Nu är jag & Java hemma i Karlstad igen efter att ha spenderat några dagar nere hos hennes uppfödare i Jörlanda. Man kan verkligen säga att vi har hållt igång dessa dagar, på 3 dagar har vi vallat på 4 olika flockar får, plus att vi har tagit en del promenader, så det är inte konstigt att man känner sig trött nu.  

Vi åkte ju dit i måndags eftermiddag/kväll så då blev det inte så mycket, vi tog en promenad på golfbanan & lät hundarna hälsa på varandra & Java & Gin sprang runt & levde livet en stund.  Lilla Trolla gick nog mest i sin egna värld, åt lite gräs & tyckte hon var duktig när hon hittade en liten plastgrej, så jäkla söt!

På tisdagen startade vi med en timmes promenad i skogen, något som kändes i mina ben som numera är vana att röra sig på plan mark, haha. Java & Gin sprang som dårar & ibland var man rädd för att de skulle bryta benen, men de klarade sig galant.
Efter promenaden gick vi ner till Ann's får där vi lät Java få träffa fåren & jodå, hon mindes såna. Tyvärr så var de fåren alldeles för springiga så vi tappade dem gång på gång & kom snabbt fram till att de var för svåra för oss i dagsläget. Men, men, inte helt oväntat, men man måste ju prova för att vara helt säker.

Senare på dagen åkte vi iväg till Katia (som äger Java's pappa Loki) där vi var ett gäng som skulle gå en liten "kvällskurs" för just Katia. Jag & Java blev placerade i gruppen som skulle valla i den stora hagen, men det visade sig ganska snabbt vara alldeles för svårt för oss då vi inte direkt var i form efter vårt långa uppehåll. Så vi fick helt enkelt byta grupp & vara med där de vallade i en mycket mindre hage. Java var het som tusan & det resulterade i att jag kände mig både frustrerad & uppgiven då hon inte alls lyssnade på mig (eller ja, det kändes så). Katia kom & hjälpte mig, men ju längre vi höll på, desto närmare var tårarna, så dåligt tyckte jag att det gick, jag kände mig helt jävla värdelös & hade inte ordentlig koll på Java, men jag försökte bita ihop & tränga bort tårarna. Till slut gick det inte längre, kroppen började skaka okontrollerat, jag kunde inte andas & som följd av det så blev huvudet jättevarmt & jag blev svimfärdig, så panikångestattacken var ett faktum. Ganska snabbt kom Göran till undsättning & han hade jobbat som ambulansförare så han hjälpte mig att stå på benen & sen gå till Katia där hon stod & håll om mig tills jag hade lugnat ner mig & kunde andas. Jag grät jättemycket & bad om förlåtelse för att jag bara förstörde allt, men hon sa att så var det inte alls & så pratade vi lite. Efter en stund gick vi bort till de andra i stora hagen & så fick vi valla lite där & visst, lite bättre gick det väl där, men jag var ändå inte nöjd. På vägen hem till Ann så rann tårarna, känslan av att det hade gått jättedåligt satt kvar, så jag kände mest att jag bara ville lägga ner vallningen & åka hem igen.

Men här ger vi inte upp riktigt så lätt, utan på onsdagen åkte vi ut till Lena & hennes lugna får & det är jag verkligen glad över!  I början av passet var vi ganska oöverens kan man nog säga, Java ville promt rakt mot fåren & jag hade bestämt mig för att hon skulle runda dem & INTE gå rakt emot dem! Efter att ha diskuterat detta med Java ett x antal gånger så släppte det för Java & hon gick riktigt fint! Det var en sån här stund då man känner att allt slit verkligen varit värt det, för belöningen blir så jävla bra!  Hade det inte varit för att man blev såpass trött så hade vi nog kunnat valla flera timmar till.

Dagens vallning blev av hemma hos Zonja i Trollhättan & även idag gick hon SUPER! Vi tränade på korta hämt, fösning & drivning, det blev lite komplicerat & fullt i Java's lilla hjärna eftersom hon ena stunden skulle runda fåren & nästa stund gå mot dem, men till slut fick hon kläm på det hela & man fick åter igen det där underbara känslan! Jag fick många värdefulla tips av Zonja så det är något jag tänker ta med mig framöver.

Nu när man är hemma igen så hinner man tänka & känna efter vad som egentligen har hänt, & även om det mesta bara har varit positivt så kan jag inte sluta att tänka på panikångestattacken. Jag är så förbannat rädd för att den har satt igång nånting, för de brukar sällan komma ensamma, men jag har inte känt nån mer panik eller ångest, så kanske kom den ändå ensam? Det var ju längesen jag hade en panikångestattack senast, flera månader & jag hoppades att jag aldrig skulle behöva genomlida en, men det finns inget att göra åt det nu, det hände & det måste jag acceptera. Jag är glad över att både Göran & Katia visste hur de skulle göra för att hjälpa mig igenom den, så deras omhändertagande var guld värt! Men jag måste helt enkelt inse att jag inte klarar hur mycket som helst, jag menar, jag är ju sjukskriven av en anledning, inte för att det är roligt. Så jag måste lära mig att känna när det är på väg & då göra nånting för att avbryta attacken, även om jag är mitt uppe i något. Det är inte roligt att ha det såhär, men som sagt, jag måste acceptera att jag fortfarande är där, jag är alltså inte frisk än, men jag är på väg & det är det som räknas.

Fredrika frågade jämt nyss om jag ville med & träna lite agility & freestyle på klubben nu under kvällen & sånt kan jag inte tacka nej till.  Så om en dryg halvtimme ska jag möte henne & Elin där, ska bli skoj, men jag kommer att ta det ganska lugnt eftersom både jag & Java är lite slitna efter några intensiva dagar.

Film från dagens vallning kommer i morgondagens blogginlägg.