Hemma igen, jag som trodde att jag ÄNTLIGEN skulle få den hjälp jag behöver, men fan vad fel jag hade!  Läkaren på akuten var jättebra, han tog mig på allvar & såg till att jag fick göra några olika undersökningar innan han skrev in mig på avdelning 6. När han sa att jag hade irriterande körtlar i magen som kunde vara orsaken till allt besvär & att vi nu skulle gå vidare efter det så tändes ett hopp inom mig, men numera är det helt dött, det har läkaren på avdelningen sett till.

Jag kom till avdelningen vid 1 på natten, kunde då inte ta mina sömnmediciner eftersom jag isf hade förstört hela den här dagen, men det fick jag ångra ganska fort. Jag fick 1 morfinspruta mot smärtan direkt jag kom dit, men sömnen uteblev ändå. Vid kl. 3 fick jag ännu en morfinspruta & smärtan försvann, men fortfarande inte sömn. Så ja, man kan lugnt säga att jag är något utsliten idag.

Jag var tvungen att vara fastande inför förmiddagens bedömning av läkaren, vilket gjorde att magen även krampade av hunger, men de kramperna är ingenting mot de andra kramperna som nästan tar kål på mig! På förmiddagen så gick jag in på toaletten & när jag skulle gå därifrån så kom kramperna i ett "skala-10-anfall" & jag ramlade ihop på golvet i tårar, satt där i säkert en kvart innan jag kunde resa mig upp. Jag kunde ha larmat, men valde att inte göra det, fråga mig inte varför, men det var antagligen för att jag skämdes så över att ha så ont...Iaf, när jag kom ut från toan så stod 3 läkare där & väntade på mig, så de följde med mig direkt bort till min säng, & det var med tårar som rann längst med kinderna som jag lyckades ta mig dit. Jag förväntade mig att överläkaren skulle undersöka mig, men nej, han började direkt prata om att jag skulle in på psyk eftersom jag behövde bli inlagd där.  Jag ifrågasatte varför han ville skicka mig dit när jag sökt p.g.a magen, men han sa bara att det berodde på ångest. Och ju mer jag vägrade att gå med på att bli skickad dit, desto mer saker anklagande han mig för, rätt som det var så frågade han om jag hade massa piller med mig som jag hade tagit, & när jag svarade nej på det så frågade han vad jag hade tagit innan jag åkte in. Jag försökte få honom att förstå att jag INTE hade tagit någon överdos, men nej, han hade redan bestämt sig för att det så, det var liksom omöjligt att få honom att ändra åsikt. Han gjorde också helt klart för mig att jag inte var välkommen på någon annan avdelning på sjukhuset, utan ville jag ha hjälp så skulle jag vända mig till psyk i fortsättningen!! Jag bara grät, hela tiden, kände mig så jävla kränkt, en gång psykpatient = alltid psykpatient.
Så jag valde att åka hem istället för att bli skickad till psyk, men det vore ju synd att säga att jag mår bättre nu.  

Hädan efter kan jag lova er att jag INTE kommer att åka in till akuten något mer, jag ska MINST ha brutit en massa innan jag sätter mig fot där igen. Jag orkar inte hålla på att söka hjälp för nånting som ingen tar på allvar. Jo, när jag sa till läkaren på avdelningen vad läkaren på akuten hade sagt, så sa han bara att det stod inget i journalen om det så han kunde inte veta om det var sant eller inte! Sen la han till att alla har körtlar på massa ställen i kroppen & att mina inte hade sett irriterande ut. Som avslutning sa en av de andra läkarna att jag inte skulle få fortsätta med en av de smärtstillande & kramplösande medicinerna, för den var för stark för att ta regelbundet så jag fick klara mig utan den i fortsättningen. Jo tjena, lycka till liksom!

Som ni nog förstår så ger jag snart upp det här, jag orkar verkligen inte, alla mina krafter går åt till att hålla mig på benen, men det verkar ingen vilja förstå.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det där skrev jag efter att jag hade kommit hem från sjukhuset, nu när jag har varit hos en läkare på vårdcentralen så ser det lite ljusare ut igen. Hon tog mig på allvar, hon såg hur trött & sliten jag var & hon lyssnade på vad jag sa istället för att hitta på en egen version. Hon kände på magen & förklarade vad hon trodde att det kunde vara, antingen körtlarna eller IBS, i båda fallen brukar det ge med sig med rätt mat, i mycket små mängder men ofta, plus att jag fick en ny medicin mot illamåendet. Som uppföljning så kommer hon att ringa mig på måndag & kolla av hur det har gått, så jag ska verkligen försöka äta nu under helgen, jag kan inte lova att det kommer att gå bra, men jag ska verkligen försöka.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hur gör jag med Java nu kanske ni undrar? Hon är iväg med Allex & kommer hem imorrn eftermiddag, så himla skönt att någon kunde ta henne så att hon får göra nånting nu när hennes matte inte har några krafter alls. Jag har så himla dåligt samvete gentemot henne, jag skulle verkligen vilja ha kraft till att aktivera & motionera henne, men just nu finns inte de krafterna. :( Men som jag skrev här ovan - jag ska verkligen jobba med det!