Det kommer aldrig att finnas några bättre grabbar än de på denna bilden.  Champis lever ju fortfarande, men snart flyttar han & det kommer att bli oerhört tomt utan älskade Stjärnan. Men han förtjänar det bästa, så jag hoppas att han kommer till ett riktigt bra hem där de tar tillvara på hans talanger & tävlar dressyr med honom, för han är riktigt fin i dressyren & kan lugnt få flera placeringar på lokala tävlingar. Så jag hoppas att han får flytta så snart som möjligt, 11 år på ridskola räcker för guldponnyn. Jag hoppas att jag nån gång kan få åka & hälsa på honom i sitt nya hem, det skulle betyda så mycket för mig, men samtidigt försöker jag ställa in mig på att det kanske inte blir möjligt. Det är ju hans nya ägare som avgör det.

Magic då, världens bästa hund! Saknaden efter honom är enorm, men jag vet att jag tog rätt beslut som lät honom somna in, för ingen ska behöva lida som han gjorde i slutet, varje andetag lät smärtsamt & nej, i såna lägen får man inte tänka på sig själv utan man måste faktiskt tänka på djuret, vilket jag gjorde. Nu kan jag minnas honom med glädje & uppskatta allt han lärde mig, jag ler vid tanken på min bästa kung & det känns skönt! Det var ju inte alltför längesen jag inte kunde tänka på honom utan att bryta ihop i tårar, men som sagt, nu har jag passerat det stadiet.  Jag hoppas att han har det bra där han är nu, & jag VET att han hjälper mig när jag behöver honom som mest, det har jag redan fått bevisat för mig.

Min läkare undrade för längesen hur länge jag skulle fortsätta att tortera mig själv, & frågade "Hur ont får det göra innan du slutar?". Just då hade jag inget svar på den frågan & det tog lång tid innan jag till slut kom fram till svaret => HÖJDEN AV SMÄRTA ÄR ATT FÖRLORA DEN MAN LIDER FÖR. Så när min kung försvann så fick jag nya krafter, han älskade verkligen livet trots all sin smärta så varför skulle inte jag kunna lära mig att uppskatta det? Löftet jag gav honom sekunder innan han somna in kommer jag att hålla, det har varit tufft, jag har misslyckats flera gånger, men nu är jag äntligen på rätt väg & har kommit en bra bit. Jag tänker fortsätta åt det här hållet, jag ska leva för både mig & Magic, det är det minsta jag kan göra.

Jag känner mig stark, mycket starkare än jag gjort på länge, ingen kan slå undan benen på mig nu, jag har hittat bra fotfästen som håller mig oavsett vad som händer. Jag tänker fortsätta jobba med mig själv tills jag kan fungera "normalt" igen & börja plugga för att i slutändan kunna få ett jobb som jag vet att jag skulle trivas med. Det spelar ingen roll vad folk säger för elaka saker till mig, de har inte levt mitt liv så de kan omöjligt förstå hur det är. De som däremot puschar mig framåt & tror på mig, de får mig ännu starkare, så snälla, fortsätta gärna med det.