Eftersom mitt förra personliga inlägg "Att kämpa för sitt liv" blev så himla uppskattat så tänkte jag fortsätta lite på det spåret, så här kommer ett inlägg om hur det har varit för mig att ligga inne på psyk.

Allra första gången jag var inlagd var i September 2009 & det var en skräckupplevelse tyckte jag då (även om jag nu har upplevt mycket värre). Jag fick dela rum med en som inte visade någon hänsyn alls, utan hon gjorde precis som hon ville, när hon ville, även om det var mitt i natten! Så jag sov nästan inget alls den natten, även om personalen trodde det eftersom jag blundade varje gång de kom in. På förmiddagen efter den jobbiga natten fick jag träffa läkaren & på en halvtimme hade han hunnit ställa 7 diagnoser på mig!  Jag vet inte riktigt hur det är möjligt, men så var det iaf. De ville ha kvar mig över helgen (det var torsdag-fredag som jag var inlagd), men jag ville bara därifrån, & tack vare att jag var där frivilligt så fick jag själv avgöra när jag ville hem, så jag blev utsläppt nästan direkt efter läkarsamtalet. Så första besöket var en kort vistelse & jag trodde inte att jag skulle behöva uppleva det nåt mer, men shit vad fel jag hade!

Den första gången var jag inlagd på en gammal psykavdelning, men alla gånger efter den gången var i nya psykiatri-huset som är bredvid det vanliga stora sjukhuset, & i det nya huset så har alla eget rum med egen toalett & dusch.

Numera ser varje rum på psyk ut såhär (jag tog kort med min mobil i smyg, för man får ju inte ha mobilen på sig inne på nån avdelning).

Jag har t.o.m tappat räkningen på alla gånger jag har varit inlagd, men första gången jag fick LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) minns jag så väl. Enligt mina journaler så gjorde jag 3 självmordsförsök på en vecka, varav 2 av dem var under samma dygn, men frågar ni mig så var de inga självmordsförsök, jag överdoserade bara lite tabletter för att jag vill sova, jag behövde helt enkelt en paus från livet.
Jag fick ligga på Mava över natten & när jag hade vaknat morgonen efter den sista överdosen så mådde jag skit & tappade kontrollen över situationen & mig själv. Jag låste in mig på toaletten & kastade en porslinsmugg i golvet så att den gick sönder & med hjälp av de vassa kanterna så skar jag sönder ena benet. Det var så de hittade mig, nerblodad inne på toaletten & därför satte läkaren där LPT på mig. Efter att ha blivit ihopsydd på akuten så blev jag transporterad till psyk för en bedömning (för att LPT't ska gälla så måste 2 läkare tycka att det behövs) & där lyckades jag inte prata mig ur det, utan den läkaren bedömde också att jag var en fara för mig själv & därför behövde bli inlagd. Jag trodde, eller ska jag säga var helt övertygad om att de bara skämtade, men när det kom ner personal från den avdelningen jag skulle bli inlagd på så insåg jag att det inte var nåt skämt & då föll jag inombords. JAG hade fått LPT, sånt som man bara har hört andra ha fått, men som jag aldrig trodde skulle bli aktuellt för mig & jag hade svårt för att ta till mig det då, men nu i efterhand förstår jag varför jag fick det.

Läkaren på den avdelningen var riktigt snäll så henne tyckte jag om från första början. Jag gjorde mitt bästa för att prata mig ur mitt LPT, men det gick inte, hon ansåg att det bästa för mig just då var att vara inlagd, även om jag själv tyckte annorlunda. Jag lyckades dock övertala henne till att få sova hemma på nätterna & bara vara på avdelningen på dagarna & redan första kvällen jag blev tillfälligt fri så åkte jag & ett par kompisar ner till Jörlanda där jag lämnade Java hos Ann (hennes uppfödare). Jag kom hem nån gång efter 6 morgonen därpå & åkte tillbaka till avdelningen, helt slut, men med vetskapen om att Java nu hade det bra & att jag inte behövde oroa mig för henne.
I 2 veckor var jag tvångsinlagd, sen hade jag vårdplaneringsmöte & det mötet slutade katastrofalt! Jag fick veta att jag inte skulle få någon hjälp alls, ätstörningsenheten tog inte emot mig då de ansåg att jag inte uppfyllde kriterna, min kuratorskontakt skulle upphöra & jag fick ingen läkare inom psyk. Så jag gick ifrån att vara tvångsinlagd till att få klara mig själv, vilket är helt sjukt, så ska det inte få gå till!

Det tog inte jättelång tid från det att jag blev utskriven tills det var dags för nästa vända, & nästa efter det, & nästa efter det osv. Alla dagar på psyk såg likadana ut;

8.00 Väckning, medicintajm & frukost
11.30 Lunch
14.00 Medicintajm & fika
17.00 Middag
19.30 Kvällsfika
20.00 Medicintajm
22.00 Medicintajm

Så dagarna blev snabbt väldigt långa & tråkiga & om man tror att man får hjälp genom att vara inlagd så tror man fel. Visst finns det personal som man kan prata med, men de allra flesta avfärdade bara allt man sa, man kunde bryta ihop fullständigt & bara gråta hur mycket som helst, det var ändå ingen som tröstade en, de sa bara att man borde vara "ute" mer (alltså ute i korridorerna) istället för att sitta ensam på rummet. Att man var mer eller mindre rädd för de andra patienterna var inget de brydde sig om & ja, som ni förstår så fortsatte jag mest att vara på mitt rum, timme efter timme & dag efter dag, tills jag blev utsläppt igen.
Och man kan tro att när man är inlagd på sjukhuset så får man träffa läkaren ofta, men inte heller det stämmer, utan läkaren fick man träffa ungefär en kvart en gång i veckan, inte mer än så. Även det tycker jag är helt fel, så hur fan ska man kunna må bättre av det?!

En av gångerna jag var inlagd "frivilligt" så ändrades alla mina mediciner & jag tvingades svälja tabletter på löpande band. Jag var ständigt drogad, kunde inte stå upp mer än korta stunder & hela världen snurrade. Jag ville åka hem, men läkaren sa att om jag bestämde mig för att åka hem så skulle han sätta LPT på mig, så jag valde att stanna "frivilligt" eftersom jag ville ha några rättigheter kvar (när man är inlagd med LPT så har man i stort sett INGA rättigheter alls, de på rättpsyk & de i fängelser har mer rättigheter!). Jag höll ut tills det blev helg & avdelningens läkare var ledig, då sa jag till personalen att jag ville hem & då ringde de efter en annan läkare som skulle göra en bedömning. Trots alla droger jag hade i kroppen så lyckades jag prata mig ut i friheten än en gång & jag var så stolt över mig själv. Jag hade insett att ju längre tid jag var kvar på avdelningen den gången, desto värre skulle allt bli när jag kom hem eftersom de bara drogade ner mig då.

I November var jag inlagd cirka 3 veckor & det var då jag fick min "dröm-behandling". När jag hade varit där en vecka så var det dags för vårdplaneringsmöte & jag var beredd på att få åka hem när jag fick erbjudande om att prova Anafralin, först i injektioner, sen i dropp, för att i slutändan bara behöva ta tabletter. Jag kunde inte tacka nej till erbjudandet & det var därför denna tiden som inlagd blev så lång, för behandlingen tog 10 dagar. Tyvärr så tålde jag inte droppet, mitt blodtryck blev för lågt & därför fick jag bara injektioner hela tiden, så snacka om att jag har tränat på min sprut-fobi! Redan andra dagen med injektionerna så vaknade jag som en helt ny person, jag var pigg, glad & ville bara leva livet. Alla på avdelningen märkte den stora skillnaden & jag trivdes som fan med mitt nya jag! Jag fortsatte att må superbra under hela behandlingen & när jag blev utskriven efter avslutad behandling så var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle behöva vara inlagd, men åter igen hade jag fel.

I början av detta året så tog jag en liten överdos, inte i självmordssyfte, utan i syfte att få sova ordentligt då jag hade haft en riktigt jobbig tid med massa olika krävande möten, ny diagnos (AS) & till råga på allt så var det stora problem med mina Anafralin-tabletter så jag var helt utan ett tag. Jag pratade med min bästa kompis i telefonen & hon sa att om inte jag ringde efter ambulans själv så skulle hon göra det, för hon ville inte förlora mig. Jag försökte övertala henne om att det inte var nån fara, att jag bara hade tagit en liten, liten överdos, men hon vägrade att ge med sig, så jag ringde efter ambulansen själv. När de hämtade mig så fick jag höra att jag var en etta & jag frågade vad det betydde & fick svaret "Det betyder att vi kör med blåljusen på". Jag minns inget mer av den resan, förens jag kom in till akuten där jag fick höra att jag var orange & sen minns jag inget alls.
Denna omgången var jag tydligen inlagd i 3 dagar, men jag minns bara korta delar av saker som har hänt, som bältesläggningen. Jag minns att jag var helt rabiat på hjärt- & lungavdelningen (där jag fick ligga p.g.a överdosen), försökte skada mig på allt jag kunde få tag i & när det då var 4-5 stycken ur personalen som höll fast mig så slogs jag för mitt liv. Jag minns inte varför jag blev så galen, men om de var tvungna att vara såpass många personer för att lyckas hålla fast lilla mig, ja, då är det illa, riktigt illa. Jag minns inte hur jag blev transporterad till PIVA (Psykiatrisk IntensivVårds Avdelningen), men det kanske beror på den första tvångsinjektionen som jag fick innan transporten. Väl nere på PIVA så flyttade de över mig till bältessängen & så rädd som jag var då har jag nog aldrig varit förut, jag grät, skakade & försökte få fram min rädsla, men vad jag än gjorde så fortsatte de bara att hålla fast mig tills dess att de hade satt fast mig helt i bältessängen. Väl fastspänd där så fick jag ännu en tvångsinjektion & sen var det ingen som brydde sig om mig, så där låg jag fastspänd & kämpade mot allt det mörka helt ensam. Eller ja, det satt en person & övervakade mig hela tiden, men hon brydde sig inte om mig i övrigt. När det lugnande medlet hade börjat verka så frågade jag om jag kunde få en filt över händerna & det fick jag, men jag frös inte, däremot insåg jag att om jag tryckte ihop handen tillräckligt mycket så skulle jag komma loss & vet ni vad - jag hade rätt! Jag kom loss med ena armen & då blev jag upptäckt, jag försökte så snabbt som möjligt få loss även den andra armen, men jag hann inte, för bara några sekunder efter att jag blivit upptäckt så var det flera stycken som höll i mig & vid det laget var jag åter igen helt galen. Efter 3 timmar i bältessängen fick jag en chans att komma därifrån, de sa att om jag lovade att hålla mig lugn så skulle jag slippa ligga där, men minsta lilla grej jag gjorde så skulle jag åka tillbaka direkt. Jag tog chansen & jag klarade av att hålla mig lugn, hur vet jag inte, jag vet inte ens hur jag lyckades ta mig ut i friheten den gången heller, utan allt är bara svart, utom det jag har skrivit här. Men det är läskigt att inte minnas mer än det där, för det borde ha hänt betydligt fler saker på 3 dagar, men ja, jag vet inte.

Den senaste gången jag blev inlagd var veckan efter att jag kommit hem från turen med bältessängen, jag hade precis fått reda på att Champis skulle säljas & att Falken aldrig mer skulle få hoppa, & allt det plus de andra jobbiga sakerna fick min värld att åter igen rasa samman. Jag skar mig ordentligt på ena låret & insåg snabbt att det var tvungen att sys, så jag åkte iväg till vårdcentralen där en läkare sydde ihop mig. Sen fick jag lägga mig i ett annat rum & vila, för läkaren visste inte riktigt vad han skulle göra eftersom jag inte ville åka in till psyk, & efter en stund så kom han in & sa att jag inte hade något val. Jag trodde än en gång att allt var ett dåligt skämt, men när de båda polismännen kom in i rummet så ville jag bara försvinna, jag ville verkligen inte bli inlåst igen, jag hade ju precis blivit fri! Den ena polismannen höll mig i armen hela vägen ut till polisbilen så att jag inte skulle försöka sticka & när jag hade satt mig ner i baksätet bredvid en av poliserna så låste de dörrarna & ja, jag kände mig fan som värsta brottslingen, det var bara handklovar som saknades!
Väl framme på psyk så bedömde även den läkaren att jag skulle vara kvar så ja, jag hade inget annat val utan fick vackert spendera ännu en natt innanför de låsta dörrarna på PIVA. Den sista läkaren sa att om jag skötte mig, om jag höll mig lugn hela tiden, så kanske jag skulle få åka hem dagen efter & detta tog jag verkligen till mig. Jag försökte hålla mig lugn oavsett vad som hände, men jag kände att jag höll på att tappa kontrollen, så jag låste in mig på toaletten, men då störtade det in flera i personalen, för där fick jag inte gömma mig! Då tog jag filten & kudden & tryckte in mig i ena hörnet av sängen, där satt jag sen i ett par timmar & bara grät & skakade, så rädd var jag, inte bara för de andra patienterna som skrek, utan minst lika rädd var jag för personalen som var så otrevliga hela tiden. Efter dessa timmar så kom det in en sjuksköterska & frågade om jag ville ha något lugnande & jag tackade ja till det, hon verkade snäll & det sa jag också till henne & då satte hon sig hos mig & vi pratade en stund. Hon berättade att hon hade varit med förra veckan, under bältesläggningen & allt sånt & hon sa även att vi två hade pratat om det efteråt, men det är inget jag minns. Hur som helst så fick jag prata av mig lite om den hemska upplevelsen & det kändes bra, så nånting positivt fanns det med att bli inlåst den gången. Jag skötte mig bra & fick träffa en ny läkare dagen därpå & lyckades prata mig ur mitt LPT, även om läkaren egentligen tyckte att jag skulle stanna kvar.

Så åter igen var jag fri, fast nu med en ny lärdom = Söker jag hjälp på akuten efter en självskada så transporteras jag till psykakuten där jag får LPT. Söker jag istället hjälp på vårdcentralen efter en självskada så får jag LPT redan där & blir flyttad till PIVA med hjälp av poliser. Med andra ord kan jag inte söka hjälp igen, på nåt ställe & därför tvingas jag nu göra allt jag kan & lite till för att aldrig mer behöva skada mig själv, för jag vill inte bli inlåst igen, det får vara slut på det nu!

Detta inlägget blev väldigt långt, ändå skulle jag kunna skriva mycket mer. I det stora hela är upplevelsen innanför de låsta dörrarna ingen vacker & rolig saga, utan en brutal verklighet som man bara önskar sin värsta fiende. Jag blev dock bra behandlad under den tiden jag var inlagd & fick min Anafralin-behandling, då var alla jättetrevliga mot mig, men det var nog för att jag mådde så bra, för jag var på den avdelningen en annan gång före den gången & då blev jag inte alls lika väl bemött, & då mådde jag ju riktigt dåligt.
Så nej, jag vill aldrig mer bli inlåst där & därför kämpar jag som en dåre för att slippa det, men det är inte lätt, det ska ni veta, för min sjukdom gör allt den kan för att förstöra allt för mig, det pågår ständigt en kamp mellan den & mig, men numera kan jag iaf se att sjukdomen & jag inte är en & samma person, utan två olika & därmed betyder det att jag kan bli fri från den. Och det tänker jag bli, hur lång tid det än tar så ger jag inte upp igen, det finns inte på kartan, för med kungen (Magic) i mitt hjärta & Java vid min sida så kan jag inte misslyckas!