Idag har det hänt en hel del, exakt vad som hänt tänker jag inte dela med mig av, men jag måste ändå berömma min duktiga, oslagbara Java som klarat av hela dagen så bra som hon har gjort!  Så all cred till henne!

Jag vet att många blev oroliga för mig efter gårdagens inlägg & visst, jag förstår dem, men det är precis såhär mitt liv ser ut & ibland behöver jag få skriva av mig, bli av med skiten en stund, för att sen kunna ta nya tag & kämpa mig uppåt igen. Jag har ramlat ner & slagit mig hårt så många gånger att det är omöjligt att räkna dem, men se på mig nu, jag står fortfarande på benen, även om det är vingligt, men hej, jag har tagit mig ändå hit, trots all skit jag gått igenom.

Jag har tänkt mycket på allting & vet inte riktigt vad jag har kommit fram till.  En del i mig är så säker på en sak, samtidigt som en annan del tvekar så in i helvete! Jag vet verkligen inte hur jag ska gå vidare på bästa sätt. Fortsätta som det är nu med samtal en gång i veckan, eller bryta det helt & "klara mig själv"? Jag känner inte att jag får någon hjälp av mina samtalskontakter utan jag är mest irriterad & arg när jag går därifrån & det är ingen rolig känsla, därför kanske det vore bäst att avsluta dem? Kanske skulle det kunna få mig att må bättre? Eller är jag inte tillräckligt stark för att stå på egna ben?

Allt är så förvirrande, jag vet verkligen inte vad jag borde göra, eller ens vill göra, utan allt är bara ett enda stort virrvarv.  Just nu känner jag bara hat inför allt vad myndigheter heter, psyk, nput, slutenvård, boendestöd m.m Jag vill bara få klara mig själv, alla dessa påminner mig bara om hur svag jag är & att jag verkligen behöver deras hjälp för att klara av vardagen, men tänk om det inte är så, tänk om dessa kontakter enbart förstör för mig?! Hur ska jag kunna veta det? Vet nån det? Eller är alla lika förvirrade som jag?

Jag har fått tagit emot så jävla mycket skit den senaste tiden, fått höra såna saker som får benen att vika sig & hjärtat att brista. Jag försöker intala mig själv att det snart blir bättre, att det finns några få personer som förstår mig, men det är inte lätt. Jag måste hitta ett sätt att hantera all skit & jävelskap. Ska jag behöva gå med taggarna utåt för jämnan för att kunna klara det så kommer det också att bli så, inga problem alls, även om jag egentligen inte vill att det ska behöva gå så långt.

Under dagens inlinestur med prinsessan så insåg jag hur dåligt tränade vi är båda två & detta är nånting jag tänker ta tag i direkt, för såhär kan det inte fortsätta! Och kanske kan den träningen hjälpa mig framåt till ett friskare liv?