De som känner mig väl vet att jag lider av psykiska sjukdomar, men de som inte vet, ja, ni vet det nu. Jag har fått många diagnoser i mitt liv, bytt mediciner hit & dit, varit inlagd på sjukhuset många vändor, både frivilligt & under tvång (så kallad LPT). Jag har mått riktigt dåligt, försökt att ta livet av mig, samt skadat mig själv både på in- & utsidan. Jag har förstört så mycket för mig själv & jag ångrar mig som fan, men det hjälper inte, för det som har hänt har hänt, & ingen kan ändra på det.

De diagnoser jag har idag är Emotionell instabil personlighetsstörning (även kallad Borderline) & Asberger Syndrom (AS). AS-diagnosen fick jag i Januari detta år, så den är ny för mig & jag vet inte alls hur jag ska ställa mig till den. För jag vill inte ha den, jag kan inte acceptera att det är så & alltid kommer att vara så, men visst, den förklarar en del beteenden från min sida, bland annat detta med seperationer. De allra flesta blir oerhört ledsna när någon närstående försvinner, men vi med AS tar allt till ett längre steg, vi är extra sårbara på denna punkten, iaf de allra flesta av oss & jag önskar att jag kunde hantera dem bättre, men det kan jag inte, inte än, men jag kanske kan lära mig. Jag vet egentligen inte så mycket om AS än, eftersom jag som sagt vägrar att acceptera att jag har det, men det kommer nog så småningom.

Den andra diagnosen, Emotionell instabil personlighetsstörning (IPS) vet jag däremot massor om, & den har jag haft i flera år. För er som inte vet så mycket om denna sjukdom kan gå in här, här & här & läsa, om ni nu är intresserade förstås. Jag uppfyller de flesta kriterierna för diagnosen; depression, ångest, självskador, impulshandlingar, kraftiga humörsväningar, panikångest, svårt med relationer, tomhetskänsla osv. Så mitt liv är verkligen en dans på rosor - en dans med jävligt svåra steg & en helvetes massa taggar!!
3 Februari 2002 var första gången jag skadade mig själv & efter det har det blivit många fler gånger, så ni som ser alla mina ärr, ni behöver inte fråga, för nu vet ni sanningen, jag har gjort dem själv & jag är INTE stolt över dem på nåt sätt, men det är genom att skada mig själv som jag har överlevt, hur konstigt & sjukt det än låter i er värld. Mycket av självskadorna går ut på att känna kontroll, något som jag (& väldigt, väldigt många andra som skadar sig) känner att jag saknar, & genom att skada mig så får jag för en stund känna att jag har kontroll över nånting, även fast jag innerst inne vet att jag tappade kontrollen i samma ögonblick som jag skadade mig.
Jag skulle vilja säga att jag aldrig mer kommer att skada mig själv, att jag aldrig mer kommer att känna mig så liten & hjälplös att jag måste ta till såna metoder för att kunna fortsätta andas, men jag kan inte lova något sånt, för man vet aldrig vad som händer. Jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva göra det, men som sagt så finns det inga garantier för att jag kommer att kunna låta bli. Det är som ett drogmissbruk, man blir beroende av att skada sig själv & ja, det ÄR sjukt, men kom ihåg - det hör till min SJUKDOM. Att få frågan "Vad har du gjort på armen/benet?" är lika jobbigt varje gång, för ja, jag skäms över det, oerhört mycket, men det är en del av mig som jag måste lära mig att acceptera. Jag kommer aldrig att bli av med ärren, de kommer att finnas där för alltid, så det enda jag kan göra är att acceptera dem & kämpa för att aldrig mer behöva göra nya.

Ni som har läst förra årets "genomgång" som jag skrev den 31 December förra året, vet att jag spenderade månader på sjukhus & det var som ni nu säkert förstår ingen "vanlig" avdelning, utan jag var på psyk eftersom jag mådde så himla dåligt. Alla de turerna har varit både bra & dåliga, det är hemskt att bli inlåst mot sin vilja, få tvångsinjektioner, ligga i bältessäng & inte få bestämma nånting själv. Det enda man längtar efter då är friheten, att bara få göra precis som man vill, när man vill, utan att behöva rätta sig efter andras regler. Sen har jag saknat hästarna & framför allt min lilla prinsessa så mycket att jag har trott att min bröstkorg skulle sprängas av den smärta jag kände p.g.a saknaden. Så det har varit riktigt kämpigt, jag har slagits med mig själv & massa andra personer & jag har fått se sidor av mig själv som jag inte visste att jag hade. Men framför allt så har jag LÄRT mig mycket om mig själv, för i all ensamhet så har man bara sig själv, det & en jävla massa tid, & då blir det att man rannsakar sig själv flera gånger om.

I slutet av förra året fick jag en behandling som jag önskat mig i flera år, men som jag inte visst fanns & jag är läkaren evig tacksam för att han räddade mitt liv genom att låta mig genomgå just det behandlingen. Jag fick injektioner (frivilliga), dropp & nu tabletter, antidepressiva som ger mig kraft & livslust, tack vare den här medicinen så ser jag livet från en mycket ljusare sida & på riktigt länge så kan jag se en framtid, en ljus framtid, nånting jag längtar efter, & det är en fantastisk känsla! Jag har som sagt provat mängder med mediciner, men ingen har hjälpt mig så bra som denna, så äntligen har jag hittat RÄTT medicin som hjälper mig framåt.

Varför skriver jag då om detta? Varför lämnar jag ut mig själv på det här sättet? Och dessutom i hundbloggen? Jo, det är helt enkelt för att jag måste lära mig att gå vidare, acceptera det som har hänt & sen kämpa mig vidare mot nya mål - friskare mål. Så genom att låta er ta del av min hemska historia så växer jag själv som person & får lite skjuts framåt på min väg. Varje dag är en kamp, varje minut, varje sekund kämpar jag mot sjukdomen & det hade aldrig gått utan det stöd jag får från framför allt djuren, men också några få människor, som min familj t.ex Jag vet inte hur det hade gått om jag inte haft dem, jag vågar inte ens tänka på det.
Vad förväntar jag mig från er nu då? Egentligen ingenting alls, jag skriver det här mest för min egen skull, för jag vill våga vara i linne bland folk utan att känna skammen & må dåligt över folks blickar, för JA, folk tittar, eller glor rättare sagt! Men jag klandrar dem inte, inte egentligen, men jag tycker ändå att det är fruktansvärt jobbigt. De har inte levt mitt liv, så de kan aldrig veta hur det känns.

Och ni som undrar vad jag gör på dagarna, varför jag inte pluggar eller jobbar, ja, här har ni svaret, jag är sjukskriven på heltid & har varit det sen September 2009, just p.g.a min sjukdom. Jag går även på en del tabletter, men numera inte alls lika många som det har varit. Jag känner mig mycket friskare nu än jag gjorde förra året, men jag vet att det snabbt kan vända igen.
Så pratet om att jag väntar på svar från mitt försäkringsbolag (Trygg Hansa) handlar om detta då jag med största säkerhet kommer att få ut ersättning för den här sjukdomen. Exakt hur mycket det blir vet jag inte, men de pengarna jag får därifrån kommer att användas till sånt som får mitt liv att rulla på framåt, såna saker som är viktiga för MIG, som får MIG att må bättre, även om andra kanske inte känner & tänker likadant. Men som sagt, jag har lärt känna mig själv på en helt ny nivå & jag önskar att ni stöttar mig i mina beslut istället för att gå emot dem. Jag vet vad jag klarar resp. inte klarar av, så lita på mig, för det gör jag.

Det här året ska bli mitt bästa år, på många sätt, & jag hoppas att jag kan bli fri från sjukdomen en gång för alla, men det är ingen lätt kamp, jag kommer att få kämpa flera år med det här, det är jag väl medveten om, men jag ska klara det, jag ska bli fri.