Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu. Tog med mig Java på en promenad i hopp om att piggna till & må lite bättre efteråt, men istället blev det raka motsatsen!  För under vår promenad så träffade vi på en lundehund & då brast mitt hjärta ännu mer. Inte nog med att minnena från min kung väcktes till liv, så tänkte jag väldigt mycket på den valpen jag blev lovade men till slut inte fick köpa ändå. Jag fattar inte hur man kan göra så, lova bort en valp & sen dra sig ur, jag tycker det är så jävla taskigt så det finns inte! Jag kommer nog aldrig att kunna släppa det, & med tanke på hur svårt det är att få tag på en lundehundstik håller jag på att ge upp hoppet om det nu. Antingen blir det ingen valp alls eller oxå byter jag ras, det är iaf det känns nu. Jag försöker påminna mig om att jag har Java & att det räcker med henne, & viktigast av allt - INGEN KAN TA HENNE IFRÅN MIG!!! För utan henne vid min sida så skulle jag ge upp helt, så fort som möjligt.

Kan man inte bara få en lång paus från livet? Jag orkar inte med det som händer nu, allt blir bara för mycket & ja, jag pallar helt enkelt inte med det. Det ena sveket efter det andra, all skit som både jag & närstående till mig får ta får mig att krossas fullständigt. Människor är onda, det har jag fått bevisat flera gånger om, & ja, jag vet att även jag är en människa, men jag har aldrig påstått att jag bara är snäll, jag kan vara riktigt jävlig även om många aldrig har sett den sidan av mig.
Men det kanske vore nåt att satsa på, att alltid gå med taggarna utåt & såra folk lika mycket som de sårar mig, för det är väl först då som ni kan förstå hur det känns?! Hade jag inte haft min prinsessa vid min sida så hade jag lagt mig ner nu & bara dö, men istället för förståelse så kommer de orden att förstöra allt ännu mer, det vet jag, men jag tror inte att nån kan såra mig lika djupt som löftet om valpen, för det har verkligen tagit priset.

Jag klarar inte hur mycket som helst, mina ben håller på att vika sig, jag trycks allt närmare kanten mot stupet, snart faller jag ner där igen & ärligt talat så vet jag inte om jag orkar ta mig upp därifrån än en gång. Mina krafter håller helt på att ta slut, hoppet är snart ute helt. Jag höll på att ta mig bort från stupet, jag var på god väg, men i.o.m sveket om min Rally så kastades jag tillbaka nästan hela vägen.  

Jag försöker kämpa, jag försöker vara stark, men det vore så mycket lättare att bara ge upp, bara ta varenda piller jag har hemma plus ta fram rakbladet, men jag får inte, Java behöver mig lika mycket som jag behöver henne & det är det jag måste fokusera på, i alla lägen.

Fan, det var ett tag sen jag mådde såhär dåligt som jag gör nu, men jag ska göra som jag brukar, ligga kvar här på botten ett tag för att se göra allt jag kan för att ta mig upp för det branta stupet. Det kommer inte att bli lätt, det är det aldrig, men jag ska verkligen göra mitt bästa för att lyckas. Jag måste släppa längtan & drömmen om en lundehund, hur svårt det än är då jag inte önskar mig nåt hellre just nu & hade jag inte varit så ärlig som jag är nu så hade jag snart fått en. Så alla ni som säger att ärlighet lönar sig har fel, för som sagt, hade jag inte varit såhär öppen & ärlig så hade jag snart haft en lundehundstik i min flock.

Varför måste livet vara så förbannat orättvist?! Jag vill inte leva i den här världen längre, jag orkar inte, ingen bryr sig, inte på riktigt. Många säger att de alltid finns vid min sida, men hur många menar det egentligen? Nej, just det, inte särskilt många. Just nu skulle jag behöva ha nån som kommer hit & bara håller om mig & låter mig grata ut i dennes famn, men det är för mycket begärt, så istället ska jag gömma mig under täcket i sängen & önska att jag aldrig föddes.