Idag har det varit en bra dag, det hela startade med en långpromenad tillsammans med morsan i det fina vädret. Vi gick ett motionsspår på Skutberget & stundtals fick Java gå i selen & stundtals fick hon springa lös. Det kom förbi en dam på cykel med 2 fina whippet-hundar & hade Java fått bestämma så hade hon utan tvekan hängt på dem! Hon gnällde & försökte slita sig loss ur selen, haha, det tog ett tag innan hon gav upp & kunde gå lugnt igen.

Efter promenaden hämtade vi upp min lillebrorsa & släppte av morsan på jobbet. Jag & Nikke åkte till akuten där vi hälsade på hans flickvän Louise & efter det åkte vi & handlade. Jag köpte massa hundmat, stora säckar till både Java & Rally (så nu har de ett tag framöver!), plus att jag fyllde upp min frys & mitt kylskåp en del.

Det är först nu som jag har en lugn stund & det är efter såna här hektiska dagar som jag mår skit när jag väl slappnar av, vilket jag verkligen gör nu!  Jag vill skada mig så otroligt mycket, finns inga ord i världen som kan beskriva hur gärna jag vill göra det, men jag FÅR INTE!!! Hur gärna jag än vill så är det förbjudet, & det måste jag påminna mig själv om om & om igen. För det är inte värt det, jag förlorar så otroligt mycket i samma ögonblick som jag skadar mig & jag vill inte förstöra mig själv & min framtid mer än jag redan gjort.
Men vad gör man när ångesten håller en i ett hårt grepp? När tårarna bränner bakom ögonlocken helt utan anledningen? Och hur hindrar man väggarna från att dra ihop sig ännu mer? Luften börjar ta slut & paniken är ett faktum. Vad gör man då?! Kan nån svara på det?!

Jag har fått 2 jobbiga telefonsamtal idag som väckt upp känslor & tankar som jag bara vill glömma, som jag inte orkar ta tag i överhuvudtaget.  Imorrn har jag möte med min läkare & min samtalskontakt & jag skulle blåljuga om jag sa att jag kände mig lugn inför det!! Kanske är det därför jag mår så dåligt nu? För att jag är så förbannat nervös inför morgondagens möte? Men ärligt, vad fan skulle kunna hända under mötet? Jag har ingenting att oroa mig för, ändå är det precis det jag gör - oroar mig.

Nej, en promenad med Java får det bli nu, måste fokusera på nånting annat en stund, måste få bort paniken & kunna andas igen.