Att allt kan vända så fort, jag förstår det inte.   För bara några få dagar sen kände jag mig stark & oövervinnerlig, men vad händer nu? Jo, den ena överdosen efter den andra & jag vet inte hur jag ska lyckas bryta detta mönster. Ärligt talat så längtar jag till nästa överdos, för det är sån speciell känsla när man bara häller i sig massa tabletter i väntan på att få däcka helt.

Igår kväll försökte jag avstyra de tankarna så jag bad Elina komma hit, vilket hon snällt gjorde. Vi pratade en del & skrattade & sådär, sen var det som om någon annan "tog över" mig & allt jag kunde tänka på var tabletter. Jag hällde i mig fler & fler, stackars Elina försökte hindra mig, men när jag befinner mig i det tillståndet som jag gjorde då så kan jag inte ta åt mig nåt av de folk säger. Hon fick iaf dit min lillebrorsa & sen ringde de efter ambulansen & sen gick färden till sjukhuset där jag blev lagd i ett rum i väntan på någon läkare (?). Jag ville bara skada mig, på vilket jävla sätt som helst & trots att min lillebrorsa, Elina & hennes pojkvän kämpade för att hålla i mig så gav jag inte upp, jag var panikslagen med en enda tanke i huvudet - jag måste skada mig.

Jag minns inte vad som hände sen, men imorse när jag vaknade på Mava så mådde jag skit, ville åter igen bara ta fler tabletter, men det fanns inga att få tag i. Jag försökte då övertala personalen om att få åka hem, men de sa bara till mig att vänta tills läkaren kom (för de har rond varje morgon) & när de väl kom så sa läkaren att detta var min andra intox på 2 dygn & därför kunde han inte låta mig gå därifrån utan bokade en tid på psykakuten & fram tills dess skulle jag stanna på Mava.

Jag grät väldigt mycket under de timmarna jag väntade, livrädd för vad konsekvenserna skulle bli som jag fick LPT, jag vet att jag skulle ha flippat ut fullständigt & då har de åter igen inget annat val än att lägga mig i bältessängen & det är en av mina värsta mardrömmar! Jag satt i fönstret & tänke, tänkte & tänke, sen fick jag idén om att rymma, så jag tog min jacka, satte på mig skorna & sen sprang jag därifrån. Ingen hann stoppa mig & nu är jag fri igen, även om det kanske bara är tillfälligt, men jag hoppas att de låter mig vara hemma nu, för jag vill inte tillbaka dit.

Samtidigt som jag som sagt absolut inte vill tillbaka till sjukhuset så längtar jag som en tok efter nästa överdos, att bara hälla i sig massa tabletter känns så jävla bra. Jag vet inte varför jag tycker, tänker & känner så, men det är verkligen så illa, så himla sjuk i huvudet är jag! Jag vet inte hur jag ska bryta detta nu, jag har faktiskt ingen som helst aning. Jag får inte ge upp, det vet jag, men jag vet inte alls hur jag ska ta mig härifrån.

Mitt i allt detta så tycker jag så grymt synd om min älskade bästa prinsessa! I tisdags när boendestödet kom hem & hämtade mig så vägrade Java att lämna mig i sängen, hon låg PÅ mig & morrade åt alla som försökte närma sig. Inte en chans att nån fick komma nära, sen lyckades de lura ut henne i köket med hjälp av hundmat & väl där så kopplade de henne & hon kunde bara se på hur hennes matte blev utkörd på en bår.

Igår när Elina var här & försökte hindra mig från att ta mer tabletter så skyddade hon mig igen, hon bet Elina 6 gånger, eller rättare sagt, nafsade henne 6 gånger, det gick aldrig hål, vilket var en jävla tur! Min lilla prinsessa har aldrig nånsin visat såna här sidor förut, men hon känner antagligen attt det är allvar nu, att jag inte kan skydda mig själv & som den trogna vän hon är så ställer hon upp.

På sjukhuset pratade personalen om att "den där hunden" borde tas bort & hade jag haft några krafter kvar vid det laget så hade jag flygit på dem! Ingen ska komma här & säga att Java måste avlivas för att hon skyddar sin matte! ALDRIG!!!

Allt detta har fått mig att fundera väldigt mycket & jag tror det allra bästa för både mig & Java vore att resa iväg några dagar, bara få komma bort från allting & få lite lugn & ro. Vart vi skulle ta vägen har jag dessvärre ingen aning om, men att vi skulle behöver komma iväg är jag helt säker på.

Min underbara fina prinsessa, INGEN ska få säga att du borde avlivas bara för att du skyddar mig, jag är ju trots allt den personen hon tycker allra mest om & hade det vart en annorlunda situation med människor så inte fan hade folk tyckt att man skulle döda en människa bara för att den skyddar någon annan! Java är världens snällaste hund, hon skulle inte kunna göra nånting så länge hon känner att jag inte är i fara. Att en hund reagerar så som hon gjorde tycker jag är helt normalt.

Men vad tycker ni som läser detta? Borde Java anses som farlig? Eller är hon bara den mest trogna vän som finns?