Jag saknar lundehundsvärlden så mycket att mitt hjärta gråter.

Igår mådde jag inte så bra, jag kände mig trött & seg & vid halv 3 ungefär så trodde jag att magen skulle explodera eller nåt, så jävla ont gjorde det! Boendestödet var som tur var hemma hos mig då & hon bestämde snabbt att jag behövde in till akuten, så det var bara att sätta sig i bilen & åka dit. Väl där så fick jag träffa flera olika läkare & göra många undersökningar, de hittade felet ganska snabbt, en knysta som fastnat & sprängts inne i livmodern om jag uppfattade det hela rätt. Efter behandlingen jag fick då så släppte smärtan helt & sen dess är det borta, vilket är otroligt skönt! Men efter behandlingen så fick jag en panikattack & bara skakade, undersökningen & behandlingen som krävdes för att få bort smärtan i magen gjorde fruktansvärt ont i själen & det väckte massa minnen till liv, såna minnen som man helst av allt vill glömma. Jag fick lugnande & efter ett tag kunde jag fungera normalt igen.
Läkaren på akuten tyckte att jag skulle ner till psykakuten innan jag åkte hem & det gick jag snällt med på, för jag hade ju inte gjort något dumt mot mig själv, jag sökte hjälp p.g.a smärtan i magen & fick sen en panikångestattack, det är ingenting som jag har valt själv. Tiden på psykakuten drog ut som fan & jag kom inte hem förens vid halv tolv på kvällen.

Just nu går saker & ting inte riktigt som jag har planerat & önskat mig. Jag har vågat vara ärlig mot alla & skrivit öppet om hur jag mår & jag tycker inte att såna saker bör straffa sig, men uppenbarligen så gör det det. Tack vare att jag har varit såhär ärlig så kommer förmodligen en av mina drömmar att slås i spillror & det får mig så ledsen. Jag ville bara vara ärlig, sluta med alla lögner & fejkade leenden, jag vill kunna vara glad på riktigt! Efter att jag börjat vara öppen så har jag mått så himla mycket bättre, jag känner mig så självsäker & vet vad jag klarar resp. inte klarar av. Det enda negativa är som sagt att andra inte förstår hur mycket vissa saker betyder för mig. Jag önskar att det fanns nåt jag kunde göra för att få dem att förstå, men jag vet inte vad det skulle kunna vara. Jag har offrat en hel del för att kunna uppfylla min dröm, ändå kommer den förmodligen att krossas...

Så stabil som jag känner mig nu har jag inte känt mig på riktigt, riktigt länge! Jag gjorde dock ett misstag, jag trodde att jag var såpass stark att jag skulle klara av att "bära" andras problem, men det gör jag inte, inte i dagsläget. Jag har massor av krafter & resurser för att klara av mina egna problem & än så länge så räcker de bara till mig.

Jag önskar att jag kunde få er alla att förstå hur jag & mitt liv fungerar, för då skulle ni inse hur långt jag har kommit på min väg framåt, visst jag får bakslag, men det får alla, förr eller senare. JAG KOMMER ALDRIG MER SKÄRA MIG ELLER TA EN ÖVERDOS! Det kan ni vara helt säkra på för nu lämnar jag det livet bakom mig en gång för alla. Jag är stark, jag klarar det här, sjukhustiden är över, nu ska jag istället lägga all tid & kraft på det som betyder nånting för mig, som min familj, mina vänner, & framför allt, min älskade Java.   Jag var rädd för att hon skulle "ta stryk" av det som hänt senaste tiden, men det har hon inte gjort, det är endast när det har blivit kaos som hon skyddar mig, i övrigt är hon precis som vanligt så även hon är stark inombords, vilket värmer mitt hjärta otroligt mycket, för det sista jag vill är att hon ska ta skada av mina dåliga handlingar.

Men som sagt, nu börjar livet på nytt & jag ser verkligen fram emot det, ingenting kan stoppa mig, däremot finns det många saker som kan få mig att snubbla längs vägen, men jag reser mig bara upp igen, det kommer jag alltid att göra, var så säkra.