Det har varit tomt idag, men samtidigt lite skönt att allt är som vanligt igen. Jag har varit väldigt trött, men det är ju inte så konstigt. Hoppas att tröttheten ska gå över snart, så att man känner sig "med i leken" igen. Dagens långis fick mig iofs väldigt mycket piggare, iaf för stunden. Det var obeskrivligt skönt att gå dessa 7,5 km, så jag har verkligen kommit igång med långisarna, vilket är väldigt bra för Java, mig & mitt samvete.  

Men dagen har inte bara varit positiv, utan lite mörker har allt hittat hit.  Jag ringde till Agria för att prata med dem om ersättning för Java's veterinärbesök, både det som var här för några veckor sen, plus det besöket som väntar i Västerås på måndag. Det besöket som var här ersätts inte över huvudtaget. Och besöket på måndag kommer med största säkerhet inte heller att ersättas.  Så då kommer ju frågan automatiskt; Hur långt kommer jag att kunna gå? När drar kostnaderna iväg så mycket att jag står helt maktlös & bara kan se på hur allt faller? Okej, jag målar fan på väggen, det är jag fullt medveten om, men jag VET hur dyrt det blir med veterinärvård, & det kan dra iväg jävligt snabbt! Så ja, jag skulle ljuga mig blå om jag sa att jag inte är orolig & nervös.

Jag är så rädd för att slutet ska vara här för min stora fina tjej. Jag vill inte förlora henne, så jag kommer att göra vad jag kan för att rädda henne, men till slut kommer det att ta stopp, jag hoppas bara att det stoppet kommer om mååånga år. Men jag är långt ifrån säker att det blir så.

Man ska ju inte läsa massor på nätet, men det har jag såklart gjort. Hittade en intressant diskussion där en hund med ryggproblem fick symtom på urinvägsinfektion p.g.a av smärtan i ryggen. Detta får ju mig att direkt tänka på i somras när Java hade problem med kisseriet, det felet som ingen hittade, men som ändå blev bättre till slut. Hade hon ont i ryggen redan då? Har hon haft det hela livet? Jag vet inte dem svaren, men en sak som jag däremot vet är att hon har haft ont på samma ställe strax innan hon fyllde 1 år. Så självklart finns ju tankarna om att smärtan ska ha suttit kvar hela hennes 3-åriga liv, bara det att den kommer i vågor eller nånting sånt. Usch, om jag bara kunde prata med henne, om hon bara kunde förklara allting, vad det är för fel, hur det känns & hur länge hon har haft det. Det skulle underlätta så himla mycket, men nej, det vet ju alla att det är omöjligt.

Om ni bara kunde förstå hur det känns.  Förstå min rädsla, min skräck. Eller finns det nån som faktiskt förstår?