Har nu tagit bort en del på kulbanan för att göra det möjligt för Java att flytta på kulorna i den banan som går i cirklar. Hon skiter nog i vilket tror jag, bara allt går fort & godisarna ploppar fram!  

Vi startade dock dagen med ett besök på Solstaden (djursjukhuset) där Java fick laser & vibb. Jag & Ida (hundfysioterapeuten) pratade en del om Java's situation & det känns som att hon förstår mycket av hur det känns för mig. Och när jag berättade att hon är sämre så verkade hon uppriktigt besviken eller vad man ska säga. Så ja, det känns ändå bra, eller ja, bra med henne, hon verkar som sagt förstå.

På torsdag nästa vecka gör Java sin premiär i poolen!!  Ska bli oerhört spännande att se vad hon kommer att tycka om det, & ÄNTLIGEN får hon då anstränga kroppen lite. Jag hoppas att det ska bli både roligt & hjälpsamt.

Förutom besöket där & en liten titt på 4H-gården så har vi gått en 3,8 km lång koppelpromenad, & om drygt en timme blir det en till sån. Det känns som att dessa veckor kommer att gå oerhört långsamt...  

Åter igen funderar jag på att ta en Facebook-paus, men jag vet inte, det känns som att jag isf bara "gömmer mig" & det vill jag inte göra. Anledningen är så enkel som att det gör ont & känns så förbannat orättvist när jag ser bilder, filmer & läser om alla som gör än det ena & än det andra med sina hundar. Träningar, tävlingar, långa promenader & massa bus. Så vill jag att våra dagar också ska se ut, men nope, här är det koppelpromenader & hjärngympaövningar som gäller. Och det är inte bara jag som längtar efter dem där andra sakerna, dem med fart & fläkt i, utan Java vill också röja gärnet, träna agility & springa i massor.

I 4 veckor har vi gått såhär, & nu väntar ytterligare 4 veckor till. Jag må kanske vara lite egoistisk, men jag tycker verkligen att livet är för orättvist ibland, jag (& Java) mår inge bra av att ha det såhär. Men vad kan vi göra åt det?

Jag vill bara ha svar, vad beror hennes smärta på? "Smärta från kotpelarens led" står det i hennes journal, samt att "smärtan VERKAR komma från muskulaturen". Inga säkra svar, & jag hatar det. Och så länge dem inte fastställer vad smärtan beror på så ersätter inte Agria ett öre. Så så roligt har vi.

Imorrn kör vi igång med laser & vibb igen, så 4 000:- försvinner på det. Sen ska vi hinna simma 7 gånger innan nästa återbesök, så det kommer ju att försvinna ännu mer där. Men vad gör man inte? Min rädsla är dock att jag ska lägga ner hur mycket pengar som helst & så hittar dem felet & så går det inte att göra nånting åt det.  Och då har allt liksom varit "i onödan", även om jag är beredd att göra det. Hoppas att ni förstår hur jag menar.

MEN en positiv sak pengamässigt är att Jonna kommer att hjälpa mig med kostnaderna, & alltså, shit, jag vet inte hur jag nånsin ska kunna tacka henne för det! Genom hennes hjälp kommer jag att kunna fortsätta med fler utredningar för att hitta felet, & det känns jävligt bra! Jag vill ju ha kvar min prinsessa, hon betyder så otroligt mycket för mig. Så åter igen, tack Jonna, du är bara sååå bra!  

Hjärngympaövningar kommer vi som sagt att köra mycket med. Vi har kulbanan, vittring & spår än så länge. Väntar även på en "stapel-anka", men den har inte kommit än. Java är ÖVERLYCKLIG så fort hon får träna nånting, så det märks verkligen att hon vill & hon gör allt hon kan för att lyckas. Jag hoppas att framför allt vittringen & spåren lär henne att använda nosen mer, något hon är ganska dålig på att göra. Hon använder nog synen i första hand tror jag, & sen hörseln. Men som sagt, några veckor med detta kanske kan få henne att sätta på näsan?

Tänk, JAG känner redan promenadabstinens då jag inte har gått nån långis på 2 dagar. Hur ska detta sluta?!  En promenad på 3,3 km har vi redan avverkat idag & senare ikväll blir det ännu en sån "lång" promenad.

Så ja, hur ska man sammanfatta detta? Jo, att vi försöker så gott vi kan, & vi tar gärna emot tips på lugna saker man kan göra, så sitter ni inne med några bra idéer så får ni gärna dela med er av dem!

Nej, jag tror fan inte att jag blev nåt klokare idag.  Både Stefan & Linda (veterinären) TROR att Java's fel sitter i muskulaturen, men dem är inte säkra. En sak Stefan (& vi) dock kunde konstatera var att hon hade ondare idag än sist han klämde på henne.  Sen så stämde det som både Em & familjen Karlstam sa, hon går inte "normalt" med höger bakben, & förmodligen så sitter det ihop. Muskeln i höger bak var kortare än den vänstra, & hon gick som en krabba står det i journalen. Och det kan bero på att hon har väldigt ont i höftböjarmuskeln.

Hon röntgades även, men inget avvikande där, vilket kändes både bra & mindre bra. Självklart vill jag inte att det ska vara nåt allvarligt fel, men ju tidigare man hittar felet, desto bättre är det ju. Att gå runt som nu, & inte veta, är det allra värsta.

På vågen "4 leg check" så belastade hon benen som en normal border collie, lite sämre på nånting, men jag kommer inte ihåg vad. Sammanfattningen var iaf att det ser helt okej ut.

Fr.o.m nu på kvällen så ska hon gå på 2 olika mediciner, en antiinflammatorisk & smärtstillande, samt en muskelavslappnande. Rimadyl ska hon ha 2 ggr/dag i 30 dagar, & Ortoton ska hon ha 2 ggr/dag i 20 dagar.

Hon ska även fortsätta med laser + vibb 2 ggr/vecka, samt börja simma 1-2 ggr/vecka när hon har gått på smärtstillande i 1 vecka. Så ja, det blir mycket att hålla reda på, tur att jag redan har en kalender.  När det kommer till promenader så får hon fortfarande gå samma sträcka, men i flera omgångar. Så flera mindre promenader om dagen istället för en jättelång, lite tråkigt, men vad gör man inte?

Jag blev rekommenderad att låta henne spåra, så ja, nu ska vi banne mig sätta igång med det! Både hon & Rally ska bli stjärnor i spåren, haha, hur nu det ska gå till.  Vi ska göra ett försök iaf, så får vi se hur det går.

Om 1 månad ska vi tillbaka på återbesök & om inget är bättre då så blir det fler undersökningar & förmodligen en ct-röntgen.

Skulle jag sammanfatta dagens besök så är jag ärligt talat lite besviken, för jag hoppades verkligen på att dem skulle hitta felet. MEN samtidigt är det skönt att det inte var något stort skelettfel. Jag blir bara så galen när man inte får veta klart & tydligt vad det är för fel, alla dessa "kanske beror, vi tror, kanske kan vara" osv ger mig gröna hår.  Men, men, bara att hoppas på medicinerna att dem gör det dem ska & att hon kan få bli bättre innan nästa återbesök (istället för sämre som det har blivit nu).

På dagens stora hundträff kom det så många som 84 stycken hundar!!  Som tur var delades alla upp i 2 olika grupper, en för små hundar & en för dem stora. Det var nog flest stora med, för jag tycker inte att det var sådär jättemånga små som sprang omkring, men dem tar ju inte alls lika stor plats som dem stora, så det var kanske därför dem kändes såpass få.  Hur som helst så var uppdelningen VÄLDIGT BRA då småhundarna vågade ta för sig mer utan att riskeras att krossas av dem stora.  

Till en början var Rally väldigt osäker, men när vi började röra på oss så åkte svansen upp & när hon sen blev lös & skuttade hon omkring helt lycklig. Hon minglade runt en del med några av dem andra hundarna, hon fick en ganska stor podengo (?) efter sig som var mycket intresserad av min räv, synd bara att Rally inte hade samma intresse för honom.  Haha.

Självklart lekte hon & Clara en del, bästisar som dem är. Det är så roligt att vara iväg på såna här saker & det tycker nog hundarna också, även om dem som sagt kan vara lite osäkra i början. Jag tror att det stärker deras självförtroende en del, & det är ju (för det mesta) bara positivt. Java däremot tycker inte om det så hon slipper därför följa med.

Om en stund borde Java komma hem igen, & senare ikväll åker Rally tillbaka till Evelina eftersom vi ska till Västerås imorrn. I slutet av veckan är det tänkt att Rally ska komma tillbaka hem igen, & då för gott! Det är lite blandade känslor för det om jag ska vara ärlig. Det blir ju så tryckt stämning mellan dem eftersom Java inte alls tycker om Rally, men jag hoppas att det ska bli bättre bara dem får bo tillsammans på heltid ett tag. Sen så vill jag ju såklart ha BÅDA hundarna hemma, annars skulle jag aldrig ha skaffat Rally. Så ja, spännande kommer det iaf att bli!

Dagens långis blev väldigt blöt, men hundarna klagade inte.  Eller jo, Java var väl inte superglad, men det var ju för att hon var tvungen att gå i koppel - Java är ingen koppelhund. Rally var pigg & glad & lekte en hel del med Clara, så jag tror att dem har saknat varandra. I vilket fall som helst så var det skönt att komma hem & känna sig duktig för att man hade gått drygt 5,9 km i snöblandat regn & slask.

Java är nu hemma hos familjen Karlstam & det innebär att jag & Rally har ensamtid! Vi myser en hel del, leker & tränar, & jag tror verkligen att vi behövde det här, bara hon & jag.  Just nu ligger hon tätt intill mig i soffan & sover, hur go som helst, & säkert lite trött efter träningspassen, hehe.

En början till apportering & lite kamp genom att leka, DET är roligt om ni frågar räven! Jag uppmuntrar henne att springa efter nätbollen, ta den & sen komma tillbaka för att kampa lite. Så sammarbete för fulla muggar, & som sagt, hon älskar det.

Rally fick även bekanta sig med kulbanan för första gången.  Hon har ju väldigt svårt för att förstå att hon ska använda andra saker i träningen, så det är mycket nyttigt för henne! För mig gäller det bara att ha tålamod & vänta, & självklart klicka på rätt ställen.  Jag filmade hennes 2:a pass, precis som jag gjorde med Java, & ja, dem är verkligen olika att träna!

Imorrn väntar en småhundsträff & den ser jag fram emot. Vi kan ju hoppas att det iaf är uppehåll, blir ju mycket roligare då. Vi brukar ha tur med vädret dem gångerna vi har varit där, så hoppas, hoppas, hoppas. Sist vi var där så bröt ju Rally en klo, så håll tummarna för att vi får det lite mindre dramatiskt nu.  

För 1 år sedan kom dagen jag aldrig trodde skulle komma, dagen då jag hade varit självskadefri i 1 år!  Jag ville så gärna klara det, att bli fri, men jag trodde som sagt aldrig på det fullt ut. Men dagen kom, & tänk idag, ja, idag är det 2 år sen jag skadade mig senast!!  Tiden går & det känns underbart! Konstigt, men hur härligt som helst. Jag känner mig så långt ifrån rakbladen det bara går att komma, visst finns tankarna där ibland, men jag kommer nog aldrig falla för dem impulserna igen (anledningen till att jag skriver nog är ju för att man aldrig kan vara helt säker).

Annars då? Jo, jag & Java gick tillsammans med Carina & Clara runt Kroppkärrssjön & det är en promenad på exakt 8,3 km. Det var riktigt skönt även om sista uppförsbacken var i jobbigaste laget.  Haha, det känns i benen om man har vilat, om så bara för en dag. Men vi alla blev nöjda så helt klart värt det!

Ser fram emot helgen & vad den har att erbjuda. Ensamtid med Rally har jag nog aldrig haft, så det ska bli roligt. Vi behöver nog det, hon & jag. Det kommer att bli en långis under morgondagen & på söndag småhundsträff på Sörmon. Är det fint väder på söndag så åker kameran med, men solen har man ju inte sett till på länge, så hoppet om att den ska visa sig då är ju inte jättestort. Vi får helt enkelt vänta & se.

Den här dagen har varit jättebra!  Igår kväll skickade jag ett mail till ReDog där jag frågade om lite prisuppgifter på dem undersökningarna som Java ska göra på måndag, & redan imorse fick jag svar. Jag hade räknat med runt 15 000:-, så döm av min förvåning när jag läste 5 000:-!!  De skrev även att priset kunde höjas eller sänkas lite beroende på vad de hittar, & det är ju helt förståligt. Men ändå, 10 000:- MINDRE än vad jag tänkte mig, så nu känner jag mig mycket mer hoppfull inför besöket, för stämmer denna kostnaden så kommer jag att kunna fortsätta med fler undersökningar om det behövs. Och det känns väldigt bra.

Vi har nu precis kommit hem efter Java's sista laser & vibb, för den här omgången. Jag tänkte först be Ida (hundfysioterapeuten) att klämma igenom Java så att jag vet ungefär hur det egentligen ligger till, men när jag satt i väntrummet & väntade så såg jag på Java att hon kände sig helt okej. Hon gick runt, nosade & kollade på allt, men ingen stress, ingen oro, nej, ingenting sånt. Så då bestämde jag mig för att inte riskera att förstöra hennes bild av rehabavdelningen. Hon HATAR ju djursjukhus & är extremt misstänksam & osäker på såna ställen, så att hon nu börjar känna sig lite tryggare där är RIKTIGT STORA FRAMSTEG!! Och det vill jag som sagt inte förstöra.

Under själva lasern så la hon sig ner för första gången!!  Några gånger la hon sig även platt på sidan, så gissa om jag blev både glad & förvånad?! I början var hon lite orolig, ville inte sitta stilla, men sen bara la hon sig ner, helt otroligt. Då var jag ännu gladare över att jag inte bad Ida klämma på henne, för då hade hon aldrig slappnat av så mycket. På vibben ville hon gå därifrån i början, men sen släppte det även där & hon låg stilla, iofs med huvudet i luften, men ögonlocken blev tunga emellanåt.  Så bara positivt där idag!

Jag fick ett sånt gulligt sms igår från Kristina & jag blev helt rörd, det stod såhär: "Hanna pratar mycket, frågar & längtar. - Mamma tror du att vi kommer få passa Java nån mer gång. Det kan man ju inte riktigt svara på. Här håller vi alla tummar som går & följer dig slaviskt på bloggen.". Dessa personer hör alltså till familjen Karlstam, dem som brukar ha Java emellanåt, & Hanna, ja, hon är nog Java's största fan!  Så även om Java inte är deras hund så betyder hon mycket även för dem, dem har liksom följt henne sen hon var 10 veckor gammal, & Java älskar dem också.

Eftersom jag ska ha Rally lördag-söndag den här veckan så frågade jag helt enkelt Kristina om dem vill ha Java under den tiden, & JA, det vill dem! Hon skrev att Hanna kommer säkert att gråta av lycka & jag förstår dem verkligen, för Java är speciell. Java tycker ju ändå inte om Rally, så hon är nog mer än gärna hos den familjen istället för hemma med snorvalpen. Sen så kan jag & Rally behöva lite ensamtid, plus att vi ska på småhundsträff på dagen på söndag.  Så det här blir nog bäst för alla, Java har ju sina regler för vad hon får & inte får göra, men familjen Karlstam är rutinerade numera & tar hand om henne på bästa sätt, så jag är inte ett dugg orolig!  

Det har varit tomt idag, men samtidigt lite skönt att allt är som vanligt igen. Jag har varit väldigt trött, men det är ju inte så konstigt. Hoppas att tröttheten ska gå över snart, så att man känner sig "med i leken" igen. Dagens långis fick mig iofs väldigt mycket piggare, iaf för stunden. Det var obeskrivligt skönt att gå dessa 7,5 km, så jag har verkligen kommit igång med långisarna, vilket är väldigt bra för Java, mig & mitt samvete.  

Men dagen har inte bara varit positiv, utan lite mörker har allt hittat hit.  Jag ringde till Agria för att prata med dem om ersättning för Java's veterinärbesök, både det som var här för några veckor sen, plus det besöket som väntar i Västerås på måndag. Det besöket som var här ersätts inte över huvudtaget. Och besöket på måndag kommer med största säkerhet inte heller att ersättas.  Så då kommer ju frågan automatiskt; Hur långt kommer jag att kunna gå? När drar kostnaderna iväg så mycket att jag står helt maktlös & bara kan se på hur allt faller? Okej, jag målar fan på väggen, det är jag fullt medveten om, men jag VET hur dyrt det blir med veterinärvård, & det kan dra iväg jävligt snabbt! Så ja, jag skulle ljuga mig blå om jag sa att jag inte är orolig & nervös.

Jag är så rädd för att slutet ska vara här för min stora fina tjej. Jag vill inte förlora henne, så jag kommer att göra vad jag kan för att rädda henne, men till slut kommer det att ta stopp, jag hoppas bara att det stoppet kommer om mååånga år. Men jag är långt ifrån säker att det blir så.

Man ska ju inte läsa massor på nätet, men det har jag såklart gjort. Hittade en intressant diskussion där en hund med ryggproblem fick symtom på urinvägsinfektion p.g.a av smärtan i ryggen. Detta får ju mig att direkt tänka på i somras när Java hade problem med kisseriet, det felet som ingen hittade, men som ändå blev bättre till slut. Hade hon ont i ryggen redan då? Har hon haft det hela livet? Jag vet inte dem svaren, men en sak som jag däremot vet är att hon har haft ont på samma ställe strax innan hon fyllde 1 år. Så självklart finns ju tankarna om att smärtan ska ha suttit kvar hela hennes 3-åriga liv, bara det att den kommer i vågor eller nånting sånt. Usch, om jag bara kunde prata med henne, om hon bara kunde förklara allting, vad det är för fel, hur det känns & hur länge hon har haft det. Det skulle underlätta så himla mycket, men nej, det vet ju alla att det är omöjligt.

Om ni bara kunde förstå hur det känns.  Förstå min rädsla, min skräck. Eller finns det nån som faktiskt förstår?