Freestyletävling har det varit större delen av dagen, jag & Java var ju inte med & tävlade, men vi var där & tittade ändå. Mina träningskompisar fick lite blandade resultat, några blev nöjda, andra inte, men så är det med hundsport, det kan inte gå bra jämt. Och trots att jag tyckte att det var ganska kallt när jag satt i bara linne så har jag ändå lyckats bränna mig.  Vet inte riktigt hur det gick till, men det är väl bara att tacka & ta emot! Hoppas på MINST lika fint väder imorrn så att man kan bättra på brännan lite då också!

Nu under kvällen har jag varit i stallet & tagit hand om "mina" 2 hästar, Falken fick gå ut i gräshage medans jag & Champis tog en skrittur i skogen. På vägen hem till stallet så såg jag en STOR huggorm & jag drog automatiskt upp benen, trots att jag satt på Champis, så jävla rädd är jag för ormar! Tur att inte Java blev biten, för det sista man vill göra en långhelg är att få sin hund akut sjuk.

Imorrn blir det en tur till brukshundklubben igen för att kolla på ännu en freestyletävling, fast innan den börjar så ska jag ha hunnit med stallet, så vid halv sju får jag åka hemifrån imorrn, ingen sovmorgon här inte! Men det är ju trots allt mina sista dagar med dessa 2 hästar så jag offrar lite sömn & så för denna tiden som är kvar.

Även idag har jag kört lektionshästar till betet, så nu är alla som skulle iväg borta, de njuter nog i fulla drag av sin semester, de förtjänar det efter att ha slitit ännu ett år på ridskolan. Champis är kvar i stallet eftersom han ska säljas, så jag har hand om honom nu under helgen, ska bli mysigt att skritta ut lite barbacka & bara njuta av vår sista tid tillsammans.

Java är fortfarande helt slut efter att ha varit hos familjen Karlstam. Nog för att hon brukar vara trött på kvällen när hon kommit hem, men såhär trött dagen efter har hon aldrig varit förut! Men jag låter henne vila & samla sig, så idag har vi inte ens gått en promenad...

Imorrn är det ju freestyletävling här i Karlstad så jag tänkte dra dit tillsammans med Java & min kamera, hehe. Så vi får hoppas på fint väder så att det blir snygga kort!

Idag har jag verkligen kört mycket bil, har varit iväg flera vändor med lektionshästar som nu fått efterlängtad semester!  Alla har varit väldigt snälla att köra, ett par krånglade vid lastning, men inga stora problem. Imorrn körs resten ut till betet, utom de hästar som ska vara kvar på ridskolan p.g.a olika anledningar.

Java har varit hos familjen Karlstam i ett par dagar & det har verkligen varit tomt utan bruden här hemma, även om jag inte har varit hemma särskilt mycket, så att de hade henne just dessa dagar var väldigt passande.

Nu under kvällen så var vi hemma hos farsan där vi grillade så nu är jag mätt & belåten, Java ligger & sover & jag ska snart göra detsamma, det tar på krafterna att vara igång en hel dag.

Idag spenderar jag & Java dagen på olika ställen, i förmiddags blev hon hämtad av Linnea & Hanna & hon ska vara hos dem tills imorrn nån gång. Väldigt nyttigt för både mig & min brud, & visst är det skönt att vara hundlös nån gång ibland.  Hanna har en blogg här & det är jättekonstigt att se bilder på Java där, min lilla brud liksom.  

Jag har varit i stallet några timmar där jag har ryktat Falken & myst med honom, underbara bästa Falken, ibland är ödet grymt.  Men vi får hålla i den tid som är kvar innan våra vägar skiljs åt, jag kommer aldrig att glömma den bästa hopphästen!

Imorrn blir det stallet hela dagen för mig, jag ska (som vanligt) hjälpa till att köra hästarna till betet, något jag tycker är jätteskoj att göra, man känner sig liksom viktig, man gör skillnad & det är en härlig känsla. Så det är bara att tacka & ta emot att jag får chansen att hjälpa till med detta.

I förmiddags när vi åkte ut till fåren så var de hemma!  Eller ja, de var inte i hagen, men utanför så jag såg dem. Så det var bara att sätta igång & valla in dem så att de kom tillbaka in i hagen & det visade sig vara mycket svårare än jag trodde...Får är nog inte de mest intelligenta djur på denna planet om jag uttrycker det så. Det tog säkert en halvtimme för oss, men till slut lyckades vi! Så vi fick ju träna mycket fösning (vilket jag egentligen inte ska träna med henne just nu, men vad gör man när man inte har något annat att välja på?) utanför hagen & sen när de var inne i hagen igen så hade jag tänkt att vi skulle fortsätta med cirkelträningen, men den gick inte alls bra. Jag tror att Java var rätt så trött i huvudet efter att ha jobbat så intensivt utanför hagen, så man får väl ha lite överseende med det.

När vi var klara i fårhagen så stannade vi vid älven & så fick Java svalka sig ordentligt, & det var verkligen uppskattat från hennes sida! Själv var jag så himla svettig att jag förmodligen hade doppat mig om jag haft badkläder med mig, men istället blev det en dusch direkt jag kom hem. 

Efter duschen hörde morsan av sig & ville gå en promenad, så det var bara att sätta på sig "rätt" kläder & ge sig iväg igen. Så jag behöver inte ha minsta lilla dåliga samvete för hennes del idag.

Mitt internet har legat nere hela dagen, det är nåt fel på Tele2, men nu lever det igen & jag hoppas att det ska fortsätta göra det!

Är man verkligen accepterad för den man är? Eller måste man hela tiden kämpa för att förändra sig så att man blir accepterad? Hur många kan ärligt säga att de aldrig gör något enbart för att bli accepterade, hur många är bara sig själva? Jag tror inte att det är särskilt många, utan jag tror att så gott som alla, mer eller mindre såklart, ändrar sig för att bli accepterade. Jag själv hör dit, jag ändrar ofta på mig just p.g.a den orsaken, men jag önskar att jag vore starkare & inte skulle behöva det.

I många år har jag som ni vet levt i ett mörker, & när man har mått så dåligt under så lång tid så börjar man att identifiera sig själv med sin sjukdom. När man då gör det är det skrämmande att bara tänka tanken att man nån gång skulle kunna bli frisk, för vem är jag egentligen utan sjukdomen? Finns det nånting kvar av mig eller försvinner allt om sjukdomen dör? Så ja, jag är rädd för att bli frisk & det står jag för, hur konstigt det än må låta för er.

Av nån anledning söker man gärna upp bloggar som handlar om ungefär samma saker som man själv går igenom, förmodligen är det för att känna att man inte är ensam, & kanske att det finns nån som har det värre. I mitt fall har jag en lista med bloggar som skrivs av personer som mår psykiskt dåligt, med självskador, personlighetsstörningar, anorexi osv. & genom att läsa dessa bloggar så känner jag mig faktiskt mindre ensam, & ibland, även om det låter hemskt, så blir jag glad (?) över att läsa att andra har det sämre än mig. Missförstå mig rätt nu, jag vill inte att de vars bloggar jag läser ska må så himla dåligt, men genom att läsa hur illa de mår så ser jag också mina egna framsteg & därför blir jag glad, eller kanske lättad är ett bättre ord...?

Den här kommentaren fick en tjej vid namn Jessica när hon i ett inlägg skrev om hur hon hade tappat kontrollen över självskadorna & det hela slutade med akuten:

Din blogg triggar igång andra som också är sjuka….. bara så du vet. Men det är väl lite det du vill ha ut av bloggandet, att du ska få uppmärksamhet för att du mår sämt och är sjukast. Du hade inte varit intressant utan dina sjukdomar.

Det mest skrämmande är att jag håller med om det, för utan att egentligen tänka på det så jämför man sig själv med andra hela tiden. När man mår skitdåligt så "tävlar" man mot andra för att se till att man själv ska må sämst, & när man mår bättre så "tävlar" man istället om att må bäst. Jag vet inte om detta är "normalt" bland er som är friska, men det är nog så den sjuka världen fungerar, iaf för mig.
En konstig sak är att man får mycket mer uppmärksamhet när man skriver att man mår dåligt, jämfört med hur det är när man mår bra, varför är det så? Borde man inte istället välja att uppmärksamma nån som mår bra, eller har vi sjuka intressantare liv än er friska?

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, men detta är saker jag tänker på varje dag, varesig jag vill det eller inte. Vad tror ni som läser, låter detta helt galet eller kan ni förstå det? Dela gärna med er av era tankar & känslor kring detta.

Någon som ALDRIG ifrågasätter mig & mina tankar är Java, hon accepterar mig som den jag är, det spelar ingen roll om jag är frisk eller sjuk, hennes kärlek är lika stark ändå. Hon finns vid min sida i med- & motgång, stöttar mig när jag behöver det, försvarar mig när jag inte själv kan göra det & när jag är glad så finns hon där för att leka & mysa. Hon är bland det bästa som har hänt mig, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne, jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända om jag förlorade henne, det får helt enkelt inte hända. Och vad hade hänt om jag inte fått henne alls? Hade jag redan varit död då?

Att förlora min kung var smärtan som fick bägaren att rinna över, det var då jag insåg att jag var tvungen att göra en ändring i mitt liv, men sen tog det ett tag att komma dit, men jag tror att jag är på god väg nu. Men det är klart, allt kan vändas väldigt snabbt, både positivt & negativt.

Jag vet inte om jag har berättat det tidigare, men för några år sen så frågade min läkare hur ont jag skulle låta saker & ting göra innan jag var beredd att göra något åt det. Då visste jag inte, jag hade inget svar alls på den frågan, men nu vet jag. Höjden av smärta är att förlora den man lider för. Och precis så var det för mig, hans bortgång blev min nystart & det var ju i samma veva som prinsessan stormade in i mitt hjärta, & kärleken mellan oss är äkta & därmed varar den för evigt.

Idag åkte jag & Java ut till fåren där vi skulle valla lite, något jag hade sett fram emot, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt. När vi kom dit så hittade vi fåren ganska direkt, men när vi närmade oss så såg jag att det bara var gammeltackan kvar i hagen - resten stod utanför! Jag såg till att Java gick bredvid mig mot dem, för jag tänkte att om de springer mot huset så kanske de utanför hoppar in igen (som de brukar göra), men nej, så blev det inte alls denna gången. Gammeltackan sprang så fint så mot huset & in där, resten försvann spårlöst...Jag & Java gick runt hagen & letade efter resten, men nej, inte ett enda spår efter dem, det var som om de aldrig ens varit där.  Jag tänkte då att om vi fick ut gammeltackan så kanske hon kunde ropa hem sina polare, men att få ut henne visade sig vara mycket svårare än jag trott. Först gick jag in ensam & försökte fösa ut henne, men nej, det gick inte, så då fick Java komma in & "hjälpa till", men då gick tackan till anfall & stångade Java 2 gånger innan hon sprang ÖVER henne fullständigt. Jag försökte säga till henne, men hon gav blanka fan i det, tur att Java inte skadade sig! Ut kom hon till slut iaf, men inte kom hennes polare tillbaka för det, vi gick runt & letade i säkert en halvtimme, men inga spår efter resten av flocken, eller gammeltackan som också försvann, så jag gav upp, tog med Java till bilen & åkte hem istället, tråkigt när man sett fram emot att valla.

Väl hemma så bytte jag i princip bara kläder, sen åkte vi hem till morsan där vi har spenderat dagen. När det inte riktigt blir som man har tänkt sig så får man göra en plan B.  

Morgondagen är ännu oplanerad, vet inte om jag ska chansa på att fåren är hemma eller inte, känns ju inge kul när de antingen rymmer eller går till anfall.  Jag är ju rädd för att Java ska skada sig då de har en jävla kraft när de stångas! Jag skulle behöva ha nån annan hund med mig, en som är tränad att säga till anfallsbenägna tackor, för jag har ju slitet som ett djur för att få Java att INTE säga till något får då hon lätt blir "för het", så att helt plötsligt låta henne få säga till dem blir inte rätt. Så är det någon som bor här i närheten & har en tuff hund så får ni gärna säga till.

Jisses vad trött jag är & har varit hela dagen, tänk att man kan bli så utmattad av att vara hemifrån några dagar, men det är helt klart värt det!

Vi har faktiskt varit ute på en lite längre promenad & de första 2,5 km fick Java dra kedjor på 4 kg efter sig, något som hon fick kämpa lite med! Men hon var så himla duktig, större delen av tiden gick det galant, men i slutet blev hon trött & då gick det inte så fort för damen. När jag sedan tog loss kedjorna & lät henne springa helt lös resten av biten så sprang hon inte alls som hon brukar, så dragträningen tog mer än jag trodde den skulle göra. Men, men, nu har hon verkligen fått slita lite & i vanlig ordning så väntar det lite färskfoder till kvällsmaten efter att hon har kämpat så, så jag tror inte att hon klagar. ;)

Skrev ju i gårdagens blogg att det skulle komma film från vallningen, så här kommer det:

Under resten av dagen händer det inte mycket, både jag & bruden behöver ta igen oss lite, så det ska vi göra med godis & fotboll!