De senaste dagarna har jag tänkt tillbaka på min tid med rakbladen. Jag fattar inte hur jag har kunnat gjort så mot mig själv! Det är ju hemskt, helt sinnessjukt, hur kan nån göra så mot sig själv?! Jag har bara tänkt kortsiktigt, gjort det som har hjälpt för stunden, men jag insåg inte att jag i samma stund förstörde en del av mitt liv. I 10 år höll jag ihop med vassa föremål, tänk själv 10 långa år, det är nästan halva mitt liv...Jag kommer aldrig att få tillbaka de åren, & jag kan inte heller ändra på dem, utan det som har hänt har hänt.

Jag blir ofta väldigt avundsjuk på såna människor som är jämngamla med mig men som har kommit så mycket längre i sina liv än vad jag har gjort. Många har hittat kärleken & har även jobb som de trivs med. Och vart sitter jag? Jo, sjukskriven på heltid sen 3 år tillbaka & utan utbildningen. Klart som fan att jag är avundsjuk! Jag vill ha ett jobb som betyder nåt för mig & som får mig att må bra, något som gör att jag känner mig mer värdefull. Jag vill inte vara sjukskriven i resten av mitt liv, för man lever helt klart på gränsen till att vara fattig. Många verkar tro att man får pengar från Försäkringskassan & då bara kan glida runt & inte behöva göra nånting, men riktigt så ser ju inte verkligheten ut. Jag är sjuk & klarar inte alls av krav, jag har försökt att klara av att ha ett jobb 1 dag i månaden, men det höll inte & jag tvingades sluta. Så om jag inte klarar av 1 ynka dag i månaden, hur fan skulle jag kunna ha ett heltidsjobb?! Just nu känns det som om drömmen om ett heltidsjobb aldrig kommer att gå i uppfyllelse, det känns som om jag är fast i min sjukdom & det är ingen rolig känsla. Jag längtar till den dagen då jag kan jobba & får känna mig värdefull.

Jag har ett stort jobb framför mig på min väg att bli frisk, eller iaf friskare. Jag har kommit väldigt långt redan nu, men som sagt, det är en lång väg kvar. Det är nu snart 10 månader (!!) sedan jag skar mig senast & så länge har jag ALDRIG under mina 10 år som självskadare varit skadefri förut! Så jag är stolt över mig själv, samtidigt som det känns konstigt & skrämmande. Jag hoppas att jag ska ha styrkan, & framför allt viljan att fortsätta stå emot självskadeimpulserna för all framtid, men som jag har sagt förut, det finns aldrig några garantier.

Till våren hoppas jag att jag kommer med i en DBT-grupp (Dialektisk BeteendeTerapi) & får hjälp med mina sjuka beteenden. De jobbar mycket med folk som skadar sig, har mycket ångest & som jag, lider av borderline personlighetsstörning. Jag skadar mig ju inte längre & ångesten håller sig nästan jämt på en skaplig nivå, en nivå som jag klarar av, men trots det så är jag ändå långt ifrån frisk. Skulle nånting hemskt hända så skulle jag sjunka som en sten, för jag har inte kraften att hålla mig vid ytan om jag tvingas in i en ny kris. Jag vet ju att jag förr eller senare kommer till en ny kris (vilket alla gör flera gånger i sitt liv), men jag hoppas då att jag ska vara mycket starkare & klara av att inte falla så djupt.

Mitt mål den närmsta tiden är helt klart att bygga upp mitt självförtroende & inre styrka. Jag strävar efter att klara av krav så att jag iaf inom 1 år kan börja praktisera för att sen kanske jobba eller plugga. Jag måste lära mig att allt tar tid, jag får inte stressa fram saker, för då blir det inge bra, men jag har så dåligt tålamod.
Så även om jag är sjukskriven så har jag massor med jobb framför mig, nån gång vill jag bli av med min borderline-diagnos & räknas som frisk igen!