Ja, den svenska psykiatrin är inget annat än ett stort jävla skämt!  För det första, när du söker hjälp, så får du vänta minst 6 månader (jag fick vänta 9 månader) på en psykologkontakt & minst 1 månad på läkarkontakt. När man söker hjälp så brukar man vilja ha hjälpen direkt, inte behöva vänta hur länge som helst, för när man mår skit känns en vecka som en evighet, då kan ni tänka er hur man känner när de säger att du får vänta några månader.

När man väl är "inne i systemet" så börjar läkarna att använda en som värsta försöksdjuret, de testar lite olika mediciner & bryr sig inte så mycket om biverkningarna, de säger bara att de förmodligen går över & att man måste ge pillrena en ärlig chans. Sen hör du inget från läkaren på ett par månader, då det med största säkerhet sätts in ännu en ny medicin.

Skulle du börja må så dåligt att du måste kontakta psykakuten mellan besöken hos läkaren så får du träffa olika läkare där varenda gång & alla läkarna har sina egna åsikter om vilka mediciner man bör ta resp. låta bli att ta. De talar om för dig hur fel de andra läkarna tänker & att deras tänkade är det allra bästa. Så du låter dig övertalas, för du själv vet ju inte vad som är rätt & fel, & provar därför att byta mediciner. När du sedan kommer tillbaka till din "riktiga" läkare så får du mer eller mindre en utskällning för att du besökt psykakuten. Du får höra att du absolut inte ska åka dit nån mer gång, vad som än händer! Totalt förvirrad är du & låter dig åter igen övertalas att byta mediciner.

Du märker att du bara blir sämre & sämre med medicinerna, du går på så höga doser att du knappt kan stå på benen, du är som en zoombie & när andra människor får höra vad du går på så säger de saker som "det är ett under att du inte ligger i koma". Det får dig att vakna till liv & inse att du måste byta läkare.

När du väl ansökt om att få byta läkare så tar det ytterligare ett par månader innan du får en tid hos någon annan.

Under denna tid har du nu hunnit få en psykologkontakt. Till en början verkar det bra, äntligen, som du har väntat på att få träffa en proffessionell person som kanske kan hjälpa dig att komma till rätta i livet. Du får nu träffa denne en gång i veckan, 45 minuter åt gången.

Så kommer dagen då du inte orkar längre, du söker hjälp & blir inlagd på psyk. Väl där händer inte ett smack, du får dela rum med någon annan patient & sen bara gå & vänta på att tiden ska gå. Det finns absolut ingenting att göra där & om du inte redan mår skit när du kommer dit så gör du det definitvt efter några timmar där. Du får mediciner med jämna mellanrum, annars får du bara gå där & dagdrömma.
När du får träffa läkaren som jobbar där så byts medicinerna ännu en gång. Allt blir ännu mer förvirrat men du finner på något sätt ändå ett förtroende för denne läkaren, kanske kan du med dennes hjälp äntligen bli bra igen?
Du skrivs ut då platserna är så eftertraktade & du inte mår tillräckligt dåligt för att stanna (plus att jag ville åka hem).

Du försöker nu att få byta läkare till den du träffade när du var inlagd, men nej, det går inte, den läkaren var bara där tillfälligt. Så det är helt uteslutet.

Men till slut får du tid hos en ny läkare & när du träffar denne så byter även denne ut medicinerna. Du har vid det här laget börjat tappa tron på att det kan bli bra, att mediciner verkligen är rätt väg, men orkar inte säga emot utan går snällt med på att byta dem.
Läkaren verkar ganska bra, men är så otroligt dålig på svenska att ni knappt förstår varandra. Du måste förklara allt flera gånger, försöka hitta andra ord att förklara med, & när läkaren sen säger någonting så måste du lyssna extremt noga på varenda ord för att ha en chans att förstå vad hon menar. Som om samtalen inte vore nog jobbiga ändå.

Du berättar för psykologen att du vill byta läkare igen då du & din nya läkare inte kan kommunicera ordentligt, men det går inte, du har redan bytt flera gånger & så kan man inte hålla på. Beroende på när man är född så har man ett fåtal olika läkare man kan få, & när man har testat dem som hör till det datumet du fyller år så har du "avverkat" alla som går. Då är det bara att gilla läget.

När du & psykologen kommer in på riktigt känsliga saker & du tappar kontrollen under ett samtal, & det slutar med att du skär dig så får du inget stöd. Tvärtom, nu blir allt mycket värre. Psykologen ger dig 3 veckor att sluta skada dig (trots att denne vet att du skadad dig i lite mer än 7 & ett halvt år!), & om du inte klarar det så är det ingen idé att fortsätta terapin då det uppfattas som om du inte vill ha någon hjälp.

Så nu står du där, har ingen läkare du kan prata med & psykologen har precis svikit dig. Vad gör du nu?

Ska psykiatrin verkligen få vara såhär?!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den texten ovan skrev jag 3 November 2009 & det var precis sådär det såg ut då. Jag måste säga att psykiatrin har gått framåt sen dess, riktigt mycket faktiskt, för numera vill inte läkarna bara droga ner en utan de verkar vilja att man ska gå på så lite tabletter som möjligt - vilket är precis det jag vill! (Även om det såklart finns undantag.)

Jag glömmer lätt bort hur det var förr, & hur mycket bättre det är nu, jag menar, även om jag kritiserar psykvården otroligt mycket emellanåt så måste jag samtidigt berömma den för sitt framsteg. När jag läser såna här gamla texter så blir jag rädd, dels för att minnen väcks till liv, men också för att jag inser hur jävla dåligt jag har mått & hur illa jag har blivit behandlad! Att leva ett sånt liv som jag har gjort önskar jag bara min värsta fiende, ingen annan ska behöva genomlida den skiten, nånsin. Jag har gjort så många saker jag ångrar, jag har svikit många vänner, jag har svikit min familj, samt tagit på mig skulden för världens alla bekymmer. Jag ansåg mig inte vara värd nånting annat än smärta & större delen av tiden önskade jag bara att jag fick dö. Så för att vara en person som inte ville något annat än att dö så kämpade jag verkligen för att överleva, hur konstigt det än låter.

Dessa texter får mig även att växa som person, jag kan klart & tydligt se hur långt jag har kommit & får bekräftelse på att min kamp inte har varit förgäves, utan det finns faktiskt ett ljus där framme i tunneln, & nej, det är inte ett tåg, utan friheten som väntar.

Så numera tycker jag inte att psykiatrin är ett skämt, men det här inlägget får ändå den rubriken eftersom den gamla texten har det som rubrik.