Vi satsade på vinst & det var precis vad vi fick!  Java skötte sig riktigt bra & jag är supernöjd med henne! Imorrn kommer fler bilder från tävlingen & domarnas kommentarer, idag får ni nöja er med filmen!

Jag fick precis veta att en vän till mig har fått ett bakslag & skurit sig igen, hon har (precis som jag) kämpat mot det varje dag i 3 månader (fast jag är ju uppe i snart 7 månader). Det gör mig så ledsen att veta att hon mår så dåligt & tappade kontrollen, så det är först nu som jag kan förstå hur nära & kära till mig känner sig när de fått veta att jag gjort så. Det är hemskt & jag vill be alla om ursäkt för den smärta jag har orsakat er när det bara har varit meningen att enbart skada mig själv. Så förlåt. Jag menade det verkligen inte, jag ville inte vara självisk, jag förstod bara inte då. Förlåt.

Efter min "nära-döden-upplevelse" så inser jag att jag nu har fått en andra chans här i livet & jag tänker ta väl tillvara på den. Jag ska fortsätta blicka framåt & även om jag vet att vägen mot ljuset består av mycket gropar, eller snarare djupa dalar så ska jag hålla blicken uppåt hela tiden & fortsätta min kamp tills jag når slutet. Det kommer inte att bli lätt, det vet jag mycket väl, jag kommer med största säkerhet att bryta ihop flera gånger, men jag lovar er att göra allt jag kan för att dämpa fallen. Jag ska klara det här, min kamp fortsätter & jag tänker inte sluta förens jag nått mitt mål!

I övrigt har det varit en bra dag, eller ja, jag har känt mig ganska seg & har sovit ett par timmar under dagen, men nu är jag igång igen. Har tränat ett kort pass med lilla späckisen & hon var SUPERTAGGAD!! Hon är verkligen helt galen numera, operationen gjorde underverk! Jag är själv taggad till tusen inför morgondagens freestyletävling i Linköping, om Java fixar alla delarna i programmet så tror jag faktiskt att vi har stora chanser att vinna, inte för att jag vet vilka fler som är med i vår klass, men hej, man måste tro på sig själv ibland.  

Efter min nära-döden-upplevelse så ser jag livet ut ett nytt perspektiv. Jag är oerhört glad över att leva, för det var inget självmordsförsök, utan jag ville bara få en paus. Jag har insett hur skört livet är & hur lätt det är att det inte slutar som man har tänkt sig. Så därför MÅSTE jag nu jobba stenhårt med att sluta att skada mig på ALLA sätt, inga rakblad, inga intoxer, ingenting sånt överhuvudtaget. Allt måste få ett slut & detta är prio ett. Jag vet att vägen till friheten är lång & att jag kommer att falla många gånger längs vägen, men jag måste ha krafter att resa mig upp igen varje gång & fortsätta min färd framåt. Jag får inte skrämmas av verkligheten & vända om & springa tillbaka till mitt mörka liv, med andra ord krävs det både styrka & mod att genomföra detta.

Jag vet att jag måste möta mitt förflutna för att kunna må helt bra igen, för det är ju just det som fått mig att må så dåligt, & ärligt talat så är jag LIVRÄDD för att "väcka minnen till liv". Sen så har det ju hänt en hel del andra saker längs vägen den senaste tiden, alla inläggningar på psyk t.ex som när jag blev nerdrogad, bältad, jagad av vakter, hämtad av polisen, åkt ambulanser, varit efterlyst osv. Ibland känns det bara för mycket, det känns som om jag aldrig kommer att kunna komma vidare i livet just för att det har hänt alldeles för mycket grejer. Skolan var ju en hemsk tid, som tagen ur helvetet & det varade i många år, mobbningen jag blev utsatt för var hemsk, alla slagen jag fick, både fysiska & psykiska. Jag fick "lära mig" att man inte kan lita på någon, att alla förr eller senare vänder en ryggen, & nu när jag försöker ändra den inställningen så ställs hela min tillvaro uppochner.

Det kommer stunder då jag längtar tillbaka till psyk, för det finns någon form av trygghet där (om man hamnar på en bra avdelning!), det är oerhört svårt att skada sig själv, men av nån anledning så triggar det igång självskadetankarna nåt så fruktansvärt. Att vara inlåst skapar ångest, panik & självskadebehov, så hur kan en del av mig sakna det?! Jag förstår mig inte på mig själv alla gånger & detta är ett tydligt exempel på ett sånt tillfälle.

Nästa måndag (alltså inte måndagen som kommer nu, utan den efter) så har jag möte med BÅDA mina samtalskontakter plus en från FÖRSÄKRINGSKASSAN! Jag är minst sagt livrädd för det mötet & undrar hur fan jag ska kunna ta mig dit. När det gäller jobbiga möten så brukar jag alltid ta tabletter eller skära mig för att våga gå dit, men så får det inte gå till längre, så jag måste helt enkelt hitta ett annat sätt, frågan är bara hur?
Inte nog med att hon från FK ska med så ska jag åter igen möta min samtalskontakt från NPUT, hon som jag blev så förbannad på sist jag träffade henne & hon sa att det "bara var att byta ut Stjärnan mot en annan häst" & att jag var löjlig om jag slutade med hästarna enbart därför. Man säger inte så till någon, & framför INTE till en patient som sitter & gråter när man berättar detta, ingen kommer nånsin att kunna ersätta guldponnyn, ingen, men det verkar många ha svårt för att förstå.

Så det är många jobbiga saker på gång nu, men jag ska klara dem & vet ni vad, jag har bestämt mig för att göra mig av med mitt rakblad som jag har undangömt här hemma! Jag VET att jag har många fler, men de hittar jag inte (på gott & ont), men det som jag vet vart det är kommer att försvinna inom kort. Det känns både hemskt & befriande på samma gång, fatta hur många gånger jag kommer att ångra mig, men samtidigt måste jag fokusera på framtiden & i den finns det inte utrymme för självskador, de är inte välkomna dit. Men jag klarar inte av att slänga det, utan jag kommer att ge bort det till en person som jag vågar lita på, nån som har tagit ett steg rakt in i hjärtat på mig & jag hoppas att hon kommer att stanna där!

För att hela byta samtalsämne så kan jag berätta att jag & Nathalie tog en härlig långpromenad idag med våra 5 hundar. Det känns underbart att gå & prata med nån samtidigt som man ser hur mycket hundarna njuter av att få gå, springa & leka. Det är rena rama terapin för mig, så jag tackar nog aldrig nej till en lång promenad! Och ju fler man är, desto roligare blir det!  

Dagens freestyleträning i museiparken tillsammans med Nathalie gick riktigt bra. Vi körde igenom våra program flera gånger & upptäckte lite nya saker man behöver träna på inför söndagens tävling. Java var supermegataggad & det blev en del skall, vilket inte tolereras för min del! Men vi jobbade vidare med det & till slut gjorde hon allt helt tyst!  Duktig hund!!!
Vi avslutade med en promenad i stan & vi pratade om massor av saker. Det är så skönt att ha någon att prata av sig med, någon som man vet att man kan lita på & som många gånger delar samma uppfattningar om saker & ting. Vi båda är sjukt taggade inför söndag för då jävla ska vi plocka uppflyttningar!!  

Imorrn vet jag inte vad jag ska göra med turbodamen, samma problem på lördag. Blir nog lite cykelträning kanske, så att hon får röra på sig ordentligt. Hon har ju så mycket energi som måste ut. Men det går inte att beskriva hur glad jag är över att hon har blivit såhär galen, för det var precis en sån hund jag ville ha & ÄNTLIGEN har jag fått henne!  

Efter några dagar utan min prinsessa så är vi nu återförenade! Hon är trött, som alltid när hon har varit hemifrån några dagar. Jag vet att hon har haft det med bra med Allex & det gör mig trygg. Och med tanke på vad som hände med mig nyligen så är jag så himla tacksam över att Allex kunde ha henne en extra dag så att jag fick chansen att landa lite.

Jag har fortfarande väldigt svårt för att förstå det som har hänt, att jag var så nära döden, allt det känns bara som ett dåligt skämt. Det kommer att krävas lång tid för mig att bearbeta det här, för att inte snacka om alla andra saker som också behöver bearbetas.  Det känns som om bearbetningen kommer att ta halva livet att gå igenom & det är något jag har väldigt svårt att acceptera. Jag vill vara frisk nu så att jag kan praktisera, jobba eller plugga & komma vidare i livet, & inte som nu, stå & stampa på samma ställe.

Folk råder mig nu till att göra mig av med mitt tablettförråd, men jag känner mig inte redo för det, visst, jag vill aldrig mer ta någon så stor överdos som senast, så egentligen BEHÖVER jag inte alla tabletterna, men hur sjukt det än låter så känns det som en trygghet att ha kvar dem. Jag kämpar varje dag med att stå emot längtan & impulserna att skära mig & jag tror inte att jag i dagsläget är stark nog att jobba med båda sakerna, inte så intensivt att jag kan lämna ifrån mig "grejerna" iaf. Men jag förstår er som tänker "släng rakbladen & lämna in medicinerna på apoteket", men för mig är det inte så lätt, jag har levt med dessa saker under så lång tid att de är en del av mig & man kan inte bara gå & kapa av sig ena armen & sen tro att allting blir bättre, det kräver tid, lång tid. Som jag skrev igår, om det nu tar lika lång tid att bearbeta saker som tiden man har mått dåligt så snackar vi 11,5 år & än så länge så har jag bara börjat.

Ingen som inte själv har varit med om sånt här & mått så här dåligt kan förstå hur jobbigt det är & hur mycket kraft det tar. Ta bara en sån sak som att duscha, ibland kan det ta flera dagar innan jag kommer in i duschen, för krafterna räcker inte till. I första hand går mina krafter till Java & allt som har med henne att göra, sen kommer liksom jag i andra hand.
Nu tycker ni säkert att det är VÄLDIGT KONSTIGT att jag orkar träna & framför allt tävla med Java, men det är såna saker som ger mig mer krafter! Utan träningar & tävlingar att se fram emot så skulle jag ha ännu mindre krafter, sånt som är roligt är högst nödvändigt för att hålla mig vid liv, bokstavligt talat.

Jag önskar så att livet vore annorlunda, att det vore bättre & även om "alla" säger att livet blir vad man gör det till så kan jag inte hålla med om det. Jag har inte valt att bli psykiskt sjuk, för vem fan skulle välja det frivilligt?! Jag FÖRSÖKER att göra mitt liv bättre, men får emellanåt bakslag & faller i djupa dalar, men vet ni vad, varje gång klättrar jag sakta upp igen, även om ni kanske inte märker det. Så kom inte & säg att jag bara går hemma & får pengar från Försäkringskassan för ingenting, för jag jobbar fan heltid med mig själv, eller nej, jag jobbar inte heltid, jag jobbar dygnet runt.

Jag har sagt det förut, men säger det igen, har ni frågor så är det bara att fråga på, ingen fråga är för dum & jag blir inte arg eller nånting sånt, så det är bättre att ni frågar mig saker istället för att gå runt & misstolka allting & så blir allt bara fel.

Men nu ska jag avsluta detta & bege mig ut för lite hundträning. Elin & Jasmine frågade om jag ville hänga på & eftersom det snart är tävlingsdags så tvekar jag inte en sekund på att vara med.  

Under snart 7 månader har jag kämpat som en dåre med att inte skada mig själv, eller rättare sagt, med att inte skära mig själv. Då jag fortfarande mår allt annat än bra så har alla negativa känslor & tankar lagrats inombords under denna tid & ni kan ju tänka er själv hur "full" jag har blivit av det. Vid några tillfällen har jag tagit små överdoser av Stesolid, men bara såpass få tabletter att jag vet att jag får sova ordentligt, & sen vakna morgonen efter & inte behöva oroa mig för att må alltför dåligt, med andra ord inte alls i något självmordssyfte. Jag vill leva, & jag vill leva ett friskt & bra liv, inte ett som går ut på att skada sig själv på alla möjliga & omöjliga sätt. Men ni som aldrig har suttit i denna sitsen vet inte hur det är, det är ett rent helvete att ta sig ur skiten! Men det ska gå, jag vet inte riktigt hur, men jag ska lyckas, till slut.

I förrgår efter att Java hade åkt iväg med Allex så tyckte jag att jag hade ett perfekt läge för en liten överdos, för då hade jag inte henne att behöva ta hand om dagen efter utan kände jag mig drogad då så kunde jag bara tillbringa dagen i sängen. Men i vanlig ordning så blir saker & ting inte riktigt som planerat...
Jag tog några tabletter, sen tog jag några till, & sen blev det ännu fler, & efter att ha fått i mig alla dessa piller så insåg jag att jag var tvungen att åka in till akuten. Jag skämdes som fan, ville inte åka in, jag ville ju bara få sova, men jag hade inget val. Jag pratade med både Em & Hanna & båda två var rörande överens om att om jag själv inte ringde efter ambulans så skulle de göra det. Men istället för att ringa efter ambulans så bad jag mig lillebrorsa att köra in mig, vilket han snällt ställde upp på.

Jag kom in på akuten & var lite påverkad, inte så farligt, men ändå lite vinglig. Jag fick ganska snabbt anmäla mig & när jag sa vad jag hade gjort så fick jag inte lämna rummet utan fick sitta kvar där inne tills det kom en sköterska med rullstol & hämtade mig. Hon körde in mig i akutrummet där jag fick lägga mig på sängen & de frågade alla möjliga frågor, vad jag hade tagit, hur mycket jag hade tagit & varför jag hade tagit dem. De tog en jävla massa prover & så fick jag syrgas då jag hade problem med andningen. Jag fick oxå ett sånt där "fint" armband runt ena handleden där mitt namn & personernummer står. Sen minns jag inget mer.

Morgonen därpå vaknade jag på IVA (IntensivVårdsAvdelningen) istället för MAVA där jag alltid annars har hamnat efter överdoser. Och väl vid medvetande så tog de bort hjärtövervakningen & så berättade de vad som hänt under natten. Min kropp hade gett upp, jag hade slutat att andas helt & hållet så jag fick ligga i respirator hela natten för att överleva. Jag hade också fått ett rör i halsen där de hällde (?) ner kol för att motverka giftet från tabletterna. Och tack vare kolet jag fick så känner jag knappt av någonting alls från överdosen, annars brukar jag ju känna mig trött & seg i flera dagar, men inget sånt denna gång.
När jag hade varit vaken en stund så fick jag träffa en psykiatriker som tyckte att jag skulle läggas in på en observationsplats ett dygn för att övervaka mig ifall nåt skulle hända, & för att förhindra att jag skulle göra om det. Jag gick snällt med på att läggas in då jag inte ville riskera att få LPT igen.

Både igår & idag har jag mått fruktansvärt dåligt p.g.a allt som har hänt, för det är först nu som jag börjar förstå hur nära det var att jag faktiskt dog. Det är helt sjukt, i flera år har jag inte velat så mycket annat än att få dö & slippa all skit, men nu, när jag äntligen har fått tillbaka livsgnistan, ja då är döden skrämmande nära. Jag har gråtit floder, känt mig som världens hemskaste människa som utsatt mina nära & kära för detta & det har såklart resulterat i att jag har fått mina små utbrott på avdelningen. Idag gick det så långt att jag slog sönder knogarna i väggen vid ett par tillfällen, andra gången kom det in två skötare som hindrade mig från att fortsätta & under hela tiden bara grät jag & hatade mig själv mer än ni kan ana.

Rummet på observationsavdelningen.

Jag har fått prata ut en del om det som hänt, men det kommer att ta lång tid innan jag kommer att kunna släppa det här & gå vidare, om jag nån gång lyckas med det. Jag har aldrig varit så nära att dö som jag var härom natten & ja, jag har fortfarande inte riktigt förstått hur illa allting blev, jag som bara ville ha en paus & sova lite extra.
Detta är ett tydligt bevis för att jag inte är frisk & inte kan lita på mig själv, jag måste se till att fokusera på rätt saker & jag har ett enormt arbete framför mig som förmodligen kommer att ta flera år. Det sägs ju att bearbetningen tar lika lång tid som man har mått dåligt, & om det stämmer så har jag ungefär 11,5 års arbete framför mig & det känns allt annat än roligt.

Nu är jag åter igen hemma, både läkaren & skötarna ville att jag skulle stanna MINST en dag till, gärna en vecka, men jag valde att åka hem då jag först inte hade någon hundvakt till Java & ni som känner mig vet att hon ALLTID går i första hand. Precis innan jag åkte från avdelningen så löste det sig med hundvakt tills imorrn, men jag valde att åka hem iaf. Att vara inlåst på psyk triggar igång så himla mycket ångest & ilska, jag vet inte varför det blir så, kanske är det för att man känner sig så utsatt & inte har nånting att säga till om, för hade jag varit hemma så hade jag aldrig slagit sönder händerna, det vet jag.

Jag skäms som fan för det här & har tvekat många gånger på om jag verkligen ska publicera ett sånt här inlägg som alla kan läsa, men ja, jag väljer att göra det för att ni ska få veta vilket helvete livet kan vara & hur nära det är att saker & ting inte alls går som planerat, så snälla, ni som mår dåligt, tänk efter både tre & fyra gånger innan ni gör något, för rätt som det är så kan det gå väldigt fel. Jag lär ju aldrig mer våga ta en överdos, det kan jag ju säga, för som sagt, jag vill verkligen inte dö! Så nu fortsätter min kamp framåt, utan rakblad & utan överdoser, hur ska detta sluta? Jag är rädd, jävligt rädd, & jag vet inte riktigt vart jag ska göra av all rädsla. Jag kommer att få leva med dessa minnen resten av livet, på både gott & ont.

Det enda jag känner av efter detta är att jag har ont i halsen efter det röret de tryckte ner för att få i mig kol, annars känns det som om det aldrig har hänt. Jag ber er nu att inte prata med mig irl om detta, för det är jobbigt nog som det är, så är det nånting ni undrar eller bara vill tala om, så snälla, gör det via nätet eller via sms. En dag kommer jag att vara stark nog att prata öppet om det, men den dagen är inte här än.

En långpromenad på nästan 3 timmar har vi avverkat idag, så både jag & Java är väldigt trötta, men det tycker jag att vi har rätt till!  Som sällskap hade vi Mimmie & Knorris & det är härligt att se Java & Knorris springa så mycket tillsammans, de är verkligen bra vänner.

Nu har Java åkt iväg med Allex & hon kommer inte hem än på några dagar. Så därför kommer jag nu att ta en bloggpaus fram tills dess att hon är hemma igen.  

Idag har Java fått ett riktigt träningspass då jag cyklade till & från stallet & hon sprang lös hela tiden. Hon skötte sig jättebra, så helt klart många pluspoäng för hennes del!  I stallet gjorde vi inte så mycket, kollade när några red på vallen & hälsade såklart på Stjärnan. Själva syftet med dags stallbesök var att motionera Java ordentligt (& träna min benmuskler för det är bra många backar på vägen dit & hem!) & möta Jannie.

Jag & Jannie har umgåtts i princip hela dagen & nu ska vi se på film.  Imorrn väntar en långpromenad tillsammans med Mimmie & kanske Elin, i vilket fall som helst så ska det bli skönt att få komma ut på en lång promenad tillsammans med människor & hundar som man trivs med!