Även om hon är vild, även om hon är leksugen, även om hon fortfarande är lika hungrig, ja, även då märker jag så väl på henne att hon inte mår bra. Det är dem små sakerna som är avgörande, små små detaljer som ingen som inte känner henne ordentligt ens skull reagera på. Som att hon gömmer sig bakom mig när Bira vill leka (utom idag då hon var sjövild!), att hon enbart sträcker på framdelen av kroppen, att hon föredrar att ligga i duschrummet när Bira är här (& där inne ligger hon bara om det är nåt fel, typ när hon är rädd eller inte mår bra) & att hon är argare mot andra hundar än vanligtvis. Nu låter det som att hon är aggressiv & det är hon verkligen inte, men hennes humör har sjunkit en del.

Det gör ont inombords av att gå runt & veta att hon har ont. Jag tycker att dagarna går hur sakta som helst, kan det inte bara bli den 17:e så att man (förhoppningsvis) får veta vad det är för fel?! Och vad man kan göra åt det. Behöver hon mediciner så ska hon självklart få det, jag gör allt för min prinsessa.  (Även om det blir svindyrt.)

Jag vill bara att hon ska bli bra igen, & få vara frisk. Varför är det för mycket begärt? Som LÄNGST i sitt lite mer än 3-åriga liv har hon varit frisk cirka 6 månader i sträck, sen har det blivit nånting nytt. Varför? Varför kan inte min tjej få njuta av livet, så som hon vill göra? Är det för att hon är min? Jag menar, se bara hur det gick med Magic, & sen Speed, nu Java & längre fram kanske även Rally? Är det inte meningen att jag ska ha hund, eller vad är det frågan om?

Jag blir bara så ledsen, det gör så fruktansvärt ont, hela jävla tiden. Och så dyker det upp folk som säger att jag ska vara glad över att vi kan göra så mycket, träna & tävla osv. men sanningen är den att det kan vi inte alls. Det är ingen hemlighet att jag köpte Java som främst tävlingshund (förutom bästa vän) så visst känns det när vi aldrig kan få starta mer än några tävlingar innan vi åter igen tvingas avbryta allt. Vi hinner liksom aldrig komma in i det & få någon rutin.  Så här måste jag verkligen berömma min underbara tjej! Trots våra usla tävlingsförhållande så presterar hon väldigt bra. Kolla bara på agilityn förra året. 5 tävlingar, 3 pinnar. Det säger en hel del, för ni ska veta att vi även måste avbryta träningarna när hon blir sjuk, så vi går från ingenting till max, för att sen falla tillbaka till ingenting.

Java är allt jag önskar mig, hon är bland det bästa som har hänt mig & jag ångrar inte för en enda sekund att jag valde just henne (trots vårt första möte, haha). Det var meningen att det skulle bli vi två, & jag minns kvällen den 3 November 2010 när jag fick ett sms från Ann (hennes uppfödare) där det stod "Java är född". Den lyckan, den glädjen, nej, den går inte att beskriva. Hon är så fantastisk, på alla sätt & vis. Visst, hon har sina brister, men det har vi alla, ingen är helt perfekt, även om hon är så perfekt för mig som det bara går att bli.

Skulle nog kunna skriva om henne i all oändlighet, men det vill ni nog inte läsa.  Det jag ville få fram är min kärlek till min svartvita vän & hur smärtsamt livet just nu är för oss. Jag mår dåligt av att hon mår dåligt, men självklart är det mest synd om henne. För det är ju hon som går med den fysiska smärtan, det är hon som inte får göra sånt hon älskar allra mest, & det är hon som inte förstår sambandet. Och inte kan jag förklara det för henne heller.  

Jag önskar bara att allting kan få bli bra, en gång för alla! Eller är det verkligen för mycket begärt?