Livet som blev ett liv

Det första hon ser när hon öppnar ögonen är ett starkt ljus. När ögonen vant sig vid det så ser hon ett vitt tak och vita väggar runt omkring sig. Bredvid sängen som hon själv ligger i står det några maskiner som piper, de låter irriterade tycker hon. Hon hör också fotsteg och folk som pratar utanför rummet hon befinner sig i.
Det tar en liten stund innan hon förstår vart hon är och vad det var som hände.

En sköterska kommer in i rummet, går fram och kollar maskinerna och frågar sen;
- Hur mår du Hanna?
- Jag är trött. Sa hon med låg röst.
- Vet du vart du är? Undrar sköterskan.
- Mmm. Svarar hon.
- Vet du varför du är här?
- Nej
- Minns du inget av vad som hände?
- Inte just nu. Svarade hon och vände sig om.
Hon ljuger, hon minns allt, hon orkar bara inte prata om det, men visst minns hon.

Allt började redan när hon gick i 8:an. Hon hade svårt att umgås med folk och var därför ofta ensam. Den enda hon umgicks med var hennes själsfrände Tizan, de dagar som hon var i skolan. Tizan hade det jobbigt själv, därför var hon borta från skolan väldigt mycket och kanske var det också därför de två passade så bra ihop, de båda hade det jobbigt, de förstod varandra.

Hanna hatade sig själv och sin kropp mer än något annat, hon ville inte vara så smal som hon var, men hon hade svårt för att äta och det ökade bara självhatet.
En kväll orkade hon inte längre med allt hat mot sig själv, hon visste inte vart hon skulle ta vägen så hon låste in sig i sitt rum, tog fram saxen ur skrivbordslådan och satte sig i sängen. Hon hade hört talas om folk som skadade sig själva och som mådde bättre av det så hon beslöt sig för att själv testa.
Hon drog upp tröjärmen och la insidan av saxen mot handleden, hon blundade, kände tårarna rinna ner längs kinderna och sen tryckte hon till, snabbt och hårt. Det sved till lite, men inte så mycket mer hände. Hon insåg att saxen var för slö så istället drog hon den fram och tillbaka över en liten yta på handleden tills det gjorde så ont att hon inte längre kunde fortsätta. Hon la ner saxen och kände hur lugnet spred sig inombords, det fungerade, det fungerade verkligen! Allt kändes så mycket bättre nu efteråt.

Nästa gång hon träffade Tizan i skolan så berättade hon vad hon hade gjort, Tizan blev ledsen, men hon förstod. Det var först då som hon fick veta att Tizan också brukade göra så, nu hade de ytterligare en sak gemensamt i deras hemska, patetiska liv. Vissa dagar försökte de hindra varandra från att göra det medan de nästa dag kunde sitta tillsammans och skära sig med glasbitar som de fick när de krossade glasflaskor på baksidan av skolgården. De båda hatade sig själva, men de älskade varandra, som vänner, de var båda helt övertygande om att de aldrig skulle hitta en bättre vän.

Dagarna blev till veckor och allt var som vanligt, hon och Tizan umgicks hela dagarna i skolan (när Tizan väl var där, annars var hon själv) och på fritiden var hon i stallet hos sin älskade sköthäst Amigo. Hon älskade Amigo lika mycket som hon hatade sig själv, om inte ännu mera. Amigo förstod henne, han tröstande henne när hon behövde det och hon gjorde detsamma för honom, det var de två, de hörde ihop, hon och han. Vad som än hände så fanns han alltid där för henne och älskade henne för den hon var, utan en massa krav på tider, utseende och sätt att vara. Hon skulle utan tvekan offra sitt liv för honom.
Det var för honom som hon berättade om den såväl psykiska som fysiska misshandeln hon blev utsatt för i skolan. Ingen annan visste om det, inte ens Tizan. Hon ville inte att Tizan skulle må ännu sämre, det var därför hon inte berättade det.
Amigo kunde inte ge henne några goda råd eller prata med henne som människor kan göra, men han kunde trösta henne och ge henne oändligt med kärlek och det behövde hon verkligen. Det allra bästa med honom var att han aldrig någonsin ljög, han låtsades aldrig vara någon annan och han svek henne aldrig!

Så hände det som inte fick hända, Tizan blev utslängd av sin morsa, flyttade då en bra bit bort och bytte skola, de tappade då kontakten med varandra och Hanna blev livrädd, hur skulle hon överleva utan Tizan? När Tizan var där så lät de henne vara ifred, men hur skulle det bli nu?! Skulle de hacka och slå på henne varje dag? Skulle hon överhuvudtaget överleva året ut?
Det blev som hon befarat, så gott som varje dag var de på henne, sa saker till henne, kastade saker på henne och ibland även slog de henne. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, flera gånger i veckan flydde hon från skolan och till stallet där hon sedan kunde sitta inne hos Amigo och gråta i flera timmar. Personalen som jobbade i stallet vande sig ganska snabbt med att hon kom dit och bara grät, de visste inte vad de kunde säga eller göra så de lät henne bara vara ifred med Amigo, som då brukade lägga huvudet mot hennes axel och andas varm luft i hennes ansikte för att trösta henne så gott han kunde.
Varför hon inte berättade för någon annan om misshandeln var dels för rädslan att inte bli trodd, dels för rädslan att det skulle bli värre, men också för att hon trodde att hon förtjänade det, varför skulle de annars göra så?

En dag gick allt för långt, hon ville inte vara med mer, för första gången sa hon ifrån, hon sa emot de som var dumma mot henne, men det resulterade bara i att de slog ner henne. Hon minns att det var i korridoren på övervåningen och att det kom förbi några lärare, men de brydde sig inte, de låtsades som om de inte såg något och fortsatte bara att gå framåt.
När de hade slutat slagit henne och även de gått därifrån så flydde hon från skolan igen, hon ville aldrig mer tillbaka dit, aldrig någonsin!
Hon flydde som vanligt till stallet och Amigo, men inte för att sitta och gråta ut hos honom medan han tröstar henne, utan för att för alltid säga farväl, nu orkade hon inte längre.
Hon gick en bit ut i skogen vid stallet, tog fram rakbladet som hon alltid bar med sig, satte sig ner i gräset och skar på båda handlederna in ett stort A, det stod för Amigo, den enda vän hon hade kvar. Det började blöda, först bara lite, sedan ökade blodflödet och hon kände hur hon sakta men säkert började känna sig yr och allt blev suddigt, sen mindes hon inget mer.

Det kommer in en läkare i rummet som kollar maskinerna innan han sätter sig ner på stolen som står bredvid sängen.
- Jag heter Göran Blomqvist och är läkare. Hur är det med dig? Frågar han
- Jag är trött. Säger hon med ett tonläge som tydligt uppger att hon inte vill prata.
- Vet du hur du kom hit?
Utan att ha fått något svar från henne så berättar han att en i stallpersonalen följt efter henne ut i skogen, sett vad hon gjorde och ringde då efter ambulans. Hon hade även berättat att hon ofta sett Hanna komma till stallet med tårarna strömmandes som floder längs kinderna för att sedan sitta i timmar och gråta inne hos Amigo.
Hanna kämpar för att hålla tillbaka tårarna och lyckas nätt och jämt.

När läkaren berättat klart säger han;
- Utanför står sjukhusets kurator Eva Andersson och hon vill gärna prata lite med dig, är det okej?
Hon svarar inte, hon vet att hon inte har något val.
Kuratorn kommer in och läkaren går ut igen.
- Hej, jag heter Eva Andersson och jobbar som kurator här. Hur mår du?
- Det var ett jävla tjat, jag är trött har jag sagt! Nästan skrek hon innan tårarna sakta började rinna.
- Se så, berätta nu. Sa Eva lugnt.
Hon tvekar först, men berättar sedan allt, från början till slut. Hon berättar hur otroligt rädd hon har varit och hur underbar Amigo har varit mot henne, hur mycket han betyder för henne och att utan honom i sin närhet vill hon inte leva.

De pratar vidare en stund och det bestäms att hon aldrig mer behöver gå tillbaka till skolan hon nu har gått på och de tycker att hon ska anmäla de som misshandlat henne, men hon vill bara gå vidare och gör därför ingen anmälan, trots att hon egentligen vill att de på något sätt ska straffas för det de har gjort.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den där novellen skrev jag i skolan som en uppgift i svenskan, & allt utom sjukhusdelarna är taget ur mitt egna liv (fast jag var ju tvungen att återvända till skolan). Alla noveller & dikter jag skrev handlade alltid om liv, död, ångest, smärta, självmord, självdestruktivitet osv. men aldrig nånsin frågade nån av lärarna varför. Jag tycker att de borde ha reagerat, om en person ENBART skriver såna texter så borde de ju förstå att allt inte står rätt till, eller? Vissa dikter/noveller går in på detaljer som ingen som inte mått så dåligt själv kan komma på, ändå förstod de inte. Eller så brydde de sig bara inte, de gjorde kanske det lätta valet att blunda? Just då ville jag inte att de skulle förstå, jag ville bara ha ett bra betyg, men nu i efterhand så önskar jag att nån hade märkt & påpekat det då, kanske hade jag isf kunnat få hjälp tidigare?
Det hjälper dock inte att grubbla över det nu, för det förändrar ingenting, mitt förflutna kommer alltid att se likadant ut, nu gäller det bara att göra framtiden bättre.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ge inte upp!

Dina ögon gråter men munnen den ler
Ditt innersta inre är det ingen som ser
Alla tror att allt bara är bra
De vet inte hur du har det varje natt & dag
Hur ångesten trycker & försöker ta sig ut
Livet är inte alltid en saga med lyckligt slut
Så det gäller att kämpa & aldrig ge sig
Inte ens när alla andra är emot dig
Ska du överleva måste du vara stark
Kämpa för allra minsta lilla sak
Ger du dig inte så kommer det att gå
Du är den du själv måste tro på

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vissa perioder kunde jag se ljuset långt där framme, det är så många gånger jag har trott att jag varit nära på att bli fri från allt det hemska, men varje gång har jag fallit tillbaka. Men trots det så måste jag ha haft en kämparglöd inombords, annars skulle jag väl inte finnas kvar nu? Jag har själv svårt att förstå allt som har hänt & hur jag har kunnat ta mig igenom det, men idag är jag glad över att jag lever. Jag tänker mycket på vad som hade hänt med alla runt omkring mig om jag hade lyckats med nåt av mina självmordsförsök, den sorgen som skulle ha drabbat de som finns vid min sida, de som verkligen bryr sig, som min familj, hur hade de tagit en sån grej? Hemsk tanke, jag vill aldrig mer må så dåligt att jag vill dö, aldrig.
Trots den viljan så har jag en lång väg att vandra innan jag vågar andas ut. Varje dag är en kamp mot sjukdomen, eller sjukdomarna rättare sagt. Självskadeimpulserna finns kvar, men jag har lyckats stå emot dem i cirka 3,5 månader & jag vill aldrig mer falla tillbaka, inte igen, det har hänt så många gånger förr, så jag hoppas verkligen att jag har den rätta styrkan nu. En annan sak jag ständigt slåss mot är min ätstörning som i perioder nästan får mig att ge upp. ÄS säger att jag inte får äta & att jag måste träna, helst hela tiden, varje meter jag tar är en vinst & jag borde sträva efter att vinna hela tiden. Men innerst inne vet jag att jag måste äta för att fungera bra, ingen kan må bra av att följa ÄS-tankarna. En del vänner börjar nu reagera på att jag har blivit ännu smalare, någonting som jag själv inte har märkt, men man blir ju "hemma-blind". Jag vill inte att min ÄS ska växa & utvecklas till anorexi & det är det jag kämpar som en galning mot. Jag vill inte dra på mig fler sjukdomar, det räcker gott & väl med de jag redan har.

Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan Java, min älskade prinsesssa som alltid finns vid min sida. Jag blir rädd av tanken att förlora henne, det får liksom inte hända. Hennes kärlek är så ren & äkta, det spelar ingen roll att jag är full av ärr & lider av diverse psykiska sjukdomar, hon älskar mig lika mycket för det & jag VET att hon inte skulle vilja byta bort mig mot någon! Det är det som är så fantastiskt med hundar, de är så trogna & ärliga, de låtsas aldrig vara någon de inte är & de snackar aldrig skit bakom ryggen på en. Vi människor har mycket att lära av dem.