Här kommer brevet jag skickade till patientnämnden om hur jag har upplevt vården den senaste tiden & vad som egentligen har hänt:

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tisdag kväll den 7 Augusti åkte jag in till akuten i Karlstad p.g.a magsmärtor. Efter några timmars väntan så fick jag träffa en läkare som kände på magen & sa att den kändes mjuk & fin, därför skulle jag få åka hem igen. Sen så sa han att en annan läkare hade skrivit en remiss så att jag skulle dit & göra en gastroskopi snart, men de hade inte bestämt vilket datum. Han försvann en liten stund & under den tiden fick jag ett krampanfall & just då kom han tillbaka. Han gjorde då en ny bedömning att jag skulle bli inlagd & så blev det.

Väl framme på avdelning 6 på Centralsjukhuset fick jag dropp & smärtstillande & natten var lugn. På onsdagen var jag fastande eftersom jag skulle göra en gastroskopi på förmiddagen, men under fastandet så fick jag ett krampanfall & fick då 2 ml morfin i droppet. sen åkte jag iväg för att göra gastroskopin & där fick jag lugnande, exakt vad det var jag fick har jag ingen aning om, men det slog ut mig totalt. Jag var "medvetslös" under cirka 1,5 timmar, själva undersökningen sa de hade tagit 5-10 minuter & resten av den tiden hade de försökt få liv i mig igen, alla mediciner jag fått var alltså på tok för mycket för min lilla kropp. (Men det kan vara lite mitt fel också, jag sa aldrig att jag hade tagit lite Stesolid några dagar tidigare, för jag trodde att det redan var ur kroppen.) Till slut så vaknade jag, men det tog en bra stund innan jag fungerade "som vanligt" igen. Gastroskopin visade ingenting alls, men läkaren där sa att de inte kunde se om det var magkatarr eller inte, så läkaren på avdelningen satte in en ny stark medicin mot just magkatarr.

Eftersom kramperna vägrade att ge med sig så fick jag under torsdagen dricka kontrast & sen göra en skiktröntgen, men inte heller den visade något fel. Jag blev alltmer orolig över vad det kunde vara för fel eftersom alla undersökningar & provtagningar hela tiden såg bra ut.

På fredagen vaknade jag tidigt & mådde så illa att jag kräktes flera gånger, jag har VÄLDIGT svårt för att kräkas så när jag väl gör det så är det RIKTIGT ILLA! Ungefär mitt på dagen blev jag utskriven från sjukhuset, trots att de ännu inte hade hittat felet, de trodde att det var en hemsk magkatarr, men det förklarade aldrig kramperna i magen.

Under hela tiden som inlagd fick jag dropp eftersom jag knappt klarade av att varken äta eller dricka något. Innan jag gick iväg så sa läkaren klart & tydligt att om det blev värre eller inte gav med sig så skulle jag åka in till akuten för att bli inlagd på nytt, något som jag kände som en trygghet.

Söndag den 12 Augusti, på kvällen, så hade jag så ont att jag valde att åka in till akuten igen & var då beredd på att bli inlagd. Men läkaren jag fick träffa hittade inget direkt fel & eftersom jag var så "välutredd" så skickades jag bara hem igen, helt utan någon form av smärtlindring.

Måndag eftermiddag den 13 Augusti var det dags igen, smärtorna höll på att ta död på mig, så jag vågade inte göra annat än att åka in - igen! Den första läkaren jag fick träffa tog prover & kände på magen, sen försvann han ett tag. När han kom tillbaka så sa han att proverna hade sett bra ut, så att jag skulle få åka hem, än en gång utan att få något mot vare sig smärtan eller kramperna. Men han hann inte skriva ut mig då, utan jag fick träffa ännu en läkare som gjorde sin bedömning. Hon sa att mina levervärden var lite högre än dom ska vara, men p.g.a platsbrist så skulle jag få åka hem igen. Hon skulle skicka en remiss till röntgen om att jag skulle in dagen efter på förmiddagen för att göra ett ultraljud, sen skulle jag komma tillbaka till kirurgakuten.

När jag ringde till röntgen på tisdagen så fick jag ingen tid. Röntgenläkaren sa att jag redan hade gjort ett ultraljud för ett tag sen & det syndes inget då, så därför bestämde han att jag INTE fick någon ny sån undersökning. Jag ringde då till kirurgakuten & berättade detta & frågade om jag skulle komma in till dem ändå, men det skulle jag inte, utan nu var jag färdigutredd hos dem & skulle i fortsättningen vända mig till vårdcentralen (Gripen), de sa också att jag skulle gå dit för att ta nya prover i & med att levervärdena var lite högre än normalt.
Jag lydde snällt det de sa & åkte iväg till vårdcentralen. När jag skulle ta blodprov så hittade de ingen remiss från kirurgakuten så hon som skulle ta blodprovet på mig fick gå & ringa dem för att fråga vilka prover som skulle tas. Hon fick då svaret att jag inte skulle ta några prover alls...De sa även att en läkare hade skrivit ut anti-krampmediciner som jag kunde hämta ut direkt på apoteket.
När jag kom fram till apoteket & skulle hämta ut medicinen så fanns det (såklart) inget recept alls, så det var bara att återvända till vårdcentralen. Där fick jag då träffa en distriktssköterska & hon ringde till kirurgakuten för att få veta mer angående mig eftersom de inte hade skickat iväg min journal. I samma veva fick hon även veta att kirurgakuten hade pratat med röntgen & att jag skulle dit på ett ultraljud fredag den 17 Augusti.
Distriktssköterskan sa att eftersom jag inte var färdigbehandlad hos kirurgakuten så var det dit jag skulle vända mig, så det var bara att åka in till akuten ännu en gång. Väl på plats så fick jag träffa en läkare väldigt snabbt & jag fick mer eller mindre en utskällning för att jag kommit tillbaka! De hade andra patienter som behövde hjälp, plus att eftersom alla prover & undersökningar sett bra ut så fanns det inget mer de kunde göra. Hon sa att smärtan var kronisk & att jag skulle få lära mig att leva med den. Jag frågade då om hon verkligen menade att jag skulle åka hem igen utan minsta hjälp från dem & då svarade hon ja. Jag bönade & bad om hjälp, sa att jag ville bli inlagd igen eftersom jag mådde allt annat än bra, men nej, det fanns andra som behövde de platserna bättre. Sen avslutade hon samtalet med att säga att om det blev sämre så skulle jag INTE komma in igen, för det fanns ju inget de kunde göra för att hjälpa mig, så det skulle vara meningslöst om jag kom tillbaka.

På onsdagen hade jag grymma magkramper & ringde då vårdcentralen för att fråga vad jag skulle ta mig till. Jag sa att jag skulle på ultraljud dagen efter & då sa de att jag skulle höra av mig till dem direkt efter ultraljudet & då få en tid redan samma dag eller senaste på måndagen.

Fredag den 17 Augusti åkte jag in för att göra ultraljud & läkaren jag träffade där var inte sådär jättetrevlig om man säger så, han var inte direkt otrevlig heller, men han verkade väldigt besvärad över att jag var där & krävde undersökningen. Åter igen såg allt bra ut & jag fick åka hem. Jag ringde då till vårdcentralen & då fick jag veta att de redan hade bokat in en tid för mig - DEN 7 SEPTEMBER!!! Jag sa att jag omöjligt kunde vänta 3 veckor, jag behövde hjälp NU & inte så långt fram i tiden. Jag lyckades då förhandla mig fram till en tid nästa torsdag, men jag skulle in redan på måndagen & ta blodprover.

Måndagen kom & jag åkte in & lämnade dem proverna de ville ha & sen åkte jag hem, det var liksom inget mer än så den dagen.


Under hela den här tiden har jag knappt kunnat varken äta eller dricka nånting alls & magkramperna känner jag av dygnet runt. Värst är dem när jag har ätit eller druckit något, men de kan även komma mitt i natten. Jag har fått 2 anti-krampmediciner, men de tar bara bort det värsta, så helt smärtfri är jag aldrig. Dessutom är jag grymt trött & sliten, vilket man blir när man lever på ett mål mat om dagen...
Det känns som om jag blir skickad fram & tillbaka hela tiden, att ingen vill ta på sig "ansvaret" & verkligen försöka hjälpa mig. För på akuten skickar de mig till vårdcentralen & på vårdcentralen skickar de mig till akuten, så det är omöjligt att veta vad jag ska ta mig till. Jag känner mig dåligt behandlad, ingen vill förstå allvaret i det här, ingen vill ens tänka på hur jobbigt det är för mig just nu, det känns helt enkelt som om ingen bryr sig.

Är det vanligt att det är såhär? Jag själv tycker att akuten & vårdcentralen borde SAMARBETA, men det tycker uppenbarligen inte de.

Nu hoppas jag att jag får något vettig hjälp den 23 Augusti när jag ska in till vårdcentralen & få träffa en läkare där, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.