Nu är jag äntligen hemma i min lägenhet igen efter att ha spenderat nästan 4 dygn på sjukhuset. Avdelningen jag låg på var jättebra, personalen var supertrevlig & ja, alla gjorde allt de kunde för att hjälpa en på bästa sätt.
Jag har ju skrivit små korta uppdateringar från mobilen, men nu tänkte jag gå in på vissa saker lite närmare eftersom det är så himla mycket lättare att skriva från datorn än på mobilen...  

På tisdagen hade jag såna magsmärtor att jag åkte in till akuten där de undersökte mig & tog lite prover. Allting såg bra ut & läkaren tänkte skicka hem mig, men när han kom in i rummet igen & såg mig ligga & vrida & vända mig i kramper så ångrade han sig snabbt & sa att jag skulle stanna över natten, för hade jag sådär ont så ville han inte chansa på att skicka hem mig. Han sa också att jag skulle få göra en gastroskopi på onsdag förmiddag. Så när jag kom till avdelningen så fick jag dropp & smärtstillande, så till slut kunde jag slappna av lite.

Onsdagen var en spännande dag kan man lugnt säga. Den började i galna smärtor, tårarna bara sprutade & jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Personalen kallade på en läkare så snabbt som möjligt & det räckte med att han såg mina ögon (med pupiller som nästan sprängdes p.g.a smärtan) så sa han att de skulle ge mig en injektion med morfin. De hann knappt spruta in allt morfin innan jag blev jättedåligt, mådde illa, hade känslan av att huvudet brann & allt bara snurrade runt, runt. Jag fick ligga & hålla i mig i sängen för att inte trilla ner, & ja, vet inte riktigt vad jag ska säga mer, men fy fan vad dåligt jag mådde!
Precis när morfinet började släppa så var det dags att transporteras till gastroskopin & läkaren där var jättetrevlig, han skämtade & försökte göra allting så roligt som möjligt, härligt med sån inställning!  Jag sa hur livrädd jag var för att inte klara undersökningen & han sa att de skulle ge mig lugnande så att jag blev "lullig" & då skulle det inte vara någon fara. Jag hade ju inte sådär fruktansvärt mycket att välja på, så det var bara att snällt ligga kvar på sängen & hålla med. Jag minns att de sprutade in nånting i halsen för att bedöva den, sen minns jag inget mer alls...
Vaknade upp på avdelningen med en hel arme människor runt sängen & dessutom såg jag 3 saker av allting, så det var riktigt läskigt! Jag var (& är fortfarande) väldigt öm på alla "trigger-punkter" jag kan komma på, då läkarna hade tryckt på alla dem för att få mig att vakna till liv igen. Jag var borta ungefär 1,5 timmar & själva gastroskopin tog inte mer än 5-10 minuter så resten av den tiden försökte de väcka mig, men det minns inte jag nånting av. Jag hade tydligen skrämt upp dem rejält, men den här gången var det faktiskt INTE mitt fel att jag blev medvetslös såpass länge, utan det var tack vare morfinet i kombination med det lugnande jag fick, det blev helt enkelt för starkt för min lilla kropp.
Hur som helst, de hade inte sett nånting, men läkaren sa att de mest kollar efter magsår & något sånt hade de inte hittat. Men de kunde inte se om det är magkatarr eller inte.

Igår fick jag göra en skiktröntgen av hela magen, men det visade inte heller något, såklart, precis som alla andra provtagningar. Men även här kunde de inte se ifall man hade magkatarr eller inte. Jag hoppades att jag skulle kunna åka hem på eftermiddagen, men efter att ha ätit middag så kom smärtorna igen & de ville inte skicka hem mig.

Imorse vaknade jag vid halv 6 & spydde som en gris, fy fan. Jag trodde nästan att min sista stund var kommen, men se, jag överlevde även denna gång! Bortsett från starten på dagen så har jag mått helt okej, & därför fick jag äntligen åka hem, med nya mediciner i påsen & ett lovord att jag skulle åka in igen till akuten om det blev sämre igen. Men jag måste ju låta den nya medicinen få en ärlig chans innan jag eventuellt överlägger en inläggning.

Under alla dessa dagar så har jag fastat jättemycket, många undersökningar krävde ju det plus att det var i samband med maten som jag fick såna smärtor så jag gick med dropp nästan hela tiden. Min nya polare måste ha kommit direkt från cfä (centrum för ätstörningar) för jävlar vad smal han var!  Haha, måste ju skämta till lite saker när allt är jobbigt. Jag har även ätit mer piller än nånsin så jag har verkligen känt mig som värsta knarkaren, bara proppat i mig piller efter piller & jag har gått med på såna undersökningar & provtagningar som jag aldrig trodde att jag skulle göra! Bara den delen att ALLA dagarna började kl. 6 med blodprover, så min nålskräck är nästan helt botad nu.  

Dagarna har faktiskt gått ganska så snabbt, jag har varit tvungen att sova mycket för att orka med smärtorna & alla undersökningar & provtagningar, så det har inte varit långtråkigt, utom idag då, eftersom jag kände mig så pigg & smärtfri! Sen så kom min farsa dit & hälsade på mig varje dag & det var skönt, speciellt när han kom igår kväll när jag hade superont, då kändes det tryggt att kunna krypa upp i en välbekant & trygg famn. Så jag är jätteglad över alla besöken jag fick.

Java har ju fått bott hos först min farsa, sen har min lillebrorsa & hans tjej tagit hand om henne. Även om vi båda har klarat oss bra på "egen" hand så är vi glada över att vara tillsammans igen.  

Nu när jag är hemma så gäller det att verkligen LYSSNA på kroppen, det gäller inte bara smärtorna i magen, utan även huvudvärken som jag har fått tampas med under dessa dagar. Så när smärtstillande inte längre hjälper så måste jag gå & lägga mig, oavsett vad jag egentligen gör, för det är enda sättet att bli av med smärtan.
Så de närmsta dagarna kommer jag att ta det väldigt lugnt, se till att äta med jämna mellanrum & vila när det behövs. Ingen stress alls, utan bara vara & se till att hålla mig stabil.