Jag har blivit sviken fler gånger än det går att räkna, & givetvis har även jag svikit andra. Varför måste livet innehålla så många svek? Varför kan man inte bara våga lita på folk utan att vara rädd för att bli sviken? Varför håller inte alla vad de säger? Folk kan vara jävligt snabba med att lova saker & ting, men hur många håller egentligen löftet?
Den senaste tiden har jag blivit sviken på så många sätt, & riktigt hemska sätt. Jag blev lovad en ny framtid & sen helt plötsligt försvann det löftet & kvar finns bara ett tomrum. Jag känner ett hål inuti mig & jag vet inte alls vad jag ska göra för att fylla det.

Jag har kollat på en del filmer på min kung & jag inser att jag aldrig mer kommer att få tillbaka honom, hur hemskt det än känns så MÅSTE jag sluta hoppas, sluta be & sluta önska att han en dag kommer tillbaka, för det kommer inte att hända. När jag får tag i en lundehundsvalp så kommer inte det betyda att jag får tillbaka min kung, något jag är väl medveten om, men ändå inte VILL förstå. Ingen kan ersätta honom, aldrig någonsin.

Det är dagar som denna som jag bara vill gömma mig & glömma livet, jag mår inte alls bra & tänker tankar som är förbjudna. Jag vet inte hur jag ska göra för att vända den här dagen, för egentligen förstår jag inte alls varför jag mår som jag gör då det har varit en bra dag. Jag har tränat agility med Java & sånt piggar alltid upp mig, men ändå kunde jag inte känna den där underbara känslan, men det beror nog mer på mig än hur Java skötte sig, även om hon inte riktigt lyssnade på mig idag.

Det finns så mycket inom mig som behöver komma ut, känslor som i åratal har trängst undan för att kunna överleva, ingen kommer någonsin att kunna förstå allt jag har gått igenom, lika lite kan jag sätta mig in i andras mående. Jag önskar att jag kunde (eller rättare sagt vågade) lätta på trycket & bara låta allting rinna ut, låta någon komma innanför de välbyggda murarna som har skyddat mig i så många år. Utan de murarna så hade jag inte levt idag, det vet jag, men nu när jag vill gå vidare så hindrar de mig & jag vet inte hur jag ska bli av med dem. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än skriver, det som behöver komma ut sitter fortfarande fast längst där inne.

Varför måste saker & ting vara så komplicerade? Varför kan inte livet bara få vara lätt & roligt ett tag? Varför alla dessa motgångar? Varför hoppas på saker som aldrig kommer att bli sanna? Vem är det egentligen man försöker lura? Sig själv eller andra?

Jag har svikit mig själv väldigt många gånger, men de sveken är ingenting mot andras svek. Jag vill så gärna kunna stå stadigt på mina ben, oavsett vad som än händer, men ärligt talat så faller jag så fort jag får lite motgångar, så ni kan ju tänka er vart jag befinner mig nu...Ja, just det, väldigt långt ner i backen. Jag måste hitta styrkan, men jag vet inte vart jag ska börja leta, det känns som om jag står & stampar på samma plats utan att komma nånstans & så vill jag inte ha det! Jag vill komma framåt, mot ett friskare liv, men just nu har alla motgångar fått mig att stanna upp. Än så länge går jag i alla fall inte bakåt så man får väl försöka glädjas över det. Hur blir man starkare? Hur gör alla ni andra? Jag tror ju inte att alla andra bara glider genom livet utan det är klart att alla genomlider saker man skulle kunna ha klarat sig utan, så hur överlever ni? Vad har ni för hemligt knep? Kan ingen dela med sig det till mig? Snälla?
Många säger att jag är stark, mycket dels beroende på att jag nu har vågat vara så ärlig & öppet berättat om svåra saker i mitt liv, men idag känner jag mig inte ett dugg starkare.

Det är så mycket som jag vill göra i livet, jag har såna planer, såna drömmar, men kommer de någonsin att besannas? Eller går jag runt här & hoppas helt i onödan? Jag känner mig mest förvirrad, vet inte alls vilket håll jag ska gå åt eller vem jag kan lita på, utan jag känner mig bara tom...& ensam...