För någon vecka sen så träffade jag en gammal vän i affären, eller rättare sagt, min före detta själsfrände. Att träffa henne är både bra & dåligt för mig, för visst saknar jag henne som fan & blir glad över att se henne, men samtidigt så påminner det mig om allt som jag har förlorat. Vi skildes åt för många år sen, inte för att vi var ovänner, utan för att världen var så orättvis, & det har nog inte gått en enda dag utan att jag har saknat henne.
Hon påminner mig inte bara om alla mina förluster utan även om hur svag jag är, hon är den som alltid har varit starkast av oss, hon har alltid försökt skydda mig eftersom jag själv inte har klarat av det, & hon är den som verkligen kunnat ta tillvara på livet & gå vidare. Jag beundrar henne som fan, jag skulle vilja ha hennes styrka, eller iaf en bråkdel av den, men det har jag inte, jag är fortfarande samma rädda lilla flicka inombords, även om det yttre visar någonting annat.

Hon väcker så många minnen till liv, senast jag träffade henne var när jag fortfarande ägde Speed, jag tror att han var runt 10 månader så det måste alltså ha varit vintern 2009/2010. Så alla minnen om min älskade BomBom blossar upp på nytt & då kommer all saknar från honom, & min kung på köpet. Sen alla vänner man har haft, alla människor man har vågat lita på, men som sen har svikit en, ja allt det där, allt kommer tillbaka, varesig jag vill det eller inte. Jag saknar en del av mitt gamla liv så otroligt mycket, ändå är det inget roligt liv jag har levt, men det vet ni ju redan om.

På tal om tidigare liv, nu är det snart 3 månader sedan jag skar mig senast & en del av mig saknar det, jättemycket, men större delen av mig är bara glad över att tiden går, bort från det där som bara förstör för mig, bort från skiten. Kanske borde jag vara stolt över den här tiden, men just nu kan jag inte känna någon stolthet, utan just nu kan jag bara känna alla mina svagheter.

Jag funderar mycket & ofta på om folks beteenden har varit rätt eller fel. Har jag förtjänat att bli behandlad på det sättet jag har blivit det? Eller har jag blivit orättvist behandlad? Hur vet man vad som är rätt resp. fel? Vart går gränsen & vem bestämmer den?

Som om inte detta skulle vara nog jobbigt så är det, åter igen, problem med mina mediciner. Hade jag kunnat må bra utan dem så hade jag slutat med alla direkt, men just nu behöver jag dem för att kunna fungera "normalt". Fr.o.m nästa vecka så kommer jag inte att ha någon medicin mot min magkatarr, för det receptet har gått ut & min läkare på psyk kan inte skriva såna recept, utan han kan bara ge mig "psyk-mediciner". Detta innebär att jag måste vända mig till vårdcentralen för att få ett nytt recept & där tar det TVÄRSTOPP!!! Jag tänker inte gå tillbaka dit, aldrig någonsin, så är det bara, sveket därifrån har satt sig jävligt djupt inombords & som sagt så går jag inte tillbaka dit igen. Och tyvärr kan jag inte få ett nytt recept via telefon eftersom min läkare har slutat & ingen annan läkare vill ju skriva ut recept till en person de aldrig har träffat & ännu mindre undersökt, vilket jag kan förstå, men som ni nog förstår nu så kommer jag endast att kunna få ett sånt recept efter en läkarundersökning på vårdcentralen - & det kommer inte att ske!
Så jag får se om jag klarar mig utan den medicinen, gör jag inte det så kommer jag att vänta ut smärtan tills den når en sådan gräns att jag verkligen inte klarar det längre & då åka in till akuten för undersökningar & få ett nytt recept där. I era öron kanske detta låter helt galet, men visst, isf är jag galen, men jag går inte tillbaka till vårdcentralen, aldrig.

Just nu är det en jobbig tid, men jag hoppas att det bara är något tillfälligt & att jag snart ska känna lite mer glädje & livslust igen, för så vill jag leva, ett liv fullt av glädje & livslust, & inte ett liv där man knappt tar sig igenom dagen. Jag måste hitta något sätt att kunna lämna saker & ting bakom mig & gå vidare, jag får inte haka upp mig på mitt förflutna hela tiden, för då kommer jag alltid att stå kvar på samma plats & det vill jag inte, nej, jag vill bort härifrån, jag vill hitta styrkan & sen aldrig mer tappa bort den! Jag önskar så att saker & ting vore annorlunda, att allting var lättare, men det kommer aldrig att bli det, utan jag kommer alltid (i perioder) att få loss mot allt det onda (vilket alla får göra då & då).

Men nån dag, då ska jag stå stadigt på mina ben igen, nån dag ska jag bli fri, nån dag ska jag må så bra att jag bara älskar livet & allt vad det innebär, men denna "nån dag" är inte idag...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har bloggandet flyttat till hemsidan helt & hållet. Så vill ni fortsätta följa oss så är det SuperMagic.se ni ska följa i fortsättningen!     ...

Igår var det en väldigt dålig dag, tuff, tung & mörk på alla sätt & vis, men jag tog mig levande igenom den. Eftersom jag inte mådde bra så tränade jag inget med hundarna, för jag ville inte riskera att tappa humöret & bli irriterad i träningen. Dem ...

Åter igen, tack för alla era kommentarer! Det är nyttigt att höra andras åsikter nu när jag själv inte är säker på hur jag ska gå vidare. Jag får svar från SLS (Lundehundssällskapet) imorrn eller under helgen, så vi får se vad dem har att säga. Rasen...

  Kommer jag nånsin att få uppfylla min dröm med att föda upp hundar? Först köpte jag Java, som min tilltänkta stamtik & vad hände med henne? Jo, hon blev sjuk & var tvungen att kastreras.  Sen köpte jag Rally & vad hände då? Jo, hon har fel på ...

Idag blev det inte alls som planerat.  Ingen Bira & ingen långis. Jäkla regn!! Visst, man kan ju faktiskt gå långisar även fast det regnar, men idag gjorde vi inte det. Jag hade ju sett fram emot en skön tur i solen liksom, men nope, inte idag.   ...