Den här månaden har det verkligen varit dåligt med uppdateringar här i bloggen, men det innebär inte att mitt & Javas liv har stått stilla. Igår t.ex följde vi med Malin på en tur till Skara där hon gjorde ett ridprov, & direkt efter att vi kommit hem därifrån så åkte vi till KRK & klippte 2 hästar. När vi sedan kom hem så var vi trötta både två, trots att vi egentligen mest hade suttit i en bil...Men, men, så är det för mig, jag blir trött av allting.

Vissa kan verkligen konsten att slappna av!

Jag väntar fortfarande på att min läkare på vårdcentralen ska höra av sig & berätta hur de har tänkt att gå vidare med mina kroppsliga problem. Det är nu cirka en & en halv vecka sedan jag var där, så jag tycker att det är hög tid att få ett telefonsamtal nu. Hör jag inget imorrn så får jag ringa dit själv på måndag, för jag vill ha hjälpen NU! Så jag hoppas att hon då har provsvaren från blodprovet samt att hon har pratat med en neurolog. Den senaste veckan har dock min kropp varit ovanligt snäll, men inte felfri.

Den senaste tiden har mitt mående verkligen svajat upp & ner. Emellanåt kastas jag tillbaka till allt det där negativa, allt det som är strängt förbjudet. Jag håller då på att ge upp & gå under, krafterna försvinner & jag vill bara ligga kvar i sängen hela dagarna. Nätterna har dock fortfarande varit bra, vilket är otroligt skönt. Men hela dagarna har varit hemska, jag har försökt att träna & promenera med Java, men oftast har det inte hjälpt ett dugg. Java är så himla snäll som anpassar sig efter mina dagar, så även om hon bara får något enstaka träningspass varje dag så nöjer hon sig med det, även om hon tror att hon är i himmeln när vi tränar ett par timmar.
Men, men, tillbaka till mitt mående. Jag har gjort ett litet "fynd" här hemma, eller rättare sagt så hittade jag det i vår gamla bil. Vi var ju tvungna att tömma den på alla saker eftersom den ska skrotas, så vi skulle lägga över allt i vår nya bil istället. Och det var då som jag hittade dem, mina sparade superduper-rakblad.  Jag har letat som tusan efter dem sen jag flyttade (vilket var i slutet av Juli) för att jag ville slänga dem när jag kände mig tillräckligt stark för det, men nej, dem fanns ingenstans. Nu är jag inne i en lite sämre episod & kan inte göra mig av med dem. Jag är livrädd för att ångra mig om jag slänger dem, men samtidigt ifrågasätter jag mig själv, eftersom jag aldrig mer ska skära mig, varför ska jag då ha kvar rakbladen?! Jag ska ju inte använda dem, den tiden måste vara förbi, jag får inte tappa styrkan att stå emot frestelsen att återvända helt till mörkret. Man kan nästan jämföra det här med en som kämpar för att sluta röka & då har ett paket cigaretter liggandes hemma, jag menar, snacka om att utmana sig själv ännu mer! Jag förstår inte varför det ska vara så in i helvete svårt att göra sig av med dem, jag gör verkligen inte det, men ändå är det precis så det är.

Jag har extremt, nästan löjligt svårt att skiljas från saker. Jag har hur mycket saker som helst & mycket av det använder jag aldrig, ändå kan jag inte slänga det. Alla som har hjälpt mig att flytta förstår precis vad jag menar, för de blir halvt galna när jag har så mycket grejer som måste flytta med. Min lillebrorsa har hjälpt mig att rensa massor, men jag tror bestämt att jag ska stålsätta mig & be honom komma & hjälpa mig än en gång. Idag t.ex så sålde jag min säkerhetsväst eftersom jag inte rider längre & skulle det vara så att jag behöver en så finns de att låna gratis på ridskolan. Iaf, det var riktigt jobbigt att skiljas från den, ångesten gjorde sig påmind, men jag klarade av det, till slut. Det jag vill få fram är att det är likadant med rakbladen, jag är livrädd för att skiljas från dem (med också för att behålla dem). Jag fattar inte att det ska vara så svårt, jag menar, det är ju helt sjukt! Men det hör till mina diagnoser & jag hoppas att jag får hjälp med detta via DBT-behandlingen (om jag nu kommer med på den till våren).

En annan sak jag kan berätta är att min lillebrorsa nu flyttar in hos mig.  Han vill inte bo kvar hemma & har därför bott hos mig i omgångar, men från & med 1:a December så kommer han att bo här på heltid & det känns riktigt bra! Så nu kan han ta hand om sin katt själv.  Han skaffade ju henne för några månader sen & så fick hon bo hos mig & Java, men nu som sagt så får han ta hand om henne hela tiden & det tror jag att han ser fram emot, för han är lika mycket kattmänniska som jag är hundmänniska. Kissen (som hon heter) & Java kommer bra överens, emellanåt leker de lite tillsammans, men Kissen tycker oftast att Java är lite för hårdhänt för hennes smak, haha. Kan avslöja att båda två är lika glupska, så fort man öppnar kylskåpet så kommer de i full fart! Och självklart får de smaka lite av varje, så de tjänar ju på att tigga...  

På söndag ska vi tävla lydnad, men jag är inte ett dugg nervös utan jag känner mig mest lugn inför tävlingen. Java känns kanon på träningarna, hon är lagomt speedad, har en grym attityd & stor samarbetsvilja! Så behåller hon detta på tävlingen så kommer vi att få ännu ett 1:a pris, det är jag övertygad om. Och även om många tycker att resultatet inte spelar någon roll så gör det det för mig, jag bryr mig om resultatet VÄLDIGT MYCKET! Så jag hoppas att jag inte ska bli besviken på söndag.

Annars så längtar jag mest till Januari då det är dags för MyDog där vi ska tävla i finalen i Agria Freestyle Cup för sista gången (jag är ju för gammal nästa år). Programmet är nästan klart, jag funderar på att lägga till en ny rörelse som hon har lärt sig, men jag måste testa den ute först. Kläderna är helt fixade (tack Loppan för att jag får låna dem!) & det känns super, snacka om att jag kommer att synas, haha, fast det är ju min tanke med det hela. Det ska bli grymt skoj att tävla på mässa igen, för det är fan bland det häftigaste jag har varit med om! Så att få återuppleva det igen är som en dröm som åter igen går i uppfyllelse (så Java skulle bara våga bli sjuk nu!). Sen att Javas uppfödare ska med & titta känns också skoj, samtidigt som det gör mig lite extra nervöst, jag menar, man vill ju visa sig & hunden från vår bästa sida.