Heidi Svahn

22 mars 2012 17:29

Hej Malin, jag har varit paniker hela mitt liv känns det som och snart är jag 49 år. Känner igen så mycket av det du skriver och hur maktlös man kan känna sig. Egentligen vill man inte skada sig själv utan själva ångesten så att den försvinner... Skulle vilja ge dig en kram och lova att det blir faktiskt LITE lättare med tiden. Det är OK att ha skitdagar även om man är paniker, det behöver inte vara världens ände. Jag gick i psykoanalys många år och lärde mig om mig själv, det hjälpte. Jag hoppas du får all den hjälp du kan få med! När ångestvågorna sköljer in så andas djupt och långsamt, de klingar av även om det känns som de ska svepa med dig. Jag vet hur jäkligt det kan vara men minns att när det känns som om du är längst ner på botten så finns det bara en väg- upp! Kramar, Heidi Svahn.

Kristina

22 mars 2012 22:10

Lycka till imorgon. Kram Kristina

Monika johansson

26 mars 2012 02:49

Hej Malin!
Även jag har samma erfarenheter som du och Heidi och det är precis som hon skriver, att om man orkar ta emot den hjälp som erbjuds så lär man så småningom sig hur man själv fungerar. När jag var som sämst, i början på 90-talet, så fick jag en liten lapp av min psykolog med tre små ord på: Känsla, Tanke och Handling.
Den lappen ligger fortfarande kvar i min plånbok och ibland tar jag fram den och tänker tillbaka på hur det var då och hur bra det, trots allt, har blivit.
De här tre orden är grunden inom KBT-behandlingen (kognitiva beteendeterapin) och innebär i mycket förenklad form att man får dem som redskap för att, för sig själv, reda ut varför man reagerar som man gör.
Känsla: "Oj, nu är det såhär igen2...Ångesten slår sina vidriga klor i bröstet på en och hjärtat slår som en stångjärnshammare...luften räcker ingenstans...Då får man försöka andas djupt (precis som Heidi beskrev) och bara försöka vänta ut anfallet, för det går över även om det inte känns så just då. Det har du säkert också varit med om att det kan göra.
Tanke: När anfallet har släppt och man har fått lite vila så kan man börja försöka fundera ut vad det kan ha varit som triggade igång det, den här gången...Detta stadie kan vara både snabbt avklarat eller ta väldigt lång tid, helt beroende på vad man själv kommer underfund med på vägen...Det är oftast här den längsta processen pågår eftersom det kan vara olika saker som triggar olika gånger.
Handling: När man kommit underfund med lite av vad som får en att reagera som man gör så kan man också börja jobba på hur man ska gå tillväga för att lära sin kropp och själ att inte reagera som den gör. Du har ju redan börjat skaffa dig "redskap" för att bryta dina panikattacker när du känner att de är på väg, genom att t ex gå ut med Java eller att städa. Om man orkar sysselsätta sig med något så kan man ofta avleda reaktionen och den klingar av...
Så småningom så kommer du att kunna känna på dig långt i förväg att du kan vara på väg att "bygga upp" en attack och då kommer du också att kunna lära dig hur du ska tänka och resonera med dig själv för att den inte ska få chansen att ta över.
Vid enstaka tillfällen så har jag även använt mig av metoden att helt enkelt gå och lägga mig och låta attacken "ha sin gång"...Den klingar oftast av på bara en liten stund när jag gjort så här och sedan har jag oftast sovit efteråt. På så sätt har jag lärt mig och min kropp att själva panikattacken "egentligen inte är farlig"...
Allt detta tar tid att lära sig, men när man nått dit så har man till största delen "tagit tillbaka" den makt som paniken har över ens liv och det är inte längre lika handikappande.
När man känner att man börjar reagera så kan man på nåt sätt "ställa sig lite vid sidan om sig själv" och fråga sig vad det nu var som fick en att reagera som man gjorde. Då lyckas man ofta "avdramatisera" det hela för sig själv och kan hantera det hela mycket bättre...
Nu låter det säkert som att jag har svar på allt men så är det naturligtvis inte...Detta är bara de erfarenheter jag själv gjort och som gör att jag har ett hyfsat bar liv "med mig själv" numera. Vägen hit har utan tvekan varit lång och det tog många år innan jag överhuvud taget fick hjälp.
Lägg därtill till att jag under den här tiden var småbarnsmamma och tog mig ur ett vidrigt äktenskap.
Mitt stora stöd genom detta har varit min älskade Leif som från början var en trevlig arbetskamrat i Försvaret, sedan blev en mycket god vän och ett fantastiskt bollplank och så småningom även blev mannen i mitt liv och den som har stått ut med alla mina exter under snart 20 år...
Det tar tid att komma på fötter men du har fått hjälp tidigt i livet och du har en överlevnadsinstinkt och ett "djävlar-aanamma" i dig som går som en röd tråd genom allt du berättar och vågar lämna ut.
Jag är helt övertygad om att du kommer att ta dig igenom allt det här och så småningom komma ut på andra sidan som en stark och engagerad person. man lär sig så oerhört mycket om sig själv och andra på vägen genom allt det här och du har många som stöttar dig, både din riktiga familj och alla vi andra...
Du måste bara vara beredd på att ge det tid...ibland går det framåt med musa-steg och ibland går det även lite bakåt. Men för varje gång man snubblar på vägen så kommer man upp lite fortare igen.

Kom ihåg att när du snubblar då finns vi där och hjälper dig upp igen :)