I förrgår gjorde jag en riktigt dum sak, jag tog en överdos, men inte för att dö, utan att få sova ordentligt, vilket jag också fick. Mitt boendestöd kom hem på förmiddagen igår & såg direkt att jag fortfarande var påverkad, så de ringde efter deras sjuksköterska som kom hem & undersökte mig, sen ringde de efter ambulans & så blev det färd till sjukhuset. I ambulansen kämpade jag febrilt för att få loss remmarna de satt fast mig med då de påminde alltför mycket om bältessängen, men ju mer jag kämpade emot desto hårdare höll de fast mig. Väl på sjukhuset så tog de massa prover & så fick jag ligga i ett rum flera timmar med övervakning. Flera gånger kom läkaren in & försökte övertala mig att gå till psyk, men jag vägrade, för jag vet så väl att går jag dit så blir det LPT & då kommer jag att flippa ur, vilket i sin tur leder till bältessängen.

Jag hann precis bli utskriven från akuten när det var dags att åka till hockeyn, min lillebrorsa hade umgåtts med Java hela dagen så hon har inte varit ensam nåt, ja, bortsett från tiden under hockeyn då. Det var tungt att åka till hockeyn, jag kände paniken inombords hela tiden & insåg att jag förmodligen inte skulle klara av att hålla ihop mig själv hela tiden, men jag valde att göra dett försök. Mellan varje periodpaus gick jag in på toaletten & grät, men den sista periodpausen (alltså den innan 3:e perioden skulle börja) så kunde jag inte längre stoppa tårarna utan de blev bara fler & fler. Jag torkade kinderna & gick ner till "min plats" på läktaren & där såg Anica att allt inte stod rätt till, så jag bröt ihop ännu mer. Då kom Elina & kramade mig & då var det liksom kört, jag kunde inte ens försöka hålla tillbaka allt utan lät allt det hemska komma ut.

Vi gick ner i korridåren där vi satte oss tillsammans & jag trodde att jag skulle dö av alla tårar & paniken var ett faktum, jag kunde inte andas, började hypervetilera & trodde att jag skulle bli fullständigt galen. Nu i efterhand har jag hört att det hade kommit fram flera vakter & frågat om de kunde hjälpa till, men Elina avvisade dem alla, vilket jag är glad över. Nån av dem (Anica eller Elina) gick & hämtade mig lillebrorsa & så åkte vi hem innan matchen tog slut, för jag klarade helt enkelt inte av att vara där längre.

När vi kom hem till mig så fick jag inte vara ensam utan både min lillebrorsa & Elina stannade hos mig tills allt hade lugnat sig & jag kunde slappna av. Hade de inte stannat hos mig så hade jag antingen skurit mig eller också tagit en ny överdos, så jävla dåligt mådde jag.

Jag vill så gärna tro att jag klarar mer än vad jag gör, jag har känt mig så himla pigg, glad & stark den senaste tiden, men nu vänder det, nu blir allt sämre igen & jag orkar inte med skiten! Jag vill inte falla tillbaka, jag vill verkligen inte det, jag vill inte riskera att förlora allt jag har, det är inte värt det, jag vill må bra igen. Jag önskar att det fanns en lätt lösning på allt det här, att man kunde vara säker på att allt skulle bli bra igen, men nu tvivlar jag.

Jag har så mycket att se fram emot, snart slår ännu en dröm in & jag vill inte sabba det, för det skulle knäcka mig totalt. Så på nåt sätt måste jag hitta tillbaka till styrkan & våga tro på den, jag måste våga gå på hockeyn på lördag utan att känna att marken under mig försvinner, men ärligt talat så vet jag inte alls hur det ska gå till...