Dagens aktivitet blev en lekträff med Mary-Ann & hennes eurasier Sheldon. Bira leker ju alltid med ALLA hundar som är med, medan Java bara leker med EN & denna enda brukar vara Bira. MEN idag lekte Java med både Bira & Sheldon!!!  Så himla kul att se henne leka med flera hundar samtidigt, det är nog en av de få gånger som hon har gjort det. Sheldon är bara 10 månader gammal, men han leker jättebra med brudarna & har lärt sig hur de leker, & numera tycker han inte att det är ett dugg läskigt när de låter som om de ska döda varann.  Haha.

Nu när jag har börjat med mina mediciner igen så sover jag sjukt bra!  Vilket medför att jag är mycket piggare, men det kommer nog att ta ytterligare några dagar innan jag är fullt pigg igen eftersom jag har sovit dåligt såpass länge. Men en tråkig sak är att jag nu känner av biverkningar av nån av medicinerna, en huvudvärk som inte är att leka med.  Dessutom går den inte bort med hjälp av Ipren, utan det enda som hjälper är att sova. Eller ja, lite bättre blev det efter att jag var ute jämt nyss, så kanske är frisk luft räddningen?

Väntar på att veterinären ska ringa så att jag får svar på om det är nåt fel med Java eller inte. För bara några dagar sen kände jag inte alls för att tävla lydnad, men efter att ha sett filmen från vår senaste tävling, plus lagt upp protokollet på hemsidan så längtar jag, så jag hoppas att hon inte har urinvägsinfektion, men jag blir inte ett dugg förvånad om hon har det.

På tal om hemsidan så kommer jag under dagen att uppdatera den lite, Bira kommer nämligen att få vara med på ett hörn.  Hon hör ju till vår flock flera dagar i veckan, så varför inte liksom?

Nu har det gått nästan en månad sen lydnadstävlingen var, & det är först nu som jag har lagt upp filmen & protokollet på hemsidan (hundar-Java-aktiviteter-lydnad). Så gå in där om ni är intresserade av det.  Men självklart lägger jag upp filmen även här i bloggen, så här kommer den:

Dagen startade som sagt med djursjukhuset där Java undersöktes & lämnade urinprov. Hon skötte sig riktigt bra under undersökningen, lite orolig blev hon när veterinären skulle känna på bakbenen & magen, hon var väl rädd för att hon skulle klämma analsäckarna på henne, något de har gjort många gånger där. Men när hon insåg att veterinären inte var ute efter analsäckarna så blev hon självsäker igen.  
Urinprovet var (som vanligt) inte alls svårt att få, hon måste vara den lättaste hunden att fixa det på! Att lära henne att kissa på kommando är helt klart det "tricket" jag har mest nytta av. Sen är det ju inte helt fel att hon även kan bajsa på kommando.  

Men åter till djursjukhuset...Veterinären frågade om jag ville vänta där på svaret på urinprovet eller om hon skulle ringa när det är klart, jag valde alternativ 2. Hon sa då att hon skulle ringa idag om det var väldigt dåligt, annars skulle hon ringa imorrn när de har fått svar på odlingen, & eftersom hon inte har ringt så antar jag att det inte är så illa. Så det är bara att vänta tills imorrn & så får vi se vad som händer sen. Skulle hon mot all förmodan inte ha urinvägsinfektion så vet jag inte vad vi ska hitta på, visst, det är helt okej att hon kissar mycket oftare ute, men att hon kissar inne, nej, det är inte helt okej.

Passade såklart på att väga henne när vi ändå var inne & till min stora glädje så stod det 16,9 kg!  ÄNTLIGEN ligger hon bra i vikt igen, jag vill ha ner henne lite mer, till typ 16,5 kg, men jag är ändå nöjd nu. Det är ju stor skillnad på henne jämfört med när hon låg på 20 kg.

Nu under kvällen så var vi ute & gick i 2 timmar & 20 minuter tillsammans med Elin & hennes grabbar. Även om det till en början var kallt så var det mysigt. Roligt att gå tillsammans med någon. Hoppas bara att vi kan ses oftare & gå.

Imorrn kommer Bira hit igen & jag har ingen som helst plan för vad som ska hända, men det lär väl visa sig. Kanske borde jag köra  lite koppelträning för Java? Hon har ju svårt för att gå bra i koppel tillsammans med andra hundar, så när jag har Bira är det ju egentligen ett perfekt tillfälle att träna, inte sant? Men som sagt, vi får se vilket humör jag är på imorrn, för är jag irriterad så blir det bara fel & det vill jag inte. Så det är bara att hoppas på bra humör & härligt väder!  

Jag hade hoppats på att denna veckan skulle bli betydligt bättre än den förra, men den här dagen har bara varit kaos.  Skulle ha uppskattat om man kunde börja om dagen från början & då försöka göra den bättre, men, men, jag kan ju bara drömma vidare om det.

Under dagens promenad så fick vi med oss Twixie då hon behövde passning ett par timmar. I början av turen gick det bra, lite mycket att hålla reda på 3 hundar, hur orkar folk med det dagligen?!  Men iaf, i skogen så sprang de lösa & skötte sig helt okej, men sen när vi kom ut på cykelvägen så vet jag inte vad som hände, men alla vägrade att lyssna. Jag bestämde mig för att koppla Bira då hon fullständigt sket i vad jag sa & medans jag var fullt upptagen med att prata allvar med schäfern så försvann den lilla blandrasen...Sen såg jag henne LÅNGT borta & började ropa på henne, men nej, hon sket fullständigt i att jag skrek allt vad jag hade! Jag såg framför mig hur hon blev påkörd & undrade hur fan jag skulle kunna ringa till hennes ägare & säga "Twixie har blivit påkörd". Jag gick så fort jag kunde efter henne, men hon fortsatte bara att springa rakt mot bilvägen. Till slut vände hon & kom tillbaka, tack & lov, & när hon hade kommit ända fram så blev jag oerhört lättad & sen fick även hon gå i koppel resten av promenaden.
Damerna ville inte alls gå i koppel, de drog åt olika håll & till slut tappade jag humöret helt & hållet. Jag vet inte hur många gånger jag brottade ner Bira & skällde ut Twixie, jisses. Och Java då? Jo, hon tycker ju inte alls om när jag blir arg så hon gick bakom mig hela tiden, allt för att undvika att jag skulle bli arg på henne. Till slut skärpte damerna i koppel till sig & kunde gå riktigt fint!  Så den jobbiga promenaden slutade iaf bra.

När vi hade kommit in så var de lugna & fina, & det är de än (fast nu har Twixie åkt hem). Imorse däremot kunde jag ha skjutit Bira, eller möjligtvis mig själv, för jävlar vad jobbig hon var! När jag pratade i telefonen så gick hon runt & skällde för ingenting & jag försökte verkligen få tyst på henne, men det var fan omöjligt! Så hela dagen har liksom varit jobbig, därför tappade jag humöret på promenaden.

Nu känns allt betydligt bättre, är fortfarande väldigt lättirriterad, men det blir som sagt bättre & bättre ju längre tiden går. Man kan ju inte ha bra dagar jämt, vissa dagar är såhär, men det är så jävla jobbigt att genomlida dem.

Imorrn startar dagen med ett besök på djursjukhuset. Det finns ju betydligt roligare saker att lägga pengarna på, men vad gör man inte för de man älskar mest? Jag misstänker ju att Java har dragit på sig en urinvägsinfektion eftersom hon visar samma symtom som hon gjort dem tidigare gångerna hon har haft det.  Nu var det ju ett tag sen vi var på djursjukhuset, men det är inge roligt att åka dit ändå, dels så är det påfrestande för ens psyke & dels så blir det alltid så dyrt. Men som sagt, har man djur så har man ibland inte så mycket att välja på.

Det är mycket tankar & känslor som bubblar inombords, tänk vad skönt det skulle vara om man hade en knapp man kunde trycka på & så stannade alla tankar & känslor av en stund, rena drömmen ju! Men istället för att trycka på den magiska knappen så får jag fortsätta att sortera & hantera allt själv.

Igår startade vi dagen med en liten hundträff på fotbollsplanen. Java lekte dock inte så mycket med varken Ceasar eller Roya, utan hon ville mest att vi skulle kasta snöbollar till henne, vilket Roya's husse snällt gjorde.  Sen blev hon lite bortskämd med godis emellanåt, men det gör inget, haha. Att hon får godis av främmande människor (& speciellt män!) ser jag bara som positivt, för då släpper lite av hennes osäkerhet gentemot dem. Oavsett hur mycket godis hon än kommer att få i sitt liv så tror jag ju inte att hon nån gång kommer att bli helt "fri" från sin osäkerhet, men det kanske kan bli bättre än det är nu.

På eftermiddagen var det hockey, en bra match, men med dåligt resultat. Inte bara för att det var tråkigt att Färjestad inte vann, utan för det de verkligen FÖRTJÄNADE att vinna! Men, men, man får inga poäng efter antalet skott eller puckinnehav, utan det är ju målen som räknas...

Efter hockeyn blev det lite mat innan jag & Java drog hem till Lina där vi spenderade kvällen. Vi såg på tv & pratade massor, om i stort sett allting. Det känns som att hon förstår mig på ett sätt som många andra inte gör, vi kan liksom prata om i stort sett vad som helst & hon dömer mig inte, utan hon lyssnar & förstår. Det är skönt att ha någon man kan ventilera sig med utan att man hela tiden ska behöva oroa sig för vad personen ska tycka om en.
Hur som helst så åkte vi inte därifrån förens vid tolv på natten, så därför blev det ingen uppdatering här igår. Trodde inte att jag skulle komma hem så sent, men tiden springer iväg när man har roligt.  

Natten var asjobbig & jag har mått skräp hela dagen. Tack & lov så är den här dagen snart slut, eller ja, den här VECKAN är snart slut, en vecka som har varit väldigt krävande. Imorrn får jag ju prata med min läkare på vårdcentralen & då kan jag äntligen sätta in mina mediciner igen, som förhoppningsvis ska hjälpa mig att få ordning på dygnen igen, samt göra så att jag mår bättre. Jag hoppas också på att få lite svar på några frågor som kan hjälpa mig framåt i livet, men det återstår att se.

Nån dag under veckan måste jag & Bananis åka in till djursjukhuset där hon ska lämna urinprov då jag misstänker att hon har urinvägsinfektion.  Skulle mina misstankar vara befogade så innebär ju det medicinering & ingen lydnadstävling, vilket blir tråkigt eftersom jag gärna vill ha det sista 1:a priset i 2:an, men hennes hälsa går ju helt klart i första hand.

Värsting-schäfern Bira kommer ju under veckan också, men jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på att göra. Det beror ju helt klart på hur jag kommer att må nu när jag startar med medicinerna igen, förhoppningsvis hjälper de mig direkt, men jag skulle ändå inte bli förvånad om de först får mig att må sämre. Så jag låter veckan vara lite oplanerad, utifall jag mår väldigt dåligt.

Nu är det dags att ge Java mat, något hon har talat om för mig i snart en halvtimme.  Det är VIKTIGT att hålla mattiderna ska ni veta, helst ska man ligga lite före dem hela tiden.  

Nu var det ett tag sen jag skrev nåt om mina fysiska problem, bortdommningarna, men det betyder inte att de inte finns kvar.  Jag har pratat med olika läkare om det & ingen har nån aning om vad det kan vara för fel. Läkaren på vårdcentralen tror att det är biverkningar från mina mediciner, & läkaren på psyk säger att det inte är biverkningar utan att det måste vara något kroppsligt fel. Båda skickar mig vidare till varandra & så mycket mer än så har inte hänt. Därför bestämde jag mig för att ta saken i egna händer.

Under nästan 1 vecka har jag nu varit HELT MEDICINFRI, inte ett enda litet piller har ja tagit, & hur tror ni att det är med bortdomningarna? Jo, de är kvar, så nu kan jag med säkerhet säga att det INTE handlar om några biverkningar från medicinerna! Detta har ju medfört att mitt psykiska mående inte direkt har varit på topp under veckan, utan jag har haft det riktigt kämpigt, helt orkeslös & omotiverad till ALLTING, men jag har ändå tagit mig igenom tiden utan att göra nånting dumt. Så även om det kostade en del för min del så var det helt klart värt att genomföra det, det känns som om det var det enda sättet att säkert få veta om det är medicinernas fel eller inte. Och nu när jag som sagt vet att det inte är det så ska det bli skönt att gå tillbaka till medicinerna igen, så nästa vecka kommer med största säkerhet att bli bättre!

På måndag har jag telefontid med min läkare på vårdcentralen & det ska bli intressant att höra vad hon har att säga nu när det är bevisat att det inte beror på medicinerna. Kanske blir det ännu en remiss skriven till neurologen? Fast de har ju redan sagt att de inte heller har en aning om vad det kan vara för fel...

I väntan på den telefontiden så har jag skrivit in till 1177.se & kort beskrivit mina symtom & idag fick jag detta svar:

Svar

Hej!

Jag beklagar att du blivit skickad mellan olika läkare och att ingen av dem tagit på sig ansvaret för att hjälpa dig.

Jag förstår att du undrar vad som är orsaken till dina besvär. Jag har inte träffat dig och undersökt dig och kan tyvärr inte avgöra detta, men jag ska skriva ner mina tankar om det du berättar i din fråga. Jag ska också ge förslag på vart du bör vända dig.

Jag vet inte vilka undersökningar som du fått göra, men om du kom till mig på min mottagning skulle jag i första hand utesluta vissa vanliga sjukdomar som orsak till dina besvär. Jag skulle nog kolla om du hade blodbrist genom att ta blodprov och undersöka hjärta och lungor.

Om alla undersökningar är normala vore det bra om man kunde undersöka dig just i det ögonblick du får besvären. Framför allt för att utesluta att hjärtat funkar som det ska. Att kroppen domnar vid ansträngning beror oftast på att hjärtat inte orkar pumpa runt tillräckligt mycket blod och syre. Om man anstränger sig mer än vad kroppen klarar av är det normalt att kroppen känns bortdomnad.

För att undersöka hur ditt hjärta fungerar när du anstränger dig, och för att se vad som händer när kroppen domnar, skulle man kunna göra ett så kallat arbetsprov. På länken nedanför kan du läsa om hur ett arbetsprov går till.

Mitt råd är att du vänder dig till en allmänläkare på vårdcentralen för att få en bedömning av dina besvär. Du får gärna visa detta svar. Fördelen med att vända sig till en allmänläkare är att läkaren är van att bedöma alla typer av besvär, oavsett om det är hjärtat eller något annat som är problemet.

Med vänlig hälsning

Rikard Viberg
Läkare, specialist i allmänmedicin

Det svaret blev jag både glad & jätterädd över att få! Glad för att nån läkare äntligen tänker på nånting annat än psyket (för ja, jag är HELT SÄKER på att bortdomningarna INTE har med mitt psykiska mående att göra!), men att läsa att man kanske har hjärtfel...Ja, det är minst sagt skrämmande!  
Nu behöver det ju verkligen inte vara så illa, men av det han skrev så låter det ju som det. Alla provtagningar & undersökningar ser normala ut, men nånting är ju helt klart fel.

Så på måndag när jag pratar med min läkare så ska jag berätta detta & be om att få göra ett arbetsprov. Jag ska fan gå till botten med det här, jag vill ha ett normalt liv igen! Vissa dagar (när jag inte gör nånting) känner jag ingenting alls & det är så skönt - så vill jag ha det varje dag! Fast kunna röra på mig såklart. Det måste ju finnas nåt sätt för mig att få ett bra liv igen, ett aktivt liv utan att hela tiden behöva riskera att falla ihop.

Sen tänker jag mycket på ANLEDNINGEN till att jag har fått dessa problem, än så länge kan jag ju bara spekulera om det, men jag har ju hela tiden misstänkt att det är till följd av alla överdoser jag har tagit. Med tanke på hur allvarliga många av dem har varit så är det nästan konstigt om kroppen INTE har tagit någon skada av dem. Och har jag rätt angående detta, att det beror på överdoserna, ja, då får jag ju egentligen bara skylla mig själv.  För det är ju ingen annan som har tvingat mig att svälja alla dessa piller, utan det är min psykiska sjukdom som har gjort det & den är ju (än så länge) en del av mig.
Men har jag rätt så innebär ju också det att kroppen för alltid är skadad, & frågan är då; kommer jag nånsin att kunna leva ett normalt liv? Eller kommer mitt liv att se ut som det gör nu?

Jag har pratat med läkaren på vårdcentralen om mina misstankar att det beror på överdoserna, men hon trodde inte det. Hon sa att om det var någon hjärnskada så skulle den ha uppkommit DIREKT efter överdosen & inte gått över. Men då pratar vi ju om hjärnfel & inte hjärtfel...

Ja, jag vet inte, som sagt, än så länge så kan jag bara spekulera i allting, & tro mig när jag säger att jag verkligen gör det! Min hjärna går fan på högvarv & jag vill bara att det ska bli måndag så att jag får prata med min läkare & förhoppningsvis få lite fler svar.

Snacka om att jag är/har varit ur form den senaste tiden, men allt har sina förklaringar. Om en vecka borde läget bli mer stabilt så att jag kan återgå till att fungera normalt igen.

Detta innebär ju att Java inte har haft sina häftigaste dagar om jag uttrycker det så...Igår blev det bara korta rastningar & idag gick jag ner till skogen där Java & Bira fick springa runt & busa lite. Jag får helt klart dåligt samvete när jag inte orkar göra mer med dem, men det är bara att acceptera att läget är lite svajigt just nu, det blir som sagt snart bättre igen.

Så till rubriken, idag är det en mycket speciell dag. Jaja, alla hjärtans dag tänker ni, & visst, det stämmer, men för mig är det något mycket större. Idag är det nämligen exakt 1 år sedan jag skar mig senast!!  Även om jag såklart har hoppats på att jag skulle klara mig såpass länge, så har jag aldrig vågat trott på det fullt ut. Jag har hela tiden tänkt att klarar jag av att stå emot i 1 år så klarar jag av att stå emot för all framtid. Detta sätter ju en hel del press på mig, men eftersom jag har klarat det såhär långt så borde det väl kunna fortsätta så? Eller? Jag minns min sista självskada som om den var igår, ändå är det som sagt 1 år sedan. Jag vill aldrig mer "tvingas" till att ta till så drastiska åtgärder för att klara av stunden, så jag hoppas att jag har styrkan att fortsätta mitt liv som skadefri nu.
Jag känner mig jättekonstigt angående det här, jag har ju aldrig riktigt trott på att det skulle gå, så nu när 1-årsdagen faktiskt är här så känns allt skumt, overkligt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta, jag BORDE vara glad, & det är jag väl innerst inne, men just nu kan jag inte känna någon glädje utan jag är bara förvirrad.

På tal om förvirring, jag har fått ett erbjudande som jag inte alls vet hur jag ska göra med. För ett par timmar sen så kände jag mig så himla säker, men nu vet jag inte alls.  Jag hatar när det blir såhär, jag både vill & inte vill, vågar, men vågar inte. Hur ska man kunna veta vad som blir bäst? Jag är rädd att jag ska ångra mig, vilket jag än väljer. Så jag försöker tänka vilket som är värst att ångra, att man gjorde nåt eller inte gjorde nåt? Och för alla andra inblandade, vad tycker de & vad vill de? Om Java bara kunde prata, shit vad mycket lättare saker & ting skulle vara! Hon skulle kunna ge mig de där råden jag behöver för att kunna fatta ett beslut. MEN nu är det bara att acceptera hur läget är, jag får fortsätta fundera & vända in & ut på precis allting för att i slutändan förhoppningsvis komma fram till rätt beslut.

Helgen är helt oplanerad, men det kanske är lika bra med tanke på vilken svacka jag befinner mig i nu? Eller ja, på lördag är det hockey, men annars finns det inga planer alls. Allt kommer att bli bättre till veckan, bara jag fått prata med läkaren så att jag vet hur vi ska gå vidare i utredningen. Så fram tills dess är det bara att stå ut som gäller!

Foto: Sandra

Idag hade vi stor hundträff!  Sammanlagt 9 hundar kom dit & släpptes tillsammans, inga problem alls mellan dem. Bira gjorde sitt bästa för att kolla av alla & leka med de flesta samtidigt som Java ENBART brydde sig om Bira. Lite över en timme var vi där & lät hundarna rejsa runt, så båda brudarna var trötta efteråt. De flesta hundarna tyckte att Bira var lite läskig eftersom hon är så "på", men en amerikansk cocker spaniel satte henne på plats ordentligt!  Det var så roligt att se en såpass liten hund som sätter stora Bira på plats, haha, nyttigt för stora damen!

När vi kom hem igen så kröp jag ner i soffan bredvid värmeelementet, först under en filt, men sen gick jag & hämtade duntäcket & så låg jag sen ett par timmar. Helt genomfrusen & dötrött. Var uppe en kort sväng & lämna Bira, men återvände sen till värmen.

Nu har det blivit dags att åka till hockeyn, hoppas att jag ska orka med det nu, men det borde jag göra eftersom jag har fått vila/sova en del.  

"Dagens äventyr" blev massa hundbus tillsammans med dalmatinern Ben (& hans matte Sandra). Det blev som jag trodde, Bira lekte med både Java & Ben, samtidigt som Java bara ville leka med Bira. Stackars Ben blev helt förvirrad stundtals, inte lätt när det kommer 2 främmande tuffa brudar i full fart.  Han fick snabbt lära sig att man inte ska kaxa sig mot Java, men att man gott & väl kunde tjecka lite på Bira, haha.

På vägen hem så fick brudarna (& Ben) gå lösa på cykelvägen & rätt som det var så drog Bira iväg & skällde som en galning!!  Java såg livrädd ut & sprang åt andra hållet! Jag skrek på Bira, men till en början så lyssnade hon inte, utan fortsatte bara att skälla & då såg jag att det kom en stackare med stavar - & det var hon som Bira skällde på. När Bira hade kollat upp hotet lite snabbt så kom hon direkt tillbaka till mig. Stackarn med stavar blev riktigt arg & visst, jag förstår henne, jag skulle också ha blivit SKITRÄDD om jag varit ute & gått & så kom det en schäfer i full fart mot mig & skäller så mycket den orkar. Men inte ens när jag eller Sandra sa förlåt så verkade hon vilja lyssna, utan hon gick & småfräste för sig själv...
Ja, det var pinsamt för mig, för det är inte okej att hundarna gör sådär! Eller ja, Java stack ju iväg åt andra hållet, så hennes reaktion är helt okej, men Bira's...Nej, det blev koppel hela vägen hem för den damen.

Jag var helt genomfrusen när jag kom hem så det blev en timmes varm dusch & nu kan jag ju röra mig utan att det känns som om kroppen ska gå av.  Om en timme ska Bira hem & resten av dagen lär bli lugn. Vad morgondagen har att bjuda på återstår att se.