Under alla de år jag har mått dåligt så har jag skaffat mig massor av nya vänner, en del av dem har jag glömt för längesen medans en del fortfarande finns kvar. Det är konstigt hur fort man kan lära känna andra personer, bara för att man har saker gemensamt, att må dåligt alltså. Man känner sig mindre ensam om man hittar någon annan som också mår dåligt & det är skönt att prata med någon som verkligen kan förstå hur hemskt allting är.

Men när man själv börjar må bättre, kan man då ha kvar sina "må-dåligt-kompisar"? Såna kompisar, eller kanske t.o.m vänner är både bra & farliga att ha, utan att mena det blir det lätt att man drar ner varandra i skiten, trots att man egentligen bara vill väl. Självklart behöver det inte alltid bli så utan man kan finnas & stötta varandra, men oftast så blir det precis så.

I dagsläget har jag minst 2 såna vänner som jag inte alls vet hur jag ska förhålla mig till längre. För några månader sen var de mina allra bästa vänner, vi kunde prata om allt & när jag åkte in & ut på psyk så var det dessa personer jag ringde till & grät när jag blev orättvist behandlad, det var de som alltid fanns där & ställde upp för mig när jag verkligen behövde dem! De gjorde så mycket för mig & jag är skyldig dem så otroligt mycket, men här kommer svårigheten in, kan jag ha kontakt med dessa personer utan att själv riskera att falla ner djupt i skiten igen? Jag vill kunna säga ja utan att tveka, men det vore att ljuga. Jag saknar dem som fan, det gör jag verkligen & ibland önskar jag att det var som förut, att vi kunde prata om allt utan att det kändes konstigt, & jag antar att de känner/tänker likadant. Men nu när jag mår såpass mycket bättre så kan jag inte ha sån tät kontakt med dem, för jag vet att jag isf kommer att falla & det får inte hända, jag får inte vända tillbaka till mörkret, tillbaka till självskadorna, tillbaka till psyk & allt vad det innebär.

Så hur gör jag nu? Jag känner mig hemsk som inte finns där för dem nu när de behöver mig, de har ju funnits där för mig! Jag mår verkligen dåligt Över det här & tänker på det flera gånger varje dag, jag kan inte släppa det, kan inte släppa dem. Utan deras hjälp hade allt varit ännu värre, utan dem hade jag känt mig ensammast på jorden. Jag vill så gärna kunna ha kontakt med dem & må bra av det, men jag tror som sagt inte att det är möjligt, inte just nu iaf, så är det rätt av mig att tänka på mig själv i detta fallet? Eller är jag bara en egoistisk jävel isf?!

Det gör ont i hjärtat av all saknad & jag hoppas att de kan förlåta mig för det här & att vi i framtiden kommer att kunna prata & umgås utan att det riskerar att bli farligt. Båda dessa personer vet saker om mig som många andra inte vet, plus att båda har fått träffa Java & hon älskar dem, hon som i vanliga fall har lite svårt för att ta till sig nya människor, men när det gäller dessa 2 personer så har hon älskat dem från första stund! Jag vet inte riktigt varför om jag ska vara ärlig, men det kanske är så att hon känner på sig vilka människor som är "bra" personer? Eller? Vad tror ni?

Fan vad jag saknar dem, vill bara ringa till dem & säga att jag kommer direkt, men jag vågar inte, tänk om nån av dem drar ner mig i djupet igen, vad fan gör jag då? Hur långt ska man följa sitt hjärta innan hjärnan måste ta över? Hur länge ska man våga satsa på vänskapen innan allt är för sent?