Ojojoj, idag har vi hunnit med massor av saker & klockan är inte ens halv fyra än. Vi startade tidigt med en timmes promenad i rask tempo, sen körde jag hem Java & packade badsakerna & så blev det en tur till badhuset där jag simmade ungefär en timme. Och nu har jag & Java precis kommit in efter ett kort, men väldigt intensivt lydnadspass! Så man kan lugnt säga att vi båda är rätt så trötta vid det här laget, min kropp befinner sig nog fortfarande i chock över all motion den har fått idag, men men, här ska det tränas!  Med tanke på hur BRA Java gick nu på lydnadsträningen så är jag galet sugen på att starta 2:an ganska snart, men jag vet inte jag, får helt klart fundera lite mer på det. Alla momenten sitter ju inte perfekt, men jag tror ändå att vi skulle kunna få ett 1:a pris. Jag vill tävla, men samtidigt inte stressa fram något, hon är fortfarande ung & har hela framtiden framför sig, men mina tävlingsgener orkar inte vänta.  Jaja, hur som helst så ska jag fortsätta fundera på detta.

Som sagt så känner jag mig rätt så sliten nu, både kropp & knopp har fått jobba idag, så det blir nog en lugn eftermiddag/kväll, såvida jag inte får för mig att gå ut lite senare & köra ännu ett lydnadspass. Man vet ju aldrig, haha.

Idag har det hänt en hel del, exakt vad som hänt tänker jag inte dela med mig av, men jag måste ändå berömma min duktiga, oslagbara Java som klarat av hela dagen så bra som hon har gjort!  Så all cred till henne!

Jag vet att många blev oroliga för mig efter gårdagens inlägg & visst, jag förstår dem, men det är precis såhär mitt liv ser ut & ibland behöver jag få skriva av mig, bli av med skiten en stund, för att sen kunna ta nya tag & kämpa mig uppåt igen. Jag har ramlat ner & slagit mig hårt så många gånger att det är omöjligt att räkna dem, men se på mig nu, jag står fortfarande på benen, även om det är vingligt, men hej, jag har tagit mig ändå hit, trots all skit jag gått igenom.

Jag har tänkt mycket på allting & vet inte riktigt vad jag har kommit fram till.  En del i mig är så säker på en sak, samtidigt som en annan del tvekar så in i helvete! Jag vet verkligen inte hur jag ska gå vidare på bästa sätt. Fortsätta som det är nu med samtal en gång i veckan, eller bryta det helt & "klara mig själv"? Jag känner inte att jag får någon hjälp av mina samtalskontakter utan jag är mest irriterad & arg när jag går därifrån & det är ingen rolig känsla, därför kanske det vore bäst att avsluta dem? Kanske skulle det kunna få mig att må bättre? Eller är jag inte tillräckligt stark för att stå på egna ben?

Allt är så förvirrande, jag vet verkligen inte vad jag borde göra, eller ens vill göra, utan allt är bara ett enda stort virrvarv.  Just nu känner jag bara hat inför allt vad myndigheter heter, psyk, nput, slutenvård, boendestöd m.m Jag vill bara få klara mig själv, alla dessa påminner mig bara om hur svag jag är & att jag verkligen behöver deras hjälp för att klara av vardagen, men tänk om det inte är så, tänk om dessa kontakter enbart förstör för mig?! Hur ska jag kunna veta det? Vet nån det? Eller är alla lika förvirrade som jag?

Jag har fått tagit emot så jävla mycket skit den senaste tiden, fått höra såna saker som får benen att vika sig & hjärtat att brista. Jag försöker intala mig själv att det snart blir bättre, att det finns några få personer som förstår mig, men det är inte lätt. Jag måste hitta ett sätt att hantera all skit & jävelskap. Ska jag behöva gå med taggarna utåt för jämnan för att kunna klara det så kommer det också att bli så, inga problem alls, även om jag egentligen inte vill att det ska behöva gå så långt.

Under dagens inlinestur med prinsessan så insåg jag hur dåligt tränade vi är båda två & detta är nånting jag tänker ta tag i direkt, för såhär kan det inte fortsätta! Och kanske kan den träningen hjälpa mig framåt till ett friskare liv?

Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu. Tog med mig Java på en promenad i hopp om att piggna till & må lite bättre efteråt, men istället blev det raka motsatsen!  För under vår promenad så träffade vi på en lundehund & då brast mitt hjärta ännu mer. Inte nog med att minnena från min kung väcktes till liv, så tänkte jag väldigt mycket på den valpen jag blev lovade men till slut inte fick köpa ändå. Jag fattar inte hur man kan göra så, lova bort en valp & sen dra sig ur, jag tycker det är så jävla taskigt så det finns inte! Jag kommer nog aldrig att kunna släppa det, & med tanke på hur svårt det är att få tag på en lundehundstik håller jag på att ge upp hoppet om det nu. Antingen blir det ingen valp alls eller oxå byter jag ras, det är iaf det känns nu. Jag försöker påminna mig om att jag har Java & att det räcker med henne, & viktigast av allt - INGEN KAN TA HENNE IFRÅN MIG!!! För utan henne vid min sida så skulle jag ge upp helt, så fort som möjligt.

Kan man inte bara få en lång paus från livet? Jag orkar inte med det som händer nu, allt blir bara för mycket & ja, jag pallar helt enkelt inte med det. Det ena sveket efter det andra, all skit som både jag & närstående till mig får ta får mig att krossas fullständigt. Människor är onda, det har jag fått bevisat flera gånger om, & ja, jag vet att även jag är en människa, men jag har aldrig påstått att jag bara är snäll, jag kan vara riktigt jävlig även om många aldrig har sett den sidan av mig.
Men det kanske vore nåt att satsa på, att alltid gå med taggarna utåt & såra folk lika mycket som de sårar mig, för det är väl först då som ni kan förstå hur det känns?! Hade jag inte haft min prinsessa vid min sida så hade jag lagt mig ner nu & bara dö, men istället för förståelse så kommer de orden att förstöra allt ännu mer, det vet jag, men jag tror inte att nån kan såra mig lika djupt som löftet om valpen, för det har verkligen tagit priset.

Jag klarar inte hur mycket som helst, mina ben håller på att vika sig, jag trycks allt närmare kanten mot stupet, snart faller jag ner där igen & ärligt talat så vet jag inte om jag orkar ta mig upp därifrån än en gång. Mina krafter håller helt på att ta slut, hoppet är snart ute helt. Jag höll på att ta mig bort från stupet, jag var på god väg, men i.o.m sveket om min Rally så kastades jag tillbaka nästan hela vägen.  

Jag försöker kämpa, jag försöker vara stark, men det vore så mycket lättare att bara ge upp, bara ta varenda piller jag har hemma plus ta fram rakbladet, men jag får inte, Java behöver mig lika mycket som jag behöver henne & det är det jag måste fokusera på, i alla lägen.

Fan, det var ett tag sen jag mådde såhär dåligt som jag gör nu, men jag ska göra som jag brukar, ligga kvar här på botten ett tag för att se göra allt jag kan för att ta mig upp för det branta stupet. Det kommer inte att bli lätt, det är det aldrig, men jag ska verkligen göra mitt bästa för att lyckas. Jag måste släppa längtan & drömmen om en lundehund, hur svårt det än är då jag inte önskar mig nåt hellre just nu & hade jag inte varit så ärlig som jag är nu så hade jag snart fått en. Så alla ni som säger att ärlighet lönar sig har fel, för som sagt, hade jag inte varit såhär öppen & ärlig så hade jag snart haft en lundehundstik i min flock.

Varför måste livet vara så förbannat orättvist?! Jag vill inte leva i den här världen längre, jag orkar inte, ingen bryr sig, inte på riktigt. Många säger att de alltid finns vid min sida, men hur många menar det egentligen? Nej, just det, inte särskilt många. Just nu skulle jag behöva ha nån som kommer hit & bara håller om mig & låter mig grata ut i dennes famn, men det är för mycket begärt, så istället ska jag gömma mig under täcket i sängen & önska att jag aldrig föddes.

Idag har det varit fullt upp hela dagen, jag, min lillebrorsa & hans tjej har flyttat grejer från morsans lägenhet & hit, så man är helt slut efter allt tänkande & bärande. Och mitt upp i allt detta så har jag insett att Java inte är någon "flytt-hund", för hon har varit stressad större delen av dagen p.g.a alla ommubleringar & det är först nu när allt har lugnat sig som hon kan slappna av & hon ligger nu tätt intill mig & sover. Lilla skruttan, inte lätt alla gånger!

En annan sak jag har kommit fram till angående Java är att hon är väldigt bra mentalt!  Visst är hon mesig i vissa situationer, & så är hon ju jävligt lättskrämd, men bortser man från dessa saker så är hon fan perfekt! Hon funkar bra i alla miljöer, bryr sig inte om blixtrande ljus eller höga ljud, bryr sig inte om det är folktomt eller stora folkmassor, utan hon bara är i dessa lägen & det får mig att känna mig så stolt över henne, min, bara min bästa brud!  Tillsammans är vi fan oslagbara! Bara så att ni vet, haha.

Imorrn kommer Guzz igen, utöver det finns det inte många planer. Funderar på om det finns nåt roligt man kan hitta på eller om man kanske behöver en lugn dag efter att ha slitit så hårt? Jaja, får helt enkelt vakna imorrn & se hur det känns då.

Plåstret heter Guzz & Hönan heter Java & visst lever de upp till sina namn!  Nej, men ärligt, på dagens långpromenad skötte Java sig precis som vanligt & Guzz var jätteduktig när hon var lös, kom när man ropade & höll sig verkligen i närheten. Så jag är nöjd med båda brudarna, jag hoppas att Guzz kommer att "smälta in" lite mer i vår flock & våga ta för sig, men det kommer nog, det var ju första dagen idag så man kan inte begära så mycket mer än det hon har gjort idag.

Ser på hockeyn nu, lite halvhjärtat sådär, båda "mina" lag är ju ute så egentligen intresserar inte finalen mig så mycket, men har jag inget bättre att se på så kan det väl gå.  Tur att det blir så många mål, så att det händer nånting! Mycket roligare att titta då.

Imorrn väntar jobbiga projekt, lite ommublering här hemma & nya saker ska in, för min lillebrorsa ska flytta hit, hur länge han stannar här vet jag inte, men han behövde nånstans att bo & trots att det redan är trångt i min lägenhet så är det självklart att jag ställer upp för honom!  Så mycket som han har ställt upp för mig, så ja, det finns inget mer att säga, jag älskar honom hur mycket som helst & är beredd att gå genom eld & vatten för honom, världens bästa bror!

Jag älskar att skriva "offentligt", alltså uppdatera statusar på facebook & inte minst skriva i bloggen! Så varför ska jag sluta med det bara för att det finns idioter som lever genom att trycka ner andra? Jag borde ha lärt mig vid det här laget, jag vill inte ta mer skit nu, det är dags att våga stå på sig & åter igen resa sig upp & med tappra steg stappla sig framåt. Det är inte lätt, men det SKA gå! Jag får inte ge upp, oavsett vad som än händer så får jag inte glömma, jag klarar det här, för jag är stark, jävligt stark.

Igår var en svag dag, iaf under kvällen, jag grät så mycket att ögonen varit svullna hela dagen idag! Jag mådde skitdåligt & det höll på att sluta katastrofalt, men tack & lov kunde jag fokusera någorlunda & därmed inte göra något jag skulle ha fått ångra ordentligt. Tack till er som försökte trösta mig igår, det var guld värt & ni hjälpte mig verkligen att genomleva kvällen även om det inte märktes just då.

Idag har Java & Guzz fått träffa varandra för första gången & de föll direkt & hade skitskoj!  Så fr.o.m imorrn kommer Guzz att tillbringa sina dagar här & jag hoppas att det ska bli så bra som jag vill att det ska bli.
Sen har jag även varit en kort sväng i stallet där jag kollade på hästhoppningen, men det blev bara ett kortvarigt besöket eftersom jag var så grymt trött efter gårdagskvällen.

Så, vad hände igår egentligen? Dagen startade tidigt med agilityträning & Java var superduktig, min lilla fantastiska prinsessa.  Sen åkte jag & kollade på lydnadstävlingen i Forshaga & efter det så blev det en tur till Örebro där morsan & Anders bokade sin framtida valp. Så jag höll igång hela dagen, från morgon till kväll & på kvällen rann liksom bägaren över, då orkade jag inte ta emot mer skit, & därför föll jag & slog mig jävligt hårt, men som sagt, jag har åter igen rest mig upp & tänker fortsätta min väg framåt.

P.g.a alla elaka saker jag har fått höra & vara med om den senaste tiden så väljer jag nu att ta en bloggpaus på obestämd tid. Ni vinner, jag orkar inte längre stå upp & låtsas att vara stark när jag i själva verket ligger ner & ni sparkar mig så mycket ni bara kan. Men visst, är jag så jävla värdelös så fortsätt bara att behandla mig såhär, för isf slipper ni mig snart. Jag må ha varit med om mycket, men att folk ska utnyttja ens svagheter är fan bland det värsta som finns!

Jag & min förstörda hund ska fortsätta försöka ta oss framåt, för det är väl det ni säger, att hon är förstörd?!

NJUT NU AV ER SEGER, ni slog ner mig totalt, hoppas ni är nöjda nu.

Idag blir det inte många rader i bloggen & det beror inte på att det inte har hänt nåt, för vi (jag & Java) har fan vart igång hela dagen! Utan min "tystnad" beror nu på att jag inte vet vad jag ska skriva, för jag måste ta reda på vad jag själv vill & sen jobba utifrån det. Hjärtat säger en sak & huvudet tvekar, hur ska man veta vad som är rätt?!