de ville inte skicka hem mig.

Imorse vaknade jag vid halv 6 & spydde som en gris, fy fan. Jag trodde nästan att min sista stund var kommen, men se, jag överlevde även denna gång! Bortsett från starten på dagen så har jag mått helt okej, & därför fick jag äntligen åka hem, med nya mediciner i påsen & ett lovord att jag skulle åka in igen till akuten om det blev sämre igen. Men jag måste ju låta den nya medicinen få en ärlig chans innan jag eventuellt överlägger en inläggning.

Under alla dessa dagar så har jag fastat jättemycket, många undersökningar krävde ju det plus att det var i samband med maten som jag fick såna smärtor så jag gick med dropp nästan hela tiden. Min nya polare måste ha kommit direkt från cfä (centrum för ätstörningar) för jävlar vad smal han var!  Haha, måste ju skämta till lite saker när allt är jobbigt. Jag har även ätit mer piller än nånsin så jag har verkligen känt mig som värsta knarkaren, bara proppat i mig piller efter piller & jag har gått med på såna undersökningar & provtagningar som jag aldrig trodde att jag skulle göra! Bara den delen att ALLA dagarna började kl. 6 med blodprover, så min nålskräck är nästan helt botad nu.  

Dagarna har faktiskt gått ganska så snabbt, jag har varit tvungen att sova mycket för att orka med smärtorna & alla undersökningar & provtagningar, så det har inte varit långtråkigt, utom idag då, eftersom jag kände mig så pigg & smärtfri! Sen så kom min farsa dit & hälsade på mig varje dag & det var skönt, speciellt när han kom igår kväll när jag hade superont, då kändes det tryggt att kunna krypa upp i en välbekant & trygg famn. Så jag är jätteglad över alla besöken jag fick.

Java har ju fått bott hos först min farsa, sen har min lillebrorsa & hans tjej tagit hand om henne. Även om vi båda har klarat oss bra på "egen" hand så är vi glada över att vara tillsammans igen.  

Nu när jag är hemma så gäller det att verkligen LYSSNA på kroppen, det gäller inte bara smärtorna i magen, utan även huvudvärken som jag har fått tampas med under dessa dagar. Så när smärtstillande inte längre hjälper så måste jag gå & lägga mig, oavsett vad jag egentligen gör, för det är enda sättet att bli av med smärtan.
Så de närmsta dagarna kommer jag att ta det väldigt lugnt, se till att äta med jämna mellanrum & vila när det behövs. Ingen stress alls, utan bara vara & se till att hålla mig stabil.

Idag har jag mått mycket bättre än tidigare dagar och jag var säker på att jag skulle få åka hem, men så åt jag mat och smärtan och kramperna var ett faktum. :( Så jag blir kvar här ännu en natt, hoppas att det blir dek sista, för jag saknar Java och min fina lägenhet. Imorrn kommer jag i vilket fall som helst åka in till djursjukhuset med bruden för att ta bort stygnen, hon behöver mig där så därför tvekar jag inte en sekund på att åka dit. Jag hoppas så klart att jag hinner bli utskriven innan, men blir jag inte det så får jag komma tillbaka hit när jag är klar på djursjukhuset.Det är tråkigt att vara här, men hellre här än hemma när kramperna kommer då de skrämmer mig jävligt mycket! Nu ska jag slappa framför OS på tv'n. ;)

Ja, jag är fortfarande kvar på sjukhuset, kommer förhoppningsvis hem imorrn. Imorse gjorde de en gastroskopi på mig och det hela spårade ur en del kan man väl säga, men det skriver jag om när jag är hemma igen och kan uppdatera från datorn, blir lite jobbigt att skriva såpass mycket på mobilen. Imorrn väntar fler provtagningar, de misstänker att det är gallsten, men de är inte säkra. Jag själv har absolut ingen aning om vad det kan vara, allt jag vet är att det gör jävligt ont! Nu ska jag försöka sova, vi får väl se hur det går...