Idag är det en riktigt tuff dag, hela tiden maler självskadetankarna i huvudet på mig, om & om igen. Jag har varit grymt nära att låta dem ta över, men lyckats avstå, fast än är inte dagen slut, så mycket kan fortfarande hända. Jag försöker motivera mig med olika saker när längtan blir för stark, försöker se alla nackdelar & allt jag förlorar om jag väljer att återvända till självskadorna & mörkret. Jag riskerar då att bli inlåst på psyk igen & det vill jag aldrig mer behöva uppleva då det är så jävla hemskt! Jag skadar dessutom inte bara mig själv utan även alla runt omkring mig som vill mig väl, inte allra minst min familj & Java. Min familj skulle ju förstå om jag blev inlagd, men Java då? Hur skulle hon kunna förstå att hennes matte är sjuk & behöver vara på sjukhuset? Nej, just det, hon skulle inte alls förstå & jag vill inte utsätta henne för det.

Jag ska inte ljuga för er, tårarna rinner & jag önskar att livet vore lättare än det är. De senaste dagarna har varit extremt jobbiga & det beror mycket på vad den elaka läkaren på avdelningen sa till mig, han som sa att det enda rätta stället för mig är psyk. Den "friska" sidan av mig vet att han har fel, medan den "sjuka" sidan är övertygad om att han har rätt. Jag är psykiskt sjuk & borde därför ligga inlåst på psyket, & det medför också att det är fritt fram att skada sig. Jag vill inte tänka så, jag vill inte känna så, jag vill inte ens att det ska finnas med på världskartan, men just nu är det precis så mina tankar går.

I hopp om att avleda det sjuka begäret av att skada mig så tog jag en promenad med prinsessan. Hon fick träna lite balans & så körde vi skiften som vi ska använda i freestylen nästa helg, för vill man ha höga poäng så gäller det att allt flyter ihop, så det är det vi jobbar för fullt med just nu. Vi ska köra samma program som sist, fast jag har ändrat början lite i hopp om att det ska höja poängen ännu mer. Jag vill ju så himla gärna få den sista uppflyttningspoängen så att Java får ännu en titel (FD1), ni som känner mig vet ju att jag är titel-tokig.  Om vi skulle få titeln i Linköping så kommer vi utan tvekan att starta klass 2 här i Karlstad i November, för varför fortsätta tävla i en klass där man inte har nåt mer att hämta? Detta skulle ju isf innebära att jag måste starta klass 2 i finalen i Agria Freestyle Cup, men det gör mig ingenting.

Senare idag kanske det blir ett litet träningspass tillsammans med Elin, vi tränade ju lite igår & det var roligt, mycket roligare att träna tillsammans med nån än att träna ensam. Måste se till att träna till musik snart också, fast just nu har jag inte tillgång till min cd-skiva där låten finns, så det får bli en annan gång.

Tack vare promenaden & denna avskrivningen så känner jag mig mycket bättre, självskadetankarna drar sig tillbaka för denna gång, & även om jag vet att de kommer att återvända så småningsom så tänker jag njuta av lugnet nu. Jag ska klara det här, jag ska bli fri, jag vill inte hålla på med den skiten längre, det måste tillhöra det förflutna. Jag är glad över att jag har Abi som stöd genom detta, hon förstår verkligen vilken kamp det är, nu har hon lyckats vara skadefri i 2,5 år - det är lång tid! Så jag får ha henne som förebild i min kamp, kan hon så kan jag, eller hur?!