Snacka om att det har varit några turbulenta dagar den senaste tiden. Jag har mer & mer återvänt till det jag känner till - självskador av olika slag. Jag har inte skurit mig igen, MEN istället har jag tryckt i mig en hel del tabletter. Jag känner mig fortfarande lite påverkad av tabletterna så därför kommer jag inte att köra bil idag, utan min lillebrorsa får skjutsa mig till stallet & sen hämta mig, så länge det inte vänder & jag blir mycket piggare, men just nu så känns det väldigt ostabilt.

Jag har sagt att jag aldrig mer vill vända tillbaka till mörkret, tillbaka till självskadorna, tillbaka till allt det där som är så farligt, men ändå är det precis vad jag har gjort de senaste dagarna, varför?! Jag vet svaren, jag har utsatt mig själv för saker som jag TRODDE att jag var redo för, men som istället visade sig ta knäcken på mig. Jag har nu insett vart min gräns går & jag tror att jag kommer att såra många vänner genom att göra såhär, men jag måste tänka på mig själv i första hand. Kanske är det egoistiskt, men jag har inget val, fortsätter jag som jag gör nu så tar det inte många dagar innan jag ligger inlåst på psyk igen & tro mig, det är inget jag eftersträvar.
Så alla ni som hör av er till mig när ni mår skit & behöver hjälp, snälla, vänd er till nån annan. Jag klarar knappt av att bära mina egna problem så att behöva tampas med andras är omöjligt. I framtiden vill jag kunna det, men i dagsläget är jag för svag.

Efter hockeyn igår så följde min lillebrorsa med mig hem & tog ALLA MINA TABLETTER!!!!!!!!!!!!  Det kändes hemskt, för nu är det verkligen OMÖJLIGT för mig att ta en överdos! Men samtidigt så känns det ändå bra, för jag vill ju framåt i livet, trots alla bakslag & i.o.m att Nikke nu har tagit hand om alla tabletter så minskar risken radikalt att jag ska falla tillbaka. Jag måste se framåt, tänka på mina drömmar & hur mycket de betyder för mig, är det verkligen värt att slänga bort sina drömmar för några tabletter? Nej, verkligen inte.

Jag tänker på en viss person när jag skriver det här, du vet vem du är, men jag nämner inte ditt namn, av flera olika anledningar. Du behöver inte oroa dig för mig & mina fyrfotade vänner, jag kan inte skada mig igen, jag har ju som sagt inga tabletter kvar. Jag vet att det finns andra sätt att skada sig på, men jag vill verkligen sluta med allt sånt. Jag vill att folk ska kunna lita på mig & gårdagens samtal fick mig att bryta ihop, så snälla snälla du, hjälp mig, du anar inte hur mycket det skulle betyda för mig om det blir som jag vill. Jag vet att jag redan har Java & trots det så har jag fortsatt med mitt sjuka beteende, men jag jobbar mig framåt för varje dag som går, alla får bakslag emellanåt, så även jag, men jag ska fixa det här, allt ska bli bra, så snälla - hjälp mig!

Fick igår kväll ett samtal från ännu en person som betyder mycket för mig, hon fick mig att inse att detta måste få ett slut, vilket det också ska få. Nu pratar vi inte om hemska slut, utan om lyckliga slut. Jag vill träna & tävla hund, jag vill åka Svergie runt på tävlingar & plocka hem priser efter priser, såna saker som får mig att må riktigt, riktigt bra. Jag vill inte dö, absolut inte, men fortsätter jag som jag har gjort nu de senaste dagarna så är det precis vad som kommer att hända, alltså måste jag sätta stopp för allt NU! Innan det är för sent.

Så sammanfattningsvis så kan jag lugna er alla genom att säga att min överdos-tid är över, jag har ingenting kvar. Men man måste ju alltid byta ut allt mot något annat så när allt blir för jobbigt & jag bara får massa negativa tankar så tänker jag sätta ner mig & lägga pussel! Då kommer jag ha att göra ett bra tag framöver eftersom pusslet är några tusen bitar...

Så snälla ni som läser det här, oroa er inte, jag fick så många "wake-up-call" igår så nu vet jag hur mycket jag har att förlora & det tänker jag inte göra, jag ska stå som segrare i mitt liv & för att kunna göra det så måste jag ändra mitt beteende ännu mer, & det är precis det jag håller på att göra nu.

Att allt kan vända så fort, jag förstår det inte.   För bara några få dagar sen kände jag mig stark & oövervinnerlig, men vad händer nu? Jo, den ena överdosen efter den andra & jag vet inte hur jag ska lyckas bryta detta mönster. Ärligt talat så längtar jag till nästa överdos, för det är sån speciell känsla när man bara häller i sig massa tabletter i väntan på att få däcka helt.

Igår kväll försökte jag avstyra de tankarna så jag bad Elina komma hit, vilket hon snällt gjorde. Vi pratade en del & skrattade & sådär, sen var det som om någon annan "tog över" mig & allt jag kunde tänka på var tabletter. Jag hällde i mig fler & fler, stackars Elina försökte hindra mig, men när jag befinner mig i det tillståndet som jag gjorde då så kan jag inte ta åt mig nåt av de folk säger. Hon fick iaf dit min lillebrorsa & sen ringde de efter ambulansen & sen gick färden till sjukhuset där jag blev lagd i ett rum i väntan på någon läkare (?). Jag ville bara skada mig, på vilket jävla sätt som helst & trots att min lillebrorsa, Elina & hennes pojkvän kämpade för att hålla i mig så gav jag inte upp, jag var panikslagen med en enda tanke i huvudet - jag måste skada mig.

Jag minns inte vad som hände sen, men imorse när jag vaknade på Mava så mådde jag skit, ville åter igen bara ta fler tabletter, men det fanns inga att få tag i. Jag försökte då övertala personalen om att få åka hem, men de sa bara till mig att vänta tills läkaren kom (för de har rond varje morgon) & när de väl kom så sa läkaren att detta var min andra intox på 2 dygn & därför kunde han inte låta mig gå därifrån utan bokade en tid på psykakuten & fram tills dess skulle jag stanna på Mava.

Jag grät väldigt mycket under de timmarna jag väntade, livrädd för vad konsekvenserna skulle bli som jag fick LPT, jag vet att jag skulle ha flippat ut fullständigt & då har de åter igen inget annat val än att lägga mig i bältessängen & det är en av mina värsta mardrömmar! Jag satt i fönstret & tänke, tänkte & tänke, sen fick jag idén om att rymma, så jag tog min jacka, satte på mig skorna & sen sprang jag därifrån. Ingen hann stoppa mig & nu är jag fri igen, även om det kanske bara är tillfälligt, men jag hoppas att de låter mig vara hemma nu, för jag vill inte tillbaka dit.

Samtidigt som jag som sagt absolut inte vill tillbaka till sjukhuset så längtar jag som en tok efter nästa överdos, att bara hälla i sig massa tabletter känns så jävla bra. Jag vet inte varför jag tycker, tänker & känner så, men det är verkligen så illa, så himla sjuk i huvudet är jag! Jag vet inte hur jag ska bryta detta nu, jag har faktiskt ingen som helst aning. Jag får inte ge upp, det vet jag, men jag vet inte alls hur jag ska ta mig härifrån.

Mitt i allt detta så tycker jag så grymt synd om min älskade bästa prinsessa! I tisdags när boendestödet kom hem & hämtade mig så vägrade Java att lämna mig i sängen, hon låg PÅ mig & morrade åt alla som försökte närma sig. Inte en chans att nån fick komma nära, sen lyckades de lura ut henne i köket med hjälp av hundmat & väl där så kopplade de henne & hon kunde bara se på hur hennes matte blev utkörd på en bår.

Igår när Elina var här & försökte hindra mig från att ta mer tabletter så skyddade hon mig igen, hon bet Elina 6 gånger, eller rättare sagt, nafsade henne 6 gånger, det gick aldrig hål, vilket var en jävla tur! Min lilla prinsessa har aldrig nånsin visat såna här sidor förut, men hon känner antagligen attt det är allvar nu, att jag inte kan skydda mig själv & som den trogna vän hon är så ställer hon upp.

På sjukhuset pratade personalen om att "den där hunden" borde tas bort & hade jag haft några krafter kvar vid det laget så hade jag flygit på dem! Ingen ska komma här & säga att Java måste avlivas för att hon skyddar sin matte! ALDRIG!!!

Allt detta har fått mig att fundera väldigt mycket & jag tror det allra bästa för både mig & Java vore att resa iväg några dagar, bara få komma bort från allting & få lite lugn & ro. Vart vi skulle ta vägen har jag dessvärre ingen aning om, men att vi skulle behöver komma iväg är jag helt säker på.

Min underbara fina prinsessa, INGEN ska få säga att du borde avlivas bara för att du skyddar mig, jag är ju trots allt den personen hon tycker allra mest om & hade det vart en annorlunda situation med människor så inte fan hade folk tyckt att man skulle döda en människa bara för att den skyddar någon annan! Java är världens snällaste hund, hon skulle inte kunna göra nånting så länge hon känner att jag inte är i fara. Att en hund reagerar så som hon gjorde tycker jag är helt normalt.

Men vad tycker ni som läser detta? Borde Java anses som farlig? Eller är hon bara den mest trogna vän som finns?

I förrgår gjorde jag en riktigt dum sak, jag tog en överdos, men inte för att dö, utan att få sova ordentligt, vilket jag också fick. Mitt boendestöd kom hem på förmiddagen igår & såg direkt att jag fortfarande var påverkad, så de ringde efter deras sjuksköterska som kom hem & undersökte mig, sen ringde de efter ambulans & så blev det färd till sjukhuset. I ambulansen kämpade jag febrilt för att få loss remmarna de satt fast mig med då de påminde alltför mycket om bältessängen, men ju mer jag kämpade emot desto hårdare höll de fast mig. Väl på sjukhuset så tog de massa prover & så fick jag ligga i ett rum flera timmar med övervakning. Flera gånger kom läkaren in & försökte övertala mig att gå till psyk, men jag vägrade, för jag vet så väl att går jag dit så blir det LPT & då kommer jag att flippa ur, vilket i sin tur leder till bältessängen.

Jag hann precis bli utskriven från akuten när det var dags att åka till hockeyn, min lillebrorsa hade umgåtts med Java hela dagen så hon har inte varit ensam nåt, ja, bortsett från tiden under hockeyn då. Det var tungt att åka till hockeyn, jag kände paniken inombords hela tiden & insåg att jag förmodligen inte skulle klara av att hålla ihop mig själv hela tiden, men jag valde att göra dett försök. Mellan varje periodpaus gick jag in på toaletten & grät, men den sista periodpausen (alltså den innan 3:e perioden skulle börja) så kunde jag inte längre stoppa tårarna utan de blev bara fler & fler. Jag torkade kinderna & gick ner till "min plats" på läktaren & där såg Anica att allt inte stod rätt till, så jag bröt ihop ännu mer. Då kom Elina & kramade mig & då var det liksom kört, jag kunde inte ens försöka hålla tillbaka allt utan lät allt det hemska komma ut.

Vi gick ner i korridåren där vi satte oss tillsammans & jag trodde att jag skulle dö av alla tårar & paniken var ett faktum, jag kunde inte andas, började hypervetilera & trodde att jag skulle bli fullständigt galen. Nu i efterhand har jag hört att det hade kommit fram flera vakter & frågat om de kunde hjälpa till, men Elina avvisade dem alla, vilket jag är glad över. Nån av dem (Anica eller Elina) gick & hämtade mig lillebrorsa & så åkte vi hem innan matchen tog slut, för jag klarade helt enkelt inte av att vara där längre.

När vi kom hem till mig så fick jag inte vara ensam utan både min lillebrorsa & Elina stannade hos mig tills allt hade lugnat sig & jag kunde slappna av. Hade de inte stannat hos mig så hade jag antingen skurit mig eller också tagit en ny överdos, så jävla dåligt mådde jag.

Jag vill så gärna tro att jag klarar mer än vad jag gör, jag har känt mig så himla pigg, glad & stark den senaste tiden, men nu vänder det, nu blir allt sämre igen & jag orkar inte med skiten! Jag vill inte falla tillbaka, jag vill verkligen inte det, jag vill inte riskera att förlora allt jag har, det är inte värt det, jag vill må bra igen. Jag önskar att det fanns en lätt lösning på allt det här, att man kunde vara säker på att allt skulle bli bra igen, men nu tvivlar jag.

Jag har så mycket att se fram emot, snart slår ännu en dröm in & jag vill inte sabba det, för det skulle knäcka mig totalt. Så på nåt sätt måste jag hitta tillbaka till styrkan & våga tro på den, jag måste våga gå på hockeyn på lördag utan att känna att marken under mig försvinner, men ärligt talat så vet jag inte alls hur det ska gå till...

Städning & rensning av hela lägenheten stod på dagens schema & till min hjälp hade jag den bästa på denna punkt = min lillebrorsa!  På bilderna ovan så ser ni allt som jag var tvungen att slänga när vi rensade förrådet & jag kan ju lova er att kartongerna INTE är tomma, utan de är fullproppade med grejer.

Inomhus hade jag inte riktigt lika mycket att slänga, men fick ändå ihop 3 fulla svarta sopsäckar. Det känns hemskt att slänga så mycket grejer, men men, det blir nog bra bara det är gjort. Nu känns det faktiskt bättre, hela lägenheten ser rymligare & fräschare ut - precis som jag vill ha det!

Java har fått några halvlånga promenader, men ingen vidare hjärngympa idag då mina krafter har gått till städningen. Jag har åter igen insett att hon inte längre kan "trottoarreglerna" (de betyder att hon aldrig får gå ner från trottoaren utan tillåtelse), men det är ju för att jag inte har tränat på det så mycket den senaste tiden. Det bästa sättet att träna på detta är att helt enkelt inte ta med nåt koppel när man går ut, för då tvingas man hålla mer koll på damen & kan påminna henne om reglerna precis INNAN hon bryter mot dem & redan efter några få gånger så är det skillnad! Så hon är duktig min lilla brud.

Imorrn blir det nog en långpromenad med morsan, vi pratade på att åka ut till Skutberget & gå där, lite roligare att gå på nya ställen, man blir lätt uttråkad av att gå samma rundor jämt, omväxling förnöjer som det så fint heter.

Under alla de år jag har mått dåligt så har jag skaffat mig massor av nya vänner, en del av dem har jag glömt för längesen medans en del fortfarande finns kvar. Det är konstigt hur fort man kan lära känna andra personer, bara för att man har saker gemensamt, att må dåligt alltså. Man känner sig mindre ensam om man hittar någon annan som också mår dåligt & det är skönt att prata med någon som verkligen kan förstå hur hemskt allting är.

Men när man själv börjar må bättre, kan man då ha kvar sina "må-dåligt-kompisar"? Såna kompisar, eller kanske t.o.m vänner är både bra & farliga att ha, utan att mena det blir det lätt att man drar ner varandra i skiten, trots att man egentligen bara vill väl. Självklart behöver det inte alltid bli så utan man kan finnas & stötta varandra, men oftast så blir det precis så.

I dagsläget har jag minst 2 såna vänner som jag inte alls vet hur jag ska förhålla mig till längre. För några månader sen var de mina allra bästa vänner, vi kunde prata om allt & när jag åkte in & ut på psyk så var det dessa personer jag ringde till & grät när jag blev orättvist behandlad, det var de som alltid fanns där & ställde upp för mig när jag verkligen behövde dem! De gjorde så mycket för mig & jag är skyldig dem så otroligt mycket, men här kommer svårigheten in, kan jag ha kontakt med dessa personer utan att själv riskera att falla ner djupt i skiten igen? Jag vill kunna säga ja utan att tveka, men det vore att ljuga. Jag saknar dem som fan, det gör jag verkligen & ibland önskar jag att det var som förut, att vi kunde prata om allt utan att det kändes konstigt, & jag antar att de känner/tänker likadant. Men nu när jag mår såpass mycket bättre så kan jag inte ha sån tät kontakt med dem, för jag vet att jag isf kommer att falla & det får inte hända, jag får inte vända tillbaka till mörkret, tillbaka till självskadorna, tillbaka till psyk & allt vad det innebär.

Så hur gör jag nu? Jag känner mig hemsk som inte finns där för dem nu när de behöver mig, de har ju funnits där för mig! Jag mår verkligen dåligt Över det här & tänker på det flera gånger varje dag, jag kan inte släppa det, kan inte släppa dem. Utan deras hjälp hade allt varit ännu värre, utan dem hade jag känt mig ensammast på jorden. Jag vill så gärna kunna ha kontakt med dem & må bra av det, men jag tror som sagt inte att det är möjligt, inte just nu iaf, så är det rätt av mig att tänka på mig själv i detta fallet? Eller är jag bara en egoistisk jävel isf?!

Det gör ont i hjärtat av all saknad & jag hoppas att de kan förlåta mig för det här & att vi i framtiden kommer att kunna prata & umgås utan att det riskerar att bli farligt. Båda dessa personer vet saker om mig som många andra inte vet, plus att båda har fått träffa Java & hon älskar dem, hon som i vanliga fall har lite svårt för att ta till sig nya människor, men när det gäller dessa 2 personer så har hon älskat dem från första stund! Jag vet inte riktigt varför om jag ska vara ärlig, men det kanske är så att hon känner på sig vilka människor som är "bra" personer? Eller? Vad tror ni?

Fan vad jag saknar dem, vill bara ringa till dem & säga att jag kommer direkt, men jag vågar inte, tänk om nån av dem drar ner mig i djupet igen, vad fan gör jag då? Hur långt ska man följa sitt hjärta innan hjärnan måste ta över? Hur länge ska man våga satsa på vänskapen innan allt är för sent?

Idag finns det inte så mycket att skriva om, jag & Java är inte tillsammans utan hon tillbringar sin tid hos familjen Karlstam, hon åkte dit i förmiddags & ska stanna där tills imorrn förmiddag. Känns konstigt att vara hundlös, men det har ändå vart en bra dag, jag har varit hemma hos morsan & lillebrorsan, fått lite nya filmer & massor att äta, så nu är både huvudet & kroppen nöjda!  

Nu väntar jag på att Gladiatorerna ska börja, sen blir det sängen!

Idag har brudarna fått gå en promenad i skogen, båda två var lösa & skötte sig riktigt bra, så vi fick ett fint slut. Detta var nämligen sista dagen jag hade Sirpa, hennes familj har hittat en annan lösning som passar dem bättre, så jag är inte längre dagmatte åt henne.  Det kommer att bli tomt utan "gammel-tanten" här, men jag tycker mest synd om Java, hon älskar verkligen Sirpa hur mycket som helst, trots att Sirpa inte har samma tankar om Java.  Jag hoppas att Java kommer att fortsätta vara sitt vanliga jag även utan Sirpa, men hon kommer verkligen saknas här hemma.

På ridningen idag hoppade jag Stjärnan för allra sista gången. Det känns konstigt att det nu är slut, men samtidigt känns det väldigt skönt, för jag tycker inte att det är roligt längre. Jag hoppas att rätt köpare snart dyker upp så att han blir fri, det förtjänar han efter alla dessa år, min fina, fina vän, med hjärtat av guld.  Ingen kommer nånsin att kunna ta hans plats i mitt hjärta, han har hjälpt mig genom livet, utan honom hade jag inte varit kvar här, men som sagt, allt det vackra har ett slut.

Det kändes inge vidare idag, han ville inte alls hoppa, men ställde snällt upp alla gånger utan 2. Han stod emot & man kände hur hela han bara sa nej, han vill helt enkelt inte mer & jag kan inte klandra honom för det. Jag förstår honom, efter 11 år som lektionshäst så har man all rätt att bete sig som han gör, min älskade bästa Svamp, jag älskar dig oavsett vad du än gör!

Java har fått vara ensam hemma medan jag var i stallet & numera är det inga som helst problem att lämna henne, & det är så himla skönt att ha det så!  Efter att ha haft "ensam-hemma-problem" med så gott som alla hundar så känns det jävligt befriande att nu ha en hund som man kan lämna ensam utan att man behöver oroa sig för nåt. Så många plus i kanten till min prinsessa!

Imorrn har jag inga planer alls, får helt enkelt ta dagen som den kommer. Nu ska jag iaf gå & lägga mig, är helt slut efter dagens alla grejer.

Det började snöa redan igår kväll, men att det skulle komma såhär mycket trodde jag inte! Java är överlycklig, själv tycker jag att den kan försvinna så att våren kan komma, har vi inte haft nån snö på hela vintern så behöver den fan inte komma nu!

Idag har jag varit JÄTTEDUKTIG! Jag har dammsugit lägenheten, diskat, duschat & så håller jag på att tvätta, allt på en & samma dag! Så nu är både lägenheten & jag fräscha igen, känns jävligt bra!

Jag ångrar inte för en enda sekund att jag skrev & publicerade de där personliga inläggen, jag har fått sån respons på dem, & bara positiva. Jag har insett att jag inte behöver kämpa mot allting i min ensamhet, utan det finns folk som är villiga att hjälpa mig & stötta mig så att jag kan klara av allt. Folk som inte backar undan för att det hemska, folk som inte alls är rädda för mörkret. Jag visste inte att så många brydde sig så mycket, men det vet jag nu, så tack alla underbara vänner!  Utan er skulle jag inte känna mig lika stark!

Ända sedan jag publicerade dem så känner jag en ny styrka inombords & mitt hopp är på topp!  Det känns som om jag kan klara precis vad som helst, som om jag är oövervinnerlig, & jag tänker inte ge upp igen, jag SKA ta mig igenom allt det hemska med hedern i behåll. Jag vet att det kommer att komma jobbiga stunder, stunder då jag bara vill vända om, tillbaka till mörkret, tillbaka till det jag känner till, men det är i de stunderna som jag måste komma ihåg alla som tror på mig & som finns där & kan ta emot mig när jag faller. Jag vill inte svika varker er eller mig själv. Så det finns bara en sak att göra & det är att ta sig igenom allt, en gång för alla!

Mörkret ljusnar & jag ser det klart

Molnen skildrar sig & allt blir uppenbart

För min karta har nu torkat, mitt kompass är helt igen

Så följer vägen, snart är jag hemma igen