Den här dagen har varit mycket bättre än de senaste dagarna har varit. Jag är stolt över mig själv att jag lyckades stå emot självskadetankarna igår när de var så grymma, det trodde jag inte att jag skulle fixa, men, det gjorde jag ju!  Jag har egentligen inte gjort så mycket idag, ute har det regnat hela tiden, så jag har mest kört bil & suttit här vid datorn. Skulle ha passat Luke, men det blev inte så, vilket är på både gott & ont med tanke på vädret.  

Vid kl. 18 ska vi vara på Hammarö för att köra en träningstävling i agility. Detta blir ett bra tillfälle för mig att se hur Java's form är nu efter vilan, om hon orkar lyfta tillräckligt högt på benen & om hjärnan hänger med i slalom. Det kunde ju ha varit bättre väder, minst sagt, men när man håller på med tävlingar utomhus så får man vänja sig vid alla väder, annars kan man lika gärna lägga ner.

Jo, igår på kvällen så åkte jag ut till stallet en sväng & hälsade på bästa Stjärnan!  Han välkomnar mig alltid på samma sätt, han glömmer mig aldrig eller skiter i att visa att han är där, utan varje gång han hört mitt speciella ljud som jag har när jag ropar på honom så kastar han upp huvudet i luften & tittar sen efter vart jag är, ibland får jag även små gnäggningar som svar & det är sååå mysigt. Det var underbart att få klappa guldponnyn & pussa på hans underbara mule, det finns inte mycket som slår det kan jag lova! Nu önskar jag bara att han blir såld snart så att han får ett bättre liv, jag har nu accepterat att han kommer att försvinna & därför vill jag gärna att det sker så fort som möjligt, inte bara för hans skull, utan även för min.
Jag lämnade honom innan han lämnade mig, det var ett sätt för mig att överleva, & jag vet att det finns dem som tycker att jag är löjlig som slutar med hästarna bara för att han försvinner, men jag låter dem tycka det om de så gärna vill. Anledningen till att jag lämnar hästarna nu är för att jag inte klarar av alla förluster det innebär när man har med dem att göra. Skulle man ha en egen häst skulle det vara helt annorlunda, men när man som jag inte har det utan förälskar mig i ridskolehästarna så ändras förutsättningarna en hel del. Jag har INGENTING att säga till om när det gäller ridskolehästarna, så blir de sjuka eller skadade så finns det inget jag kan göra åt det. Och jag kan inte heller fatta beslut om att sälja eller ha kvar, eller t.o.m ta bort dem. Så nu när jag snart förlorar Stjärnan & precis har förlorat Falken så kastar jag in handduken innan jag brister helt & hållet. Man kan väl sammanfatta det som att jag inte lämnar hästarna för att jag inte tycker om dem, utan att jag lämnar dem för att jag älskar dem för mycket.

Kärlek är verkligen komplicerat, det är underbart att känna, men fruktansvärt att förlora, & det kvittar hur mycket man än försöker hindra både det ena & det andra så kommer man aldrig att kunna undgå det jobbiga, det blir liksom allt eller inget. Min kärlek till Java kommer ALLTID att finnas kvar, men jag vet att hon inte alltid kommer att göra det, en tanke som skrämmer mig oerhört mycket, för hur ska jag kunna leva utan min prinsessa? Jag tänkte samma sak om min kung & nu har jag snart levt i 2 år utan honom & även om det har varit tufft så har jag klarat det, & det är det viktigaste! Nu hoppas jag ju att Java kommer att stanna hos mig mååånga år till, vi har så mycket vi ska genomföra & uppleva tillsammans, vår resa får inte ta slut än på länge.
Även om detta med hundar påminner mycket om läget med hästarna så kan jag säga att jag ALDRIG kommer att vara hundfri. Visst, dagen då man måste säga farväl till sin bästa vän kommer att komma, men när man själv står som ägare & ansvarig så är det lite lättare att handskas med. Och även om det låter hemskt så kommer det nya hundar som vinner ens hjärta, fast det betyder inte att de gamla försvinner, ånej, den kärleken finns alltid kvar! Istället så får man bara mer & mer kärlek hela tiden & det är just det som gör livet värt att leva.

Nej, nu ska jag sluta snurra in mig på massa olika saker, haha, dags att fixa grejerna inför agilityn!