Är man verkligen accepterad för den man är? Eller måste man hela tiden kämpa för att förändra sig så att man blir accepterad? Hur många kan ärligt säga att de aldrig gör något enbart för att bli accepterade, hur många är bara sig själva? Jag tror inte att det är särskilt många, utan jag tror att så gott som alla, mer eller mindre såklart, ändrar sig för att bli accepterade. Jag själv hör dit, jag ändrar ofta på mig just p.g.a den orsaken, men jag önskar att jag vore starkare & inte skulle behöva det.

I många år har jag som ni vet levt i ett mörker, & när man har mått så dåligt under så lång tid så börjar man att identifiera sig själv med sin sjukdom. När man då gör det är det skrämmande att bara tänka tanken att man nån gång skulle kunna bli frisk, för vem är jag egentligen utan sjukdomen? Finns det nånting kvar av mig eller försvinner allt om sjukdomen dör? Så ja, jag är rädd för att bli frisk & det står jag för, hur konstigt det än må låta för er.

Av nån anledning söker man gärna upp bloggar som handlar om ungefär samma saker som man själv går igenom, förmodligen är det för att känna att man inte är ensam, & kanske att det finns nån som har det värre. I mitt fall har jag en lista med bloggar som skrivs av personer som mår psykiskt dåligt, med självskador, personlighetsstörningar, anorexi osv. & genom att läsa dessa bloggar så känner jag mig faktiskt mindre ensam, & ibland, även om det låter hemskt, så blir jag glad (?) över att läsa att andra har det sämre än mig. Missförstå mig rätt nu, jag vill inte att de vars bloggar jag läser ska må så himla dåligt, men genom att läsa hur illa de mår så ser jag också mina egna framsteg & därför blir jag glad, eller kanske lättad är ett bättre ord...?

Den här kommentaren fick en tjej vid namn Jessica när hon i ett inlägg skrev om hur hon hade tappat kontrollen över självskadorna & det hela slutade med akuten:

Din blogg triggar igång andra som också är sjuka….. bara så du vet. Men det är väl lite det du vill ha ut av bloggandet, att du ska få uppmärksamhet för att du mår sämt och är sjukast. Du hade inte varit intressant utan dina sjukdomar.

Det mest skrämmande är att jag håller med om det, för utan att egentligen tänka på det så jämför man sig själv med andra hela tiden. När man mår skitdåligt så "tävlar" man mot andra för att se till att man själv ska må sämst, & när man mår bättre så "tävlar" man istället om att må bäst. Jag vet inte om detta är "normalt" bland er som är friska, men det är nog så den sjuka världen fungerar, iaf för mig.
En konstig sak är att man får mycket mer uppmärksamhet när man skriver att man mår dåligt, jämfört med hur det är när man mår bra, varför är det så? Borde man inte istället välja att uppmärksamma nån som mår bra, eller har vi sjuka intressantare liv än er friska?

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, men detta är saker jag tänker på varje dag, varesig jag vill det eller inte. Vad tror ni som läser, låter detta helt galet eller kan ni förstå det? Dela gärna med er av era tankar & känslor kring detta.

Någon som ALDRIG ifrågasätter mig & mina tankar är Java, hon accepterar mig som den jag är, det spelar ingen roll om jag är frisk eller sjuk, hennes kärlek är lika stark ändå. Hon finns vid min sida i med- & motgång, stöttar mig när jag behöver det, försvarar mig när jag inte själv kan göra det & när jag är glad så finns hon där för att leka & mysa. Hon är bland det bästa som har hänt mig, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne, jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända om jag förlorade henne, det får helt enkelt inte hända. Och vad hade hänt om jag inte fått henne alls? Hade jag redan varit död då?

Att förlora min kung var smärtan som fick bägaren att rinna över, det var då jag insåg att jag var tvungen att göra en ändring i mitt liv, men sen tog det ett tag att komma dit, men jag tror att jag är på god väg nu. Men det är klart, allt kan vändas väldigt snabbt, både positivt & negativt.

Jag vet inte om jag har berättat det tidigare, men för några år sen så frågade min läkare hur ont jag skulle låta saker & ting göra innan jag var beredd att göra något åt det. Då visste jag inte, jag hade inget svar alls på den frågan, men nu vet jag. Höjden av smärta är att förlora den man lider för. Och precis så var det för mig, hans bortgång blev min nystart & det var ju i samma veva som prinsessan stormade in i mitt hjärta, & kärleken mellan oss är äkta & därmed varar den för evigt.