Snacka om att jag är/har varit ur form den senaste tiden, men allt har sina förklaringar. Om en vecka borde läget bli mer stabilt så att jag kan återgå till att fungera normalt igen.

Detta innebär ju att Java inte har haft sina häftigaste dagar om jag uttrycker det så...Igår blev det bara korta rastningar & idag gick jag ner till skogen där Java & Bira fick springa runt & busa lite. Jag får helt klart dåligt samvete när jag inte orkar göra mer med dem, men det är bara att acceptera att läget är lite svajigt just nu, det blir som sagt snart bättre igen.

Så till rubriken, idag är det en mycket speciell dag. Jaja, alla hjärtans dag tänker ni, & visst, det stämmer, men för mig är det något mycket större. Idag är det nämligen exakt 1 år sedan jag skar mig senast!!  Även om jag såklart har hoppats på att jag skulle klara mig såpass länge, så har jag aldrig vågat trott på det fullt ut. Jag har hela tiden tänkt att klarar jag av att stå emot i 1 år så klarar jag av att stå emot för all framtid. Detta sätter ju en hel del press på mig, men eftersom jag har klarat det såhär långt så borde det väl kunna fortsätta så? Eller? Jag minns min sista självskada som om den var igår, ändå är det som sagt 1 år sedan. Jag vill aldrig mer "tvingas" till att ta till så drastiska åtgärder för att klara av stunden, så jag hoppas att jag har styrkan att fortsätta mitt liv som skadefri nu.
Jag känner mig jättekonstigt angående det här, jag har ju aldrig riktigt trott på att det skulle gå, så nu när 1-årsdagen faktiskt är här så känns allt skumt, overkligt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta, jag BORDE vara glad, & det är jag väl innerst inne, men just nu kan jag inte känna någon glädje utan jag är bara förvirrad.

På tal om förvirring, jag har fått ett erbjudande som jag inte alls vet hur jag ska göra med. För ett par timmar sen så kände jag mig så himla säker, men nu vet jag inte alls.  Jag hatar när det blir såhär, jag både vill & inte vill, vågar, men vågar inte. Hur ska man kunna veta vad som blir bäst? Jag är rädd att jag ska ångra mig, vilket jag än väljer. Så jag försöker tänka vilket som är värst att ångra, att man gjorde nåt eller inte gjorde nåt? Och för alla andra inblandade, vad tycker de & vad vill de? Om Java bara kunde prata, shit vad mycket lättare saker & ting skulle vara! Hon skulle kunna ge mig de där råden jag behöver för att kunna fatta ett beslut. MEN nu är det bara att acceptera hur läget är, jag får fortsätta fundera & vända in & ut på precis allting för att i slutändan förhoppningsvis komma fram till rätt beslut.

Helgen är helt oplanerad, men det kanske är lika bra med tanke på vilken svacka jag befinner mig i nu? Eller ja, på lördag är det hockey, men annars finns det inga planer alls. Allt kommer att bli bättre till veckan, bara jag fått prata med läkaren så att jag vet hur vi ska gå vidare i utredningen. Så fram tills dess är det bara att stå ut som gäller!