Hemma igen, jag som trodde att jag ÄNTLIGEN skulle få den hjälp jag behöver, men fan vad fel jag hade!  Läkaren på akuten var jättebra, han tog mig på allvar & såg till att jag fick göra några olika undersökningar innan han skrev in mig på avdelning 6. När han sa att jag hade irriterande körtlar i magen som kunde vara orsaken till allt besvär & att vi nu skulle gå vidare efter det så tändes ett hopp inom mig, men numera är det helt dött, det har läkaren på avdelningen sett till.

Jag kom till avdelningen vid 1 på natten, kunde då inte ta mina sömnmediciner eftersom jag isf hade förstört hela den här dagen, men det fick jag ångra ganska fort. Jag fick 1 morfinspruta mot smärtan direkt jag kom dit, men sömnen uteblev ändå. Vid kl. 3 fick jag ännu en morfinspruta & smärtan försvann, men fortfarande inte sömn. Så ja, man kan lugnt säga att jag är något utsliten idag.

Jag var tvungen att vara fastande inför förmiddagens bedömning av läkaren, vilket gjorde att magen även krampade av hunger, men de kramperna är ingenting mot de andra kramperna som nästan tar kål på mig! På förmiddagen så gick jag in på toaletten & när jag skulle gå därifrån så kom kramperna i ett "skala-10-anfall" & jag ramlade ihop på golvet i tårar, satt där i säkert en kvart innan jag kunde resa mig upp. Jag kunde ha larmat, men valde att inte göra det, fråga mig inte varför, men det var antagligen för att jag skämdes så över att ha så ont...Iaf, när jag kom ut från toan så stod 3 läkare där & väntade på mig, så de följde med mig direkt bort till min säng, & det var med tårar som rann längst med kinderna som jag lyckades ta mig dit. Jag förväntade mig att överläkaren skulle undersöka mig, men nej, han började direkt prata om att jag skulle in på psyk eftersom jag behövde bli inlagd där.  Jag ifrågasatte varför han ville skicka mig dit när jag sökt p.g.a magen, men han sa bara att det berodde på ångest. Och ju mer jag vägrade att gå med på att bli skickad dit, desto mer saker anklagande han mig för, rätt som det var så frågade han om jag hade massa piller med mig som jag hade tagit, & när jag svarade nej på det så frågade han vad jag hade tagit innan jag åkte in. Jag försökte få honom att förstå att jag INTE hade tagit någon överdos, men nej, han hade redan bestämt sig för att det så, det var liksom omöjligt att få honom att ändra åsikt. Han gjorde också helt klart för mig att jag inte var välkommen på någon annan avdelning på sjukhuset, utan ville jag ha hjälp så skulle jag vända mig till psyk i fortsättningen!! Jag bara grät, hela tiden, kände mig så jävla kränkt, en gång psykpatient = alltid psykpatient.
Så jag valde att åka hem istället för att bli skickad till psyk, men det vore ju synd att säga att jag mår bättre nu.  

Hädan efter kan jag lova er att jag INTE kommer att åka in till akuten något mer, jag ska MINST ha brutit en massa innan jag sätter mig fot där igen. Jag orkar inte hålla på att söka hjälp för nånting som ingen tar på allvar. Jo, när jag sa till läkaren på avdelningen vad läkaren på akuten hade sagt, så sa han bara att det stod inget i journalen om det så han kunde inte veta om det var sant eller inte! Sen la han till att alla har körtlar på massa ställen i kroppen & att mina inte hade sett irriterande ut. Som avslutning sa en av de andra läkarna att jag inte skulle få fortsätta med en av de smärtstillande & kramplösande medicinerna, för den var för stark för att ta regelbundet så jag fick klara mig utan den i fortsättningen. Jo tjena, lycka till liksom!

Som ni nog förstår så ger jag snart upp det här, jag orkar verkligen inte, alla mina krafter går åt till att hålla mig på benen, men det verkar ingen vilja förstå.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det där skrev jag efter att jag hade kommit hem från sjukhuset, nu när jag har varit hos en läkare på vårdcentralen så ser det lite ljusare ut igen. Hon tog mig på allvar, hon såg hur trött & sliten jag var & hon lyssnade på vad jag sa istället för att hitta på en egen version. Hon kände på magen & förklarade vad hon trodde att det kunde vara, antingen körtlarna eller IBS, i båda fallen brukar det ge med sig med rätt mat, i mycket små mängder men ofta, plus att jag fick en ny medicin mot illamåendet. Som uppföljning så kommer hon att ringa mig på måndag & kolla av hur det har gått, så jag ska verkligen försöka äta nu under helgen, jag kan inte lova att det kommer att gå bra, men jag ska verkligen försöka.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hur gör jag med Java nu kanske ni undrar? Hon är iväg med Allex & kommer hem imorrn eftermiddag, så himla skönt att någon kunde ta henne så att hon får göra nånting nu när hennes matte inte har några krafter alls. Jag har så himla dåligt samvete gentemot henne, jag skulle verkligen vilja ha kraft till att aktivera & motionera henne, men just nu finns inte de krafterna. :( Men som jag skrev här ovan - jag ska verkligen jobba med det!

Jag & Java gjorde vår premiär i rasthagen idag, men tyvärr var Java inte sådär jätteintresserad av att leka med de andra hundarna, utan hon tiggde mest godis & sprang efter bollar. Jag vill att hon ska vara mer leksugen, men det finns nog inte så mycket jag kan göra för att hon ska bli det, tyvärr. Men hon hade det ändå bra i hagen eftersom de andra hundägarna hade massor med leversnittar med sig - & så fanns det ju 2 små bollar!

Direkt efter rasthagen så åkte vi till Lamberget där Java åter igen fick hoppa från sin älskade brygga.  Hon älskar den verkligen, hon blir liksom helt vild i bilen när hon ser den, hahaha. Det är så roligt att se henne så lycklig, tänk om det bara hade funnits nån sjö här i närheten, & gärna med en brygga. Men nu är närmsta sjö en bit bort så det blir ju inte att man gå dit varje dag.

Magen har varit lugn idag, igår däremot var en dålig dag, jävlar vad den bråkade med mig då! Men idag som sagt är det lite lugnare, det är lite olika olika dagar. Nu sköt jag iofs fram frukosten till kl. 13 för att slippa kramperna när jag skulle till rasthagen...Bara för att jag skrev detta så kommer de nu.  Jag orkar snart inte med det här, tur att jag ska till läkaren imorrn & då hoppas jag att jag blir tagen på allvar & får någon hjälp!

Ikväll blir det kanske en promenad med Mimmie, jag måste ju komma på så många motionssätt som möjligt för lilla damen, allra bäst är det om jag själv slipper anstränga mig eftersom min krafter är klart begränsade just nu. Så att åkte till Lamberget & låta henne simma mycket är en riktigt bra grej, för jag behöver bara stå på bryggan & kasta i bollen.  Idag fick hon förresten simma 3 långa & 2 korta turer & inget gnäll så hon blev inte lika trött idag som igår.

Nu har jag även uppdaterat hemsidan med massa bilder från denna månad, så gå in i galleriet & spana.  

Idag såg det ut som om Java skulle få en tråkig dag då jag inte fick med mig nån kompis ut på promenad & jag kände verkligen inte för att gå själv. Men så skjutsade jag min bror till skolan & sen styrde vi bilen mot "vår" sjö & "vår" brygga.  När jag parkerade bilen vid bryggan så pep Java som jag vet inte vad & när jag öppnade luckan så satt hon & skakade samtidigt som hennes blick sa "säg okej, säg okej, säg okej" & när jag sa att hon fick hoppa ur så flög hon ut & halkade på asfalten, men hon var lika fort uppe igen & sprang i full speed ut på bryggan.  Min lilla skruttan, hon älskar verkligen bryggan.  Hon fick simma 4 korta & 1 lång tur idag, under den långa turen så började hon gnälla av trötthet, lilla damen har ju varken muskler eller kondition nu efter den sjuka perioden. Sen fick hon leka lite på sidan av bryggan innan vi åkte hem.

När jag skulle hämta mig bror & även åka till djuraffären & köpa hundmat så fick Java vara ensam hemma, & det är detta gott folk som jag behöver HJÄLP med! Hon är inte längre stressad & skäller/ylar som hon gjorde när hon var mindre, men hon är helt besatt av att titta ut genom något fönster! Hon hoppar upp på både stolar, bord & fönsterbrädor, välter ner saker, gör revor i bordet & snart kommer även fönsterbrädan att gå av. Jag vet inte alls hur jag ska kunna bli av med detta beteende, för jag vill inte att hon fortsätter med det, men hur ska jag kunna rätta henne nånting när jag inte är hemma?! Varje gång jag kommer hem så står hon på bordet & tittar ut (om hon nu inte ligger & sover på bordet) & även om jag då blir arg på henne så verkar hon inte förstå VAD hon har gjort för fel, hon kommer krypandes till dörren & är jättelåg, men nästa gång gör hon om exakt samma sak, därför tror jag inte att hon förstår vad hon gör för fel.
Så jag tar tacksamt emot alla förslag!

Jo, på djuraffären så var det halva priset på oxben så jag köpte ett sånt på 2 kg för 39:- helt okej om ni frågar mig, väldigt bra om ni frågar Java.  Just nu jobbar & sliter hon för fullt med det. Tänk vad en sån liten sak kan göra en hund så lycklig.

Här kommer brevet jag skickade till patientnämnden om hur jag har upplevt vården den senaste tiden & vad som egentligen har hänt:

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tisdag kväll den 7 Augusti åkte jag in till akuten i Karlstad p.g.a magsmärtor. Efter några timmars väntan så fick jag träffa en läkare som kände på magen & sa att den kändes mjuk & fin, därför skulle jag få åka hem igen. Sen så sa han att en annan läkare hade skrivit en remiss så att jag skulle dit & göra en gastroskopi snart, men de hade inte bestämt vilket datum. Han försvann en liten stund & under den tiden fick jag ett krampanfall & just då kom han tillbaka. Han gjorde då en ny bedömning att jag skulle bli inlagd & så blev det.

Väl framme på avdelning 6 på Centralsjukhuset fick jag dropp & smärtstillande & natten var lugn. På onsdagen var jag fastande eftersom jag skulle göra en gastroskopi på förmiddagen, men under fastandet så fick jag ett krampanfall & fick då 2 ml morfin i droppet. sen åkte jag iväg för att göra gastroskopin & där fick jag lugnande, exakt vad det var jag fick har jag ingen aning om, men det slog ut mig totalt. Jag var "medvetslös" under cirka 1,5 timmar, själva undersökningen sa de hade tagit 5-10 minuter & resten av den tiden hade de försökt få liv i mig igen, alla mediciner jag fått var alltså på tok för mycket för min lilla kropp. (Men det kan vara lite mitt fel också, jag sa aldrig att jag hade tagit lite Stesolid några dagar tidigare, för jag trodde att det redan var ur kroppen.) Till slut så vaknade jag, men det tog en bra stund innan jag fungerade "som vanligt" igen. Gastroskopin visade ingenting alls, men läkaren där sa att de inte kunde se om det var magkatarr eller inte, så läkaren på avdelningen satte in en ny stark medicin mot just magkatarr.

Eftersom kramperna vägrade att ge med sig så fick jag under torsdagen dricka kontrast & sen göra en skiktröntgen, men inte heller den visade något fel. Jag blev alltmer orolig över vad det kunde vara för fel eftersom alla undersökningar & provtagningar hela tiden såg bra ut.

På fredagen vaknade jag tidigt & mådde så illa att jag kräktes flera gånger, jag har VÄLDIGT svårt för att kräkas så när jag väl gör det så är det RIKTIGT ILLA! Ungefär mitt på dagen blev jag utskriven från sjukhuset, trots att de ännu inte hade hittat felet, de trodde att det var en hemsk magkatarr, men det förklarade aldrig kramperna i magen.

Under hela tiden som inlagd fick jag dropp eftersom jag knappt klarade av att varken äta eller dricka något. Innan jag gick iväg så sa läkaren klart & tydligt att om det blev värre eller inte gav med sig så skulle jag åka in till akuten för att bli inlagd på nytt, något som jag kände som en trygghet.

Söndag den 12 Augusti, på kvällen, så hade jag så ont att jag valde att åka in till akuten igen & var då beredd på att bli inlagd. Men läkaren jag fick träffa hittade inget direkt fel & eftersom jag var så "välutredd" så skickades jag bara hem igen, helt utan någon form av smärtlindring.

Måndag eftermiddag den 13 Augusti var det dags igen, smärtorna höll på att ta död på mig, så jag vågade inte göra annat än att åka in - igen! Den första läkaren jag fick träffa tog prover & kände på magen, sen försvann han ett tag. När han kom tillbaka så sa han att proverna hade sett bra ut, så att jag skulle få åka hem, än en gång utan att få något mot vare sig smärtan eller kramperna. Men han hann inte skriva ut mig då, utan jag fick träffa ännu en läkare som gjorde sin bedömning. Hon sa att mina levervärden var lite högre än dom ska vara, men p.g.a platsbrist så skulle jag få åka hem igen. Hon skulle skicka en remiss till röntgen om att jag skulle in dagen efter på förmiddagen för att göra ett ultraljud, sen skulle jag komma tillbaka till kirurgakuten.

När jag ringde till röntgen på tisdagen så fick jag ingen tid. Röntgenläkaren sa att jag redan hade gjort ett ultraljud för ett tag sen & det syndes inget då, så därför bestämde han att jag INTE fick någon ny sån undersökning. Jag ringde då till kirurgakuten & berättade detta & frågade om jag skulle komma in till dem ändå, men det skulle jag inte, utan nu var jag färdigutredd hos dem & skulle i fortsättningen vända mig till vårdcentralen (Gripen), de sa också att jag skulle gå dit för att ta nya prover i & med att levervärdena var lite högre än normalt.
Jag lydde snällt det de sa & åkte iväg till vårdcentralen. När jag skulle ta blodprov så hittade de ingen remiss från kirurgakuten så hon som skulle ta blodprovet på mig fick gå & ringa dem för att fråga vilka prover som skulle tas. Hon fick då svaret att jag inte skulle ta några prover alls...De sa även att en läkare hade skrivit ut anti-krampmediciner som jag kunde hämta ut direkt på apoteket.
När jag kom fram till apoteket & skulle hämta ut medicinen så fanns det (såklart) inget recept alls, så det var bara att återvända till vårdcentralen. Där fick jag då träffa en distriktssköterska & hon ringde till kirurgakuten för att få veta mer angående mig eftersom de inte hade skickat iväg min journal. I samma veva fick hon även veta att kirurgakuten hade pratat med röntgen & att jag skulle dit på ett ultraljud fredag den 17 Augusti.
Distriktssköterskan sa att eftersom jag inte var färdigbehandlad hos kirurgakuten så var det dit jag skulle vända mig, så det var bara att åka in till akuten ännu en gång. Väl på plats så fick jag träffa en läkare väldigt snabbt & jag fick mer eller mindre en utskällning för att jag kommit tillbaka! De hade andra patienter som behövde hjälp, plus att eftersom alla prover & undersökningar sett bra ut så fanns det inget mer de kunde göra. Hon sa att smärtan var kronisk & att jag skulle få lära mig att leva med den. Jag frågade då om hon verkligen menade att jag skulle åka hem igen utan minsta hjälp från dem & då svarade hon ja. Jag bönade & bad om hjälp, sa att jag ville bli inlagd igen eftersom jag mådde allt annat än bra, men nej, det fanns andra som behövde de platserna bättre. Sen avslutade hon samtalet med att säga att om det blev sämre så skulle jag INTE komma in igen, för det fanns ju inget de kunde göra för att hjälpa mig, så det skulle vara meningslöst om jag kom tillbaka.

På onsdagen hade jag grymma magkramper & ringde då vårdcentralen för att fråga vad jag skulle ta mig till. Jag sa att jag skulle på ultraljud dagen efter & då sa de att jag skulle höra av mig till dem direkt efter ultraljudet & då få en tid redan samma dag eller senaste på måndagen.

Fredag den 17 Augusti åkte jag in för att göra ultraljud & läkaren jag träffade där var inte sådär jättetrevlig om man säger så, han var inte direkt otrevlig heller, men han verkade väldigt besvärad över att jag var där & krävde undersökningen. Åter igen såg allt bra ut & jag fick åka hem. Jag ringde då till vårdcentralen & då fick jag veta att de redan hade bokat in en tid för mig - DEN 7 SEPTEMBER!!! Jag sa att jag omöjligt kunde vänta 3 veckor, jag behövde hjälp NU & inte så långt fram i tiden. Jag lyckades då förhandla mig fram till en tid nästa torsdag, men jag skulle in redan på måndagen & ta blodprover.

Måndagen kom & jag åkte in & lämnade dem proverna de ville ha & sen åkte jag hem, det var liksom inget mer än så den dagen.


Under hela den här tiden har jag knappt kunnat varken äta eller dricka nånting alls & magkramperna känner jag av dygnet runt. Värst är dem när jag har ätit eller druckit något, men de kan även komma mitt i natten. Jag har fått 2 anti-krampmediciner, men de tar bara bort det värsta, så helt smärtfri är jag aldrig. Dessutom är jag grymt trött & sliten, vilket man blir när man lever på ett mål mat om dagen...
Det känns som om jag blir skickad fram & tillbaka hela tiden, att ingen vill ta på sig "ansvaret" & verkligen försöka hjälpa mig. För på akuten skickar de mig till vårdcentralen & på vårdcentralen skickar de mig till akuten, så det är omöjligt att veta vad jag ska ta mig till. Jag känner mig dåligt behandlad, ingen vill förstå allvaret i det här, ingen vill ens tänka på hur jobbigt det är för mig just nu, det känns helt enkelt som om ingen bryr sig.

Är det vanligt att det är såhär? Jag själv tycker att akuten & vårdcentralen borde SAMARBETA, men det tycker uppenbarligen inte de.

Nu hoppas jag att jag får något vettig hjälp den 23 Augusti när jag ska in till vårdcentralen & få träffa en läkare där, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Java, Knorris, Mini, Fenix, Leo & David.

Även idag tog vi en härlig långpromenad, denna gång följde även Elin med.  Det är så skönt att bara kunna släppa ihop massa hundar utan att det blir några bråk, man får liksom bara känna harmoni i flocken.

Bortsett från promenaden så har jag inte gjort nånting här hemma, utan bara tagit det lugnt. Inatt har jag varit vaken en del p.g.a kramperna i magen & en sväng bara grät jag & trodde nästan att jag skulle dö - så ont hade jag.  Efter frukosten så var det dags för nästa "kramp-attack", fast den var väntad i.o.m att jag åt nånting. Men jag valde att genomlida den i sängen & till slut somnade jag & när jag sedan vaknade så var de värsta kramperna borta.
De 2 medicinerna jag har som är mot kramperna hjälper sådär, de brukar ta bort de allra värsta, men inte alltid. Biverkningar från dem får jag såklart, så numera ser jag nästan bara suddigt. Det är svårt att läsa nånting alls på datorn då allt flyter ihop & det krävs en enorm ansträning för att kunna göra det. Så ni som frågat saker & ännu inte fått något svar, bara lugn, det kommer svar, när jag har "bra" syn igen.

Idag har Java fått 3 nya kompisar & det är bcn Knorris, springern Fenix & mellanpudeln Mini. Tillsammans tog vi (jag, Mimmie & hundarna) en långpromenad på nästan 3 timmar. Jag var glad över att jag klarade hela sträckan utan att må dåligt & även om det regnade större delen av tiden så var det underbart att kunna gå långt igen! Den senaste månaden har ju inte Java fått gå i princip nånting, så det var ett tag sen vi gick en långpromenad senast.

Efter att ha kommit hem & torkat så var det dags för mig att åka på hockey & därmed fick Java vara ensam hemma. För ett tag sen så var hon jätteduktig på det, men den senaste tiden har det inte funkat så bra & definitivt inte sen vi flyttade. Så jag stängde alla dörrar så att hon enbart hade hallen & köket att vara i & satte även på henne antiskällhalsbandet. När jag kom hem så tittade jag först in i köket för att kolla om jag såg henne, vilket jag gjorde - HON LÅG PÅ KÖKSBORDET & SOV!!! Hon vaknade till & såg mig utanför & då skällde jag lite på henne genom fönstret innan jag gick & öppnade dörren, där möttes jag av en låg Java som visste att hon hade gjort fel, sen återstår det ju bara att se om hon fattade VAD som var fel.

Imorrn på eftermiddagen så blir det ännu en härlig långpromenad!  Det är jag, Mimmie & Elin som ska gå, & om alla hundarna följer med så blir det 6 hundar, annars 4 stycken. Ju fler hundar desto bättre tycker jag, för som jag skrev igår; att se hundarna springa & leka med varandra & verkligen njuta av tillvaron är ren & skär terapi för själen.

Resten av kvällen blir lugn, jag behöver samla lite krafter efter dagens alla utflykter, för när man inte kan äta ordentligt så tar krafterna snabbt slut...

Idag har jag haft fullt upp, startade redan 07:15 med att gå till boendevärden för att hämta ut nyckeln till tvättstugan, de har bara öppet mellan 07:15-08:00 så det är bara att bita ihop & gå upp tidigt om man vill dem nåt. När jag kom hem igen så återvände jag till sängen & sov ett par timmar innan klockan ringde igen, denna gången för att jag skulle iväg på ultraljud på sjukhuset. Sen blev det tvättstugan i några timmar & det är först nu som jag kan koppla av lite.

Utlraljudet på sjukhuset gav värsta tänkbara svar - ingenting ser konstigt ut! Så som läget är nu så finns det inget nån kan göra för att hjälpa mig eftersom allt ser så bra ut.  Jag brukar inte vilja ha massa fel, men nu önskar jag verkligen att nåt prov/nån undersökning inte alls är bra så att jag kan få nån hjälp nån gång! Jag orkar inte hur länge som helst, tack & lov kan jag sova på nätterna, men all vaken tid har jag småkramper som växer enormt mycket vid intag av mat eller dryck & även om jag dagligen tar maxdosen av medicinerna jag har fått så...Ja, vad ska jag säga, de tar bort det allra värsta kramperna, men långt ifrån alla.
Iaf, när jag kom hem från sjukhuset så ringde jag vårdcentralen för att kräva en tid så snart som möjligt för vidare utredning, men det första de säger är att jag redan har en tid inbokad den 7:e September, med andra ord om 3 veckor!!! Jag sa att jag omöjligtvis kunde vänta så länge, utan att jag behövde komma in gärna idag (som de från början sa att jag skulle få), men den tidigaste tiden de kunde erbjuda var på torsdag eftermiddag, så jag hade inte så mycket att välja på, utan fick snällt ta den tiden. På måndag ska jag dock in & ta lite prover, men ärligt, det känns allt annat än roligt att behöva vänta ända tills torsdag...
För att vc ska förstå hur jobbigt allt detta är för mig så krävs det några "åtgärder" från min sida, även om jag egentligen inte vill göra såhär så blir det bäst så, för som sagt, de måste ta mig på allvar & hjälpa mig NU!

Nu har min prinsessa kommit hem igen & jävlar i min låda vad jag har saknat henne!  Men trots saknaden så har det gått bra, fast det är nog med största säkerhet alla magproblem som fått mig att tänka på nånting annat. Nu är jag rädd att jag inte ska klara av henne, för hur ska jag orka med långa promenader & träning med dessa kramper? Jag tänker försöka så gott jag kan, mer än så kan jag ju faktiskt inte göra.

Imorrn ska jag & Mimmie gå en sväng med våra bc-hönor & på söndag blir det promenad med Elin & hennes grabbar, så Java kommer nog att bli väldigt nöjd. Hon har ju inte fått leka med nån hund på typ en månad p.g.a att hon har varit sjuk & blivit opererad, så hon kommer nog att bli överlycklig.  Att vara ute & gå tillsammans med andra & se alla hundarna springa runt & leka är ren & skär terapi för själen, så mer sånt tack!

Resten av kvällen ska vi bara ta det lugnt, både jag & Java behöver ta igen oss lite, även om lilla damen kanske inte håller med om det.  

Sist jag var på akuten så var jag inte helt ensam i rummet, utan där fanns den leksaken ni ser på bilden ovan, en liten Nalle Puh som spelar dragspel. Jag var bara tvungen att ta kort på den.  

Idag har magkramperna inte varit snälla alls.  Efter frukosten så kom de (som vanligt) & även om jag tog medicinen så försvann de inte, så jag gick & la mig i sängen i hopp om att få vila lite & minska kramperna. Det hela slutade med att jag sov 1,5 timmar & vaknade av ännu värre magkramper! Så det var bara att hiva i sig mer medicin & det mildrade det hela lite, men jag känner fortfarande av dem, även om det just nu är på en hanterbar nivå. Så det är väl ungefär såhär mina dagar ser ut, mycket filmtittande, många timmar vid datorn & en hel del timmar i sängen. Med andra ord är det inte särskilt spännande på nåt sätt, men nödvändigt för att jag ska klara mig just nu.

För ett par veckor sen bråkade jag ganska ordentligt med 2 av mina bästa vänner & tro mig när jag säger att jag grät mycket över dem, saknat dem som fan & haft svårt att acceptera att vi inte längre var vänner. Idag pratade jag med en av dem & vi kom tillsammans fram till att vi ska ge vår vänskap en ny chans!  På söndag ska vi ses (så länge jag fixar det) & jag längtar verkligen dit, jag är så himla glad över detta nu! Så även om jag har ont i magen så är jag lycklig.  

Imorrn blir det en spännande dag då det väntar ultraljud av min mage. De kommer då att se om det är nåt med gallan eller levern & ska jag vara ärlig så hoppas jag verkligen att de ska hitta nåt! Hellre att det visar sig vara något allvarligt än att de inte ser nåt alls! För om de inte ser nåt så kan de ju inte heller göra nånting åt det & såhär vill jag inte behöva må. :( Jag vill inte att smärtan ska vara kroniskt & något jag måste lära mig att leva med, nej, jag vill leva ett smärtfritt liv, jag har liksom tillräckligt mycket problem (tänker på det psykiska) så jag behöver inga fler.
Jag är ju expert på att måla fan på väggen, så jag har ställt in mig på att jag kommer att behöva opereras & vad är då min första tanke tror ni? Jo, självklart Java! Om jag måste opereras, vart gör jag då av min brud? Alla börjar ju jobba nu så det minskar helt klart chanserna att kunna lämna bort henne till nån. Nu är det ju inte alls säkert att jag måste opereras, så kanske går jag runt & ältar det här helt i onödan, men som sagt, jag är bra på att se alla jobbiga saker.

På eftermiddagen/kvällen blir det ett kärt återseende mellan mig & Java! Jag saknar henne så att det gör ont inombords, så mycket älskar jag min brud. Det är liksom menat att det ska vara vi två, vi är som gjorda för varandra & vi kämpar tillsammans mot allt det jobbiga. Kan berätta att hon verkar mycket piggare nu, t.o.m vildare än innan hon blev sjuk...Så värsta energibomben, haha, hoppas bara att jag kommer att klara av henne, men det kommer nog att gå bra, hon är ju så himla anpassningsbar så händer det inget så tar hon det lugnt, så duktig är min prinsessa.  

Jag har långtråkigt minst sagt, men orkar inte göra så mycket. Försökte se på film, men nej, det var inge roligt, så jag funderar på att lägga mig i sängen en stund till. Men somnar jag så får jag säkert problem ikväll när jag ska lägga mig & sova & det vill jag inte få. Så jag får fundera & komma på nåt att göra som är roligt, men ändå inte kräver några större krafter då jag har lite ont om dem. Tar gärna emot förslag från er, korsord är jag värdelös på & Sudoku kör jag redan.  

Kan också berätta att jag ringde till patientnämnden tidigare idag & pratade med en där. Hon tyckte att det lät förjävligt & skulle skicka hem lite papper till mig & så behövde hon en skriftlig redogörelse, så nu är det på gång iaf!