Inatt såg jag på filmen "Helen" & för oss som vet hur hemskt det är att må dåligt så är det en bra film, trots att det inte händer så mycket. För såna som aldrig har varit i skiten själva är den nog mera långtråkig kan jag tänka mig. Men (eftersom jag vet hur det är att må skit) så rekommenderar jag den till er, det allra bästa i filmen är när Helens man talar om för läkaren att hon har ju ett lyckligt liv & läkaren svarar "din fru är inte olycklig, hon är sjuk". Mer träffsäkert än så kan det inte bli, eller hur?
 
Jag är lycklig, jag har underbara föräldrar, jag har en fantastisk lillebrorsa som alltid finns där, en ljuvlig hund som älskar mig för den jag är & sen de äkta vännerna, vissa irl, andra över nätet. Jag åker runt på tävlingar & tränar en hel del med Java, så ja, jag är lycklig. Men. Jag är också sjuk. Min sjukdom håller emellanåt på att ta död på mig, det kvittar hur mycket jag än kämpar emot, så kommer den med ny kraft. Jag kämpar dagligen, dag som natt, med att trycka undan den, försöka glömma den, ignorera den, men ingenting fungerar, sjukdomen fortsätter att hugga efter mig. Stundtals lyckas jag slita mig fri & det är i de stunderna jag känner lyckan, men sjukdomen ger sig inte, den kommer tillbaka, om & om igen.
 
Jag önskar att det fanns nåt enkelt sätt att förklara, men jag vet inte om det gör det. Ingen som inte själv har varit i skiten kan förstå hur det är & vad som händer med en. Man väljer inte att bli sjuk, & det kan ingen annan hellre välja att man ska bli, så det är ingens fel, det bara blir så. Man vill gärna lägga skulden på någon, för då är det lättare att förstå. Jag tänker mycket på min barndom & allt som har hänt mig, men vad jag kan se nu så är det ingen traumatisk händelse som fick mig att hamna i helvetet, utan det var många små faktorer som bidrog till att jag utvecklade sjukdomen. Så nej, jag skyller inte på någon, det bara blev så.

Förutom det otäcka mötet jag hade idag (som gick superbra!) så har jag tränat både lydnad & agility med Java. Var ju bara tvungen att åka ut till brukshundklubben för att kolla av agilityformen inför tävlingen på lördag i Kumla, vi kan väl säga att den har varit bättre...Hon fick slita hårt & jag gav henne svåra utmaningar, & i vanlig ordning så krånglar slalom.  Jag kan emellanåt se på henne INNAN hon faller ur, men inte alltid & min position är viktig, är jag för långt fram så fuskar hon på slutet & är jag för långt bak så vänder hon sig till slut om för att kolla så att jag är med.  Så jag måste vara på rätt ställe, hela tiden, sen spelar det ingen roll vilken sida jag är på, bara att jag håller min position.
Kontaktfälten gick STÅLANDE!!!  Så himla nöjd med min prinsessa som numera vet hur jag vill att hon ska ta dem. En gång fuskade hon på uppfarten på balansen, men det var för att hon hade ställt in sig på ett annat hinder, som vi hade kört gången innan. Men ska jag sammanfatta hela passet så är jag nöjd med damen, hon var duktig!

Vad morgondagen har att erbjuda vet jag ännu inte, funderar på att åka inlines med henne då för att träna lite styrka, men framför allt kondition. Hon behöver ju få röra på sig ordentligt varje dag numera, sen operationen så är hon helt galen, på gott & ont, men mest gott.