Snacka om att ha brist på både krafter & motivation! Java har inte fått göra mycket idag, 2 små träningspass inne & så lite simträning i "vår" sjö. Jag har städat här hemma så helt slö har jag ändå inte varit.

På facebook är jag med i en grupp som heter Trick Challenge där det bestäms vilka trick man ska lära hunden & så ska man filma & lägga ut det så att andra kan se. En riktigt rolig grej som motiverar en till att träna. Än så länge har det ju bara varit saker som Java redan kan, men framöver kommer det säkert att komma nya saker för oss, vet att det är prat på "vattenkokaren" & det lär bli en utmaning! Hur som helst, tänkte dela med mig av den lilla filmen:

Min dröm om en ny lundehund växer sig starkare & starkare för varje dag som går, jag håller hela tiden ögon & öron öppna för att hitta bra tikar som jag kan tänka mig att ta en valp efter. Än så länge har jag ögonen på 2 olika som verkar jättebra, men fler kan dyka upp, så helt "låst" är jag inte. Båda dessa tikar ska paras nästa år så jag hinner bli lite mer stabil i mitt psyke & mående innan det är dags att öppna dörren för den nya flockmedlemen. Sen kan det ju såklart bli så att jag får bakslag i min sjukdom & inte klarar av att skaffa en till hund, det måste jag ha i åtanke, men min förhoppning är att jag ska ha kommit såpass långt att jag fixar det. Men som sagt, tiden kommer att få avgöra hur det blir.

Varje gång jag tänker på lundehundar så tänker jag såklart på min kung, det är ju inte ett dugg konstigt, men väldigt jobbigt emellanåt. Jag saknar honom verkligen & önskar att jag fick träffa honom igen, men det kommer aldrig att ske i detta liv, så det är "bara" att sluta hoppas. Men det är inte bara med sorg jag minns honom, utan även med stolthet & glädje, han är helt klart min förebild & det kommer han alltid att vara, mitt lilla geni. Hans livslust har jag aldrig sett hos någon annan & jag måste lära mig att komma dit, eller iaf komma i närheten av den! Han visste vad han ville & han trodde på sig själv till 100%, han var så oerhört stark inombords. Jag kommer aldrig att glömma honom, aldrig nånsin, men jag måste släppa taget & gå vidare. Jag har faktiskt kommit en bra bit på vägen, men än har jag långt kvar, det är snart 2 år sedan han försvann, men det är svårt att förstå att tiden har gått så fort, det kändes som om det bara var några månader sen. Jag kommer för alltid att bära honom i mitt hjärta, det är en sak som är helt säker.  

Om man funderar på hur många gånger man har blivit sårad så skulle man till slut avlida i sorg & ilska, så man måste försöka se förbi såna saker emellanåt, även om det är jävligt tufft. Den senaste tiden har jag blivit sviken många gånger, man tror att vissa människor ska hålla vad de lovar, men verkligheten ser inte ut så. Vissa har jävligt lätt för att bestämma saker & sen skita i dem, något som sårar mig väldigt mycket, men jag måste lära mig att inse - att så kommer det alltid att vara. Jag måste bygga upp mitt självförtroende & min styrka inombords, så att jag inte faller varje gång nån sviker mig, för rätt som det är så kommer jag inte att orka resa mig upp igen & dit vill jag inte komma. Till min hjälp på färden har jag Java vid min sida & det är jag oerhört tacksam för, så tack snälla Ann som sålde prinsessan till mig, utan henne vet jag inte hur det skulle ha gått!

Jag har gått igenom så otroligt mycket saker, misshandel, mobbning, självskadande, missbruk, ätstörningar, depression, ångest, panikångest, personlighetsstörning, psyk osv. men det är inte förgäves, utan för varje sak jag har tagit mig ur så har jag blivit starkare. Vissa saker är jag fortfarande fast i, men jag kämpar för att ta mig loss, varje dag, dygnet runt, alltid. Misshandeln, mobbningen, missbruket, ätstörningarna & förhoppningsvis självskadandet & psyk är saker som inte längre är "aktuella" utan de har jag lämnat bakom mig. Jag är oerhört stolt över mig själv som tagit mig så långt på min färd mot ett bättre liv, det är nu över 6 månader sedan jag skadade mig senast & det är ganska lång tid med tanke på att jag en sväng gjorde det nästan varje dag.
Ingen kommer nånsin att kunna förstå min kamp, hur långt ner på botten jag har legat, men sakta klättrat mig uppåt mot ljuset, mot allt det friska. Jag hoppas att jag en dag ska bli helt frisk & fri, så som så många andra har det & jag tänker inte ge mig fören jag har kommit dit! Jag ska klara det här, oavsett vad jag måste gå igenom så SKA det gå. Varje gång jag tvekar så får jag tänka på min kung & det han lärde mig, dels om livet, men också om mig själv. Jag har honom att tacka för så mycket, min älskade underbara kung, du var bäst!

Det här inlägget blev väldigt splittrat känner jag, jag har verkligen skrivit av mig om det mesta som just nu snurrar runt i huvudet, jag hoppas att ni hänger med i vändningarna. Och som rubriken lyder - min kamp har bara börjat!