Idag har jag haft fullt upp, startade redan 07:15 med att gå till boendevärden för att hämta ut nyckeln till tvättstugan, de har bara öppet mellan 07:15-08:00 så det är bara att bita ihop & gå upp tidigt om man vill dem nåt. När jag kom hem igen så återvände jag till sängen & sov ett par timmar innan klockan ringde igen, denna gången för att jag skulle iväg på ultraljud på sjukhuset. Sen blev det tvättstugan i några timmar & det är först nu som jag kan koppla av lite.

Utlraljudet på sjukhuset gav värsta tänkbara svar - ingenting ser konstigt ut! Så som läget är nu så finns det inget nån kan göra för att hjälpa mig eftersom allt ser så bra ut.  Jag brukar inte vilja ha massa fel, men nu önskar jag verkligen att nåt prov/nån undersökning inte alls är bra så att jag kan få nån hjälp nån gång! Jag orkar inte hur länge som helst, tack & lov kan jag sova på nätterna, men all vaken tid har jag småkramper som växer enormt mycket vid intag av mat eller dryck & även om jag dagligen tar maxdosen av medicinerna jag har fått så...Ja, vad ska jag säga, de tar bort det allra värsta kramperna, men långt ifrån alla.
Iaf, när jag kom hem från sjukhuset så ringde jag vårdcentralen för att kräva en tid så snart som möjligt för vidare utredning, men det första de säger är att jag redan har en tid inbokad den 7:e September, med andra ord om 3 veckor!!! Jag sa att jag omöjligtvis kunde vänta så länge, utan att jag behövde komma in gärna idag (som de från början sa att jag skulle få), men den tidigaste tiden de kunde erbjuda var på torsdag eftermiddag, så jag hade inte så mycket att välja på, utan fick snällt ta den tiden. På måndag ska jag dock in & ta lite prover, men ärligt, det känns allt annat än roligt att behöva vänta ända tills torsdag...
För att vc ska förstå hur jobbigt allt detta är för mig så krävs det några "åtgärder" från min sida, även om jag egentligen inte vill göra såhär så blir det bäst så, för som sagt, de måste ta mig på allvar & hjälpa mig NU!

Nu har min prinsessa kommit hem igen & jävlar i min låda vad jag har saknat henne!  Men trots saknaden så har det gått bra, fast det är nog med största säkerhet alla magproblem som fått mig att tänka på nånting annat. Nu är jag rädd att jag inte ska klara av henne, för hur ska jag orka med långa promenader & träning med dessa kramper? Jag tänker försöka så gott jag kan, mer än så kan jag ju faktiskt inte göra.

Imorrn ska jag & Mimmie gå en sväng med våra bc-hönor & på söndag blir det promenad med Elin & hennes grabbar, så Java kommer nog att bli väldigt nöjd. Hon har ju inte fått leka med nån hund på typ en månad p.g.a att hon har varit sjuk & blivit opererad, så hon kommer nog att bli överlycklig.  Att vara ute & gå tillsammans med andra & se alla hundarna springa runt & leka är ren & skär terapi för själen, så mer sånt tack!

Resten av kvällen ska vi bara ta det lugnt, både jag & Java behöver ta igen oss lite, även om lilla damen kanske inte håller med om det.